Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - 29 november 2023 10:03

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klockan under en kortrunda som tar max 10 minuter är svårbegripligt nog. Och varför ett metallarmband, som hållit i åtskilliga år, skulle råka välja att gå sönder just då är ännu osannolikare.


Men klockan är onekligen borta, och eftersom det snöar på rätt ordentligt fortfarande lär jag inte hitta den igen förrän det blir ordentligt blidväder, och då lär den vara bortom all hjälp. Jag upptäckte att klockan var borta nästan  direkt efter att jag kommit in, och gick omedelbart samma runda igen för att försöka hitta den, men utan framgång. Det hade snöat rätt ordentligt under natten, och snöade fortfarande, och jag antar att en metallklocka är tung nog att försvinna i nysnön, även om det alltså bara handlade om minuter. 


Och inte förrän man har blivit av med sitt armbandsur, inser man hur ofta man faktiskt kollar på klockan under dagen. (Jag har förstås en klocka i mobilen också, men då ska den först fiskas upp ur bakfickan och öppnas, vilket innebär att man måste ta av sig vantarna utomhus. Och härnäst lär jag väl tappa mobilen i djupsnön också, eftersom det är flera grader kallt och fingrarna blir frusna). 


Nå, jag lär få vänja mig vid att vara utan armbandsur, för det är 5 grader minus ute, och enligt väderleksrapporten ska både kylan och snöandet pågå den närmaste veckan. Jag har faktiskt haft extrem otur, för när var det senast flera minusgrader flera dagar i sträck i november? Och hur ofta  snöar det på kontinuerligt, samtidigt som det är flera grader kallt?


Tur ändå att det inte är mobilen som är borta, för den - eller rättare sagt mobilfodralet -  är nästintill ofattbart viktig i vardagslivet. I fodralet förvarar jag inte bara kontanter och kreditkort, utan även legitimation. Utan mobilfodral blir det att flytta in på ålderdomshemmet direkt...


Jag har förstår satt upp en "förlorat"-lapp på bostadsrättsföreningens anslagstavla, men med tanke på snöandet lär chanserna att någon skulle hitta klockan vara obefintliga.

Av Viveka Ramstedt - 1 december 2021 16:34

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var det dags igen. Det är bökigt, för bussen går bara en gång i halvtimmen på vardagar och en gång i timmen på lör- och söndagar, så man får hålla reda på tidtabellen. Det var därför jag väntade med inköpen till på måndagen, trots att filmjölken tog slut redan på söndagen. Nu har jag i alla fall bunkrat upp, så jag klarar mig den närmaste veckan.

Andra saker som återkommer periodiskt är delar av skötseln av min stora skogstomt. Det är två år sedan jag senast rensade bort all kaprifol längs med gränsen mot Puttens. Trodde jag alltså, men den är redan tillbaka och har infiltrerat både trädkronorna och blåbärsriset på marken med massor av lianer, som verkar kunna bli precis hur långa som helst. Jag försöker få den under kontroll med jämna mellanrum, och rullar då upp den i lagom stora kransar, som så småningom hamnar på något av bålen. Jag får skylla mig själv, för det var jag som planterade den första lilla plantan, då med visioner om doftande kaprifolblommor bland grenverket. Att den skulle ta över så totalt, att den till och med kunde ta död på ett stort träd genom att skugga ut de naturliga eklöven insåg jag naturligtvis inte då.

Det är samma sak med mycket av det av det jag planterade, när jag startade arbetet med ”dammparken” någon gång i slutet av sjuttiotalet. En del av det jag sådde och planterade tog sig aldrig, trots ständigt fjäskande, medan annat trivdes så bra att det i sig har blivit ett problem, genom att föröka sig och bre ut sig över alla gränser. Ändå hade jag hyggliga kunskaper redan från början, med två trädgårdsälskande föräldrar, årligen återkommande trädgårdsresor till England och kontinenten, plus en ganska gedigen växtkunskap från skolan, eftersom jag gick biologisk linje på gymnasiet.

Som vanligt på höstarna kulminerar den årliga skötseln med att räfsa undan alla höstlöv från de många ekarna på de annars ganska stora gräsytorna, men nu får den rutinen stå på vänt ett tag till. Jag hade egentligen bara börjat med räfsningen, när det här oväntade snöfallet slog till. Drygt två decimeter snö i slutet av november var inte riktigt vad jag hade räknat med, efter allt snack om ”global warming”, men nu ligger snön där i alla fall, och sätter effektivt stopp för alla former av utomhusarbete. Det är bara att ”gilla läget” och slå sig till ro framför dator och teveskärmarna. Det lär ändå nog bli fler chanser för lövräfsning innan jul...

Det har varit glest mellan de sociala kontakterna så här i coronatider – (inte för att mitt sällskapsliv är särskilt livligt ens i normala fall). Lyckligtvis bor ju lillebror Olas före detta fru Gun med sin nya man Göran i det gamla familjehuset tvärsöver vägen, så helt isolerad är man ju inte. Vi brukar träffas coronasäkert över ett glas vin vid deras vid deras källaringång nästan varje eftermiddag - (utomhus, men under tak). Men det här rätt oväntade snöfallet satte förstås stopp även för den typen av umgänge.

I veckan ringde i alla fall en gammal arbetskamrat, Ingrid Stern, och det piggade upp mig en hel del, för under den här långdragna coronapandemin har mitt sociala liv verkligen gått ner till nästan noll. Normalt brukar hon och en annan gemensam arbetskamrat, Kerstin, komma hit och hälsa på mig en gång om året, men både i fjol och i år satte coronan förstås stopp för det också. En annan återkommande kontakt är Marianne och hennes två glada welshpojkar, men vi träffas förstås bara utomhus, så där är coronan oftast inte något stort problem. Normalt brukar vi ses en gång i veckan i Karin Boyes Park, i närheten av hennes bostad, men i år har hon och Lasse flytt undan coronan ut till sitt lantställe på en ö i skärgården, så det har inte blivit lika ofta. De kommer dock in till stan ungefär varannan vecka, för att vattna krukväxterna, så då brukar vi och hundarna träffas.

Och eftersom jag alltså fortfarande är utan bil, hade Marianne tagit sig ut till Lövekulle den här gången, och vi gick vår hundpromenad runt Bryngenäs slott istället, så jag fick skryta lite med mina natursköna omgivningar. Det är nog inte många som har en lika spektakulär hundrunda; över öppna fält och genom lövskogsdungar, förbi den spektakulära Bryngenäsviken och slottet, och tillbaka via Mjörnstranden och det långa fältet tillbaka upp i Svärds skog. Gubben Svärd är förstås död sedan många år, och hans stuga i skogen är riven, men namnet lever kvar, liksom de gamla stödmurarna och stengrunderna till bostadshuset och ett par tidigare uthus. Även vegetationen bär fortfarande spår av den tidigare trädgårdskulturen; flera ålderstigna äppleträd finns kvar, och både Gun och jag har samlat ängsfrö här till våra egna trädgårdar.

Boel och Lennart har faktiskt också varit uppe här över helgen, så det blev en hundpromenad och ett glas vin med dem på lördagen. (De är inte lika corona-paranoida som Gun, så vi träffades faktiskt inomhus). De hade lite otur med sitt val av weekend förstås - vem hade kunnat ana det där oväntade snöfallet i slutet av november? Men de tog sig i alla fall hem utan missöden, trots sommardäck på bilen.

Min egen bil står alltså fortfarande kvar på verkstan, även den med sommardäcken på, och eftersom både kylan och snön verkar hålla i sig över helgen enligt den senaste prognosen, lär den få bli kvar där ett tag till. Det r bli bussen in till affären i Stadsskogen i morgon, eftersom både filmjölken och kattmaten är slut igen för tillfället. Och kanske jag kan komma på något listigt sätt att kombinera matinköp och byte till vinterdäck i nästa vecka. Fast då blir det förstås töväder omedelbart efteråt...

Av Viveka Ramstedt - 15 november 2021 17:21

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så mycket i mitt liv just nu, och jag är dessutom fortfarande utan bil sedan mer än en månad tillbaka. Det har redan blivit rätt dyrt, och kommer att bli ännu dyrare innan jag får bilen tillbaka; tillsammans överstiger fakturorna min senaste månadspension med åtskilliga tusenlappar. Och på onsdag i nästa vecka har jag tid på bilbesiktningen; jag hoppas verkligen att jag hinner få den tillbaka innan dess.

Växellåda, avgasutsläpp, stötdämpare… jag visste inte att det fanns så många saker som kunde gå sönder på en bil samtidigt, särskilt som den faktiskt inte har gått så himla många mil sammanlagt. Och förmodligen bottnar åtminstone en del av problemen i min begynnande senilitet, jag kan t.ex mycket väl ha glömt att fylla på olja. Vad vet jag - den senaste månaden verkar vara mer eller mindre utraderad ur mitt minne. Själva bilkörandet har jag inga problem med; jag både ser och hör fortfarande bra och tror t.ex inte heller att jag är någon fara för trafiksäkerheten. När jag väl sitter bakom ratten går det hela med förlängda märgen, och jag kör så pass lite att jag ytterst sällan behöver fylla på bensin. Det är den långsiktiga skötseln av bilen som jag uppenbarligen glömmer bort.

Nu har jag alltså varit utan bil i mer än en månad. Och eftersom jag handlar mat minst var tionde dag, när filmjölken tar slut, måste jag rimligen ha tagit bussen till butiken minst ett par gånger under den här perioden. Det är i och för sig rätt smidigt, eftersom busshållplatsen ligger alldeles nedanför trapporna upp till min tomt. Men det är tungt att bära tre liter mjölk uppför trapporna, och jag börjar verkligen tröttna på den här situationen.

Det enda som jag absolut aldrig fuskar med i mitt dagliga liv är hundpromenaderna. Tre gånger om dagen går jag en runda med Nelly, och strax efter åtta på morgonen är det tid för min dagliga långrunda på 1,5- 2 timmar. Jag har tre olika varianter av denna; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs eller en kombination av båda. Oftast växlar jag mellan dem i turordning, men vägvalet påverkas ibland av vädret. Är det riktigt ordentligt ruskväder händer det också att jag kortar ner rundan, men aldrig någonsin att jag ställer in den helt. Det kan man helt enkelt inte, när man har hund. Eftermiddags- och kvällsrundorna blir betydligt kortare, och ofta ersätts eftermiddagsrundan av att Nelly får vara med ute medan jag jobbar i dammparken, (så här års handlar det förstås om att räfsa löv).

Det är väldigt ovanligt att jag avviker från de vanliga rutterna, men i veckan hände det faktiskt, med påföljd att jag hittade en helt ny vägsträckning, som jag aldrig gått förut. Närmast otroligt, med tanke på att jag bott permanent i Lövekulle i 30 år, går dagliga långrundor med hunden och inbillade mig att jag kunde området utan och innan!

Men på onsdagen upptäckte jag plötsligt en ny stig och skylt, ungefär halvvägs upp på tvärförbindelsen mellan Skaverydsvägen och Skogskullesgatan, vilket är en av mina vanligare rutter ut och in ur Stadsskogen. Stigen var skyltad som en del av Götaleden, vilket är en genomgående vandringsled mellan Göteborg och Alingsås. Men både skylten och just den här stigen måste vara ganska nya, för det verkar nästan otroligt att jag inte skulle ha lagt märke till dem tidigare, med tanke på att minst 50% av mina hundpromenader går via Stadsskogen. Sträckningen överensstämde inte heller med vad som redovisas som ”Götaleden” på nätet, där den genomgående förbindelsen redovisas betydligt högre upp i terrängen genom skogspartiet .

Det här var faktiskt precis vad jag hade längtat efter; en gen gångförbindelse mellan Lövekulle och Bryngenäs, eftersom min normala rutt kring hela Stadsskogen tar nästan två timmar. Visserligen finns det sedan gammalt en genomgående väg- och stigförbindelse längs östsidan av järnvägen, men jag brukar undvika den, eftersom det ungefär halvvägs ligger ett hus med skällande hundgårdshundar och en ilsken ägare, som till och med hotar att släppa hundarna lösa, när någon passerar deras tomt. Nu är jag ju inte direkt rädd för hundar, men otrevliga människor har jag svårare för, och jag avstår därför numera från att passera, trots att det ibland skulle vara välkommet med en kortare runda. Den västligaste delen av den här nya stigen gick visserligen lite högre upp i terrängen än vad jag skulle önskat, men den är ändå ett efterlängtat komplement till de alternativ jag hittills haft att välja på.

Att döma av spåren på marken var jag inte heller den första som gått här, men någon större trafik lär det inte ha varit, och terrängcyklarna hade uppenbarligen inte hittat hit ännu. Vilket jag förstås gillar, eftersom terrängcyklarna är irriterande för gående, både p.g.a den betydligt större hastigheten, och för att de kör sönder stigarna, när marken är blöt efter regn.

Fast för tillfället är faktiskt terrängcyklarna borta ur bilden i hela Stadsskogen. Jag har inte stött på några på flera månader, och man undrar ju lite varför. Kan det möjligen plötsligt ha blivit förbjudet att cykla på skogsstigarna? Och skulle cyklisterna i så fall bry sig om att respektera det förbudet? Jag har inte sett till några förbudsskyltar och jag hittar ingenting på nätet om något förbud, men cyklarna har onekligen försvunnit från skogen.

Eller har det med den nya nordsydliga byggvägen genom Stadsskogen att göra? Nyligen har det kommit upp skyltar, och även publicerats en karta över vilka gångvägar och vandringsleder som kommer att stängas av på grund av den planerade vägen. Enligt kartan och informationen ska samtliga stigar stängas av helt och hållet under en period på flera månader. Fast det måste ju vara en felaktig information, för det vore varken rimligt eller nödvändigt. Det handlar om att korsa vägbygget på två ställen, resten av skogen påverkas knappast alls.

Konstigt nog tycks folk ha gått på den felaktiga informationen, för jag möter numera ytterst få andra människor i skogen, och det är månader sen jag senast såg till en terrängcykel. (Inte mig emot; terrängcyklarna kan jag lätt leva utan, men visst är det lite märkligt?

Av Viveka Ramstedt - 8 november 2021 08:04

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.

Minns ni också den här sången? Just nu ringer den ständigt i mina öron när jag går på mina vanliga förmiddagsrundor med Nelly? (Den är från musikalen Fantasticks, som i sin tur är från 1964, och förmodligen är det ett exempel på mitt konstiga minne att både text och musik finns kvar i min hjärna drygt 50 år senare). Jag minns dessutom även att jag redan på den tiden irriterade mig på att man tappade bort månaden oktober helt och hållet i texten. September, november och december nämns, men aldrig oktober.

Men för mig har oktober alltid varit en av mina favoritmånader, tillsammans med april. Vädret under de här två månaderna är oftast bra, varken för kallt eller varmt, och oftast ganska soligt Dessutom är granna höstfärger eller nyutsprungna löv vackrare än den massiva, monotona sommargrönskan. Fast plötsligt är oktober bara över, utan att jag lyckas rekapitulera hur det egentligen gick tilloch om det verkligen inte hände en enda minnesvärd sak.

Nu har de flesta träden redan fällt sina blad, och av någon anledning tycks det vara ovanligt mycket av dem just i år. Det ligger drivor av löv både på körbanan och i vägkanterna av både huvudsträckningen av Ferievägen utefter min dammpark, och längs sidovägen till Boels och Niklas/Katrins hus.

Jag har börjat räfsa löv på min egen mark, med början vid uppsamlingsplatsen nedanför Rosengården, där jag sedan länge har ett antal nätringar på plats. De är gjorda av det gamla hönsnätsstaketet, som tidigare inramade hela mitt område. Under långa perioder var hela dammparken inhägnad med får- och hönsnät, och sommartid hade jag både egna hästar och inlånade får från Ekebacken gående i dammparken, för att hålla undan slyet. Både hästarna och fårstängslen är sedan länge borta, och egentligen var de aldrig särskilt effektiva mot just sly. Det finns dock rätt stora gräsytor i det plana partiet runt dammen. Min dröm var blommande sommarängar, men det blev aldrig något vidare av med ängsblommorna – området var för skuggigt, och marken i hela det plana partiet består av nästan ren blålera, med bara ett tunt lager moränjord ovanpå.

Gräset växer dock högt och frodigt runt dammen, och jag slår av det årligen, först med lie och sedan med motorgräsklipparen. Det är ett stort område, så det blir rätt jobbigt - både jag och motorgräsklipparen blir allt äldre och skraltigare, och och vid det här laget har jag kommit till ett läge då jag börjat undra hur länge jag kommer att orka hålla på med den här slåttern. Under senare år har jag fått en del hjälp av Niklas och Katrin, och det blir väl så småningom de som måste bestämma om man ska fortsätta med den arbetskrävande skötseln, eller låta alltsammans växa igen, och återgå till den ursprungliga ekblandskogen.

Hela området var från början avstyckat till fem rätt stora villatomter, på samma sätt som hela det nuvarande Lövekulle Villaägare-området. Två av våra tomter är numera bebyggda med sommarhus tillhörande familjen. De återstående tre; dammparken och den tredje tomten; ett rätt stort parti skogsmark som vetter ut mot det stora grönområdet längs Lövekullevägen i sydost, är fortfarande mina, men kommer kanske på sikt att förvandlas till villatomter, precis som hela resten av den gamla avstyckningsplanen. Jag misstänker dock att just naturområdet runt dammen kommer att sparas, särskilt som kommunen för närvarande tydligen planerar att bygga på de öppna ängarna utmed Lövekullevägen igen.

Bebyggelseplanerna för den öppna marken i Lövekulle poppar upp regelbundet, med ungefär tre års mellanrum, och särskilt det stora fältet vid krönet av Lövekullevägen är hotat. Det skulle vara förödande för hela miljön i området om det bebyggs, eftersom landskapsbilden är så fantastisk - öppna fält inramade av skogklädda kullar, som sluttar ner mot sjön i norr. Nu är det tydligen dags igen för enligt Niklas och Katrin kommer ett nytt planförlag för ängarna i Lövekulle att presenteras på onsdag. Jag hoppas de har fel, för själv har jag inte hört eller sett något , snarare har det i lokalpressen talats om att bara bygga borta vid Mjörnvallen, och spara just den stora ängen vid krönet av Lövekullevägen– såvida jag nu inte har lyckats glömma bort eller förtränga det.

Vi får väl se på onsdag, när den nya översiktsplanen för Lövekulle-Skår tydligen ska presenteras.

Av Viveka Ramstedt - 1 november 2021 22:56

Man tänker oftast inte på hur beroende man är av den sabla bilen, förrän man inte har den till hands. Särskilt när man, som jag, använder den ytterst sällan; det brukar bli en gång var nionde dag, när filmjölken tar slut. Idag, tisdag, tog jag faktiskt bussen upp till Stadsskogen för att handla mjölk och kattmat. Det gick oväntat enkelt, men jag hade förstås kollat tidtabellen innan, (bussarna går ju bara en gång i halvtimmen under dagtid). Biljett hade jag förstås ingen, men det borde jag tydligen ha haft, eftersom busschauffören frågade efter den. När jag invände att jag var över åttiotvå, och därmed borde åka gratis, sa han att man änmåste ha ett kort.

Nu klarade sig förstås den akuta situationen, och jag kom både till butiken och tillbaka, utan vidare problem. (Möjligen berodde det på att jag råkade få samma förare på hemresan, men efter som jag lider av ansiktsafasi, (vilket innebär att jag har svårt att känna igen alla utom familj och nära bekanta)är jag inte helt säker på den saken). Jag gick i alla fall in på nätet, och lyckades efter en del problem faktiskt boka ett nytt kort. Problemet är förstås att det inte kommer i brevlådan förrän i början av nästa vecka, så jag är fortsatt strandsatt utan bil. Västtrafik hävdade under mailutbytet att jag hade haft ett kort tidigare, som de nu makulerat. Det har jag över huvud taget inget minne av, och jag begriper inte heller varför jag skulle ha haft ett busskort. Så vitt jag minns har jag aldrig åkte buss i Alingsås tidigare, men i veckan har det alltså blivit två gånger.

Sen fick jag faktiskt tillbaka bilen redan på fredagen, och kommer därmed kanske inte ens behöva det nya busskortet. Förhoppningsvis, för när jag körde hem efter att ha bunkrat upp mat på Lidl hörde jag ett konstigt, smällande ljud, varje gång jag vred ratten åt höger. Jag körde hem ändå, eftersom bilen var full av mjölk och frysvaror, men jag ringde förstås verkstaden så fort jag kom hem.

Den jag talade med hade ingen förklaring, men någon timme senare ringde föreståndaren för verkstan upp mig. Det blev ett konstigt samtal, för han var väldigt vag, och talade mest om ett papper som jag borde ha fått med mig hem, fast mannen som lämnat över bilen glömt att lämna det . Vad som egentligen stod på det där pappret fick han inte riktigt ur sig, men det var uppenbarligen dåliga nyheter, för han sa bl.a att han ”tyckte synd ” om mig. Min tolkning är att det förmodligen fortfarande är något fel på bilen, som är så pass allvarligt att jag riskerar körförbud på besiktningen, som alltså är rätt nära förestående.

Det är också jobbigt att vara så rörig i huvudet som jag är för tillfallet. Jag upptäckte just att jag hade satt fel årtal på mina senaste 12 månadsdagböcker – 2020 istället för 2021. Lyckligtvis bara i min egen dator, förhoppningsvis, årtalet är ju inte med på Bloggplatsen och Facebook. Hoppas jag alltså.

(Facebook har för övrigt varit stängt ett tag i början av veckan. Jag upptäckte det på måndagen, eftersom jag brukar lägga upp min veckodagbok där, och inte kom in på flera timmar. Normalt hör jag inte till dem som hänger på Facebook dagligen. Hur länge det varit stängt framgick alltså inte, men jag tror det är ytterst ovanligt att det alls ligger nere. Möjligen berodde kontaktsvårigheterna också mera på min egen dator, än på nätproblem).

P.S
Verkstaden hörde av sig
på måndagen, och uppenbarligen måste bilen tillbaka in igen direkt, eftersom det är något fel på växellådan. Det är tydligen två olika småprylar som måste bytas ut, och båda tycks vara väldigt dyra, för de föreslog att jag skulle låta bilen stå på vänt tills de får in begagnade exemplar från någon skrotbil. Den uppskattade kostnaden för reparationen fick mig dessutom nästan att svimma, eftersom jag redan betalt 17 000 för det de dittills gjort på bilen. Här ryker i stort sett hela mitt tillgängliga kontantkapital i ett svep, och det blir väl att leva på hårt bröd under resten av året.


Eftersom jag ändå mer eller mindre ställt in mig på att leva utan bil ett bra tag, föredrog jag naturligtvis att vänta; det kommer ändå att bli såpass dyrt att större delen av mitt tillgängliga kontantkapital ryker. Niklas och Katrin kommer till Lövekulle på torsdag kväll, och vi kom överens om att jag skulle vänta med att köra in bilen till dess, så jag kan få skjuts tillbaka av dem. (Verkstaden erbjöd sig annars att själva hämta bilen hemma hos mig, vilket var väldigt oväntat och faktiskt verkade lite konstigt. Min teori är att de aldrig borde ha släppt iväg bilen, och nu hade dåligt samvete för att de gjort det, utan att först förklara läget för mig).


Hela situationen är lite surrealistisk – det är ju en relativt ny bil som inte ens gått tiotusen mil, trots att jag haft den i flera år. Som pensionär kör man ju inte särskilt mycket, mest blir det till och från affären en gång i veckan.  Enligt de konstiga upplysningarna jag fick från killen i telefon var det en del av problemet; det är tydligen farligare för en bil att köras för lite än för mycket...

 


Av Viveka Ramstedt - 4 oktober 2021 12:51

Under ganska många år på nittiotalet veckopendlade jag till Berlin. Det var efter berlinmurens fall, 1989; den dramatiska vändpunkt som i Östtyskland, kallades ”die Wende”

Nyligen blev jag påmind om den här perioden, i samband med en utställning kring arkitekten och konstnären Hundertwasser, som anordnades på akvarellmuseet i Bohuslän under förhösten. Jag missade tyvärr utställningen själv, eftersom Göran&Gun och Boel&Lennart alla gärna ville se den, och någon måste ju stanna hemma för att ta hand om hundarna.

Men det blev alltså en påminnelse om en liknande utställning, som jag såg någon gång under min berlinperiod på nittiotalet. Jag har också ett mycket starkt minne av ett av hans arkitektoniska verk, det s.k ”Hundertwasserhaus” i Wien, som jag besökte någon gång under början av tvåtusentalet. (Jag vill minnas att besöket ingick i vad som egentligen var en musikresa, och att Gun var med, men mitt minne börjar bli så mögligt och virrigt att jag är osäker på detaljerna. Hur som helst; han är en väldigt annorlunda arkitekt, och en av mina absoluta favoriter).

Men framför allt fick det mig att minnas min egen berlinperiod, som jag annars inte har tänkt på under väldigt många år.
Det var en märklig situation, och att jag över huvud taget hamnade i den, berodde på att de flesta arkitekter och ingenjörer hade svårigheter med att få in jobb i Sverige under lågkonjunkturen i början av nittiotalet. Murens fall och ”die Wende” 1989 innebar att en helt ny marknad plötsligt öppnade sig. Svenska företag var dessutom populära där nere, så det var oväntat lätt att få uppdrag. (Östtyskarna gillade inte riktigt västberlinarna, som de ansåg vara arroganta och överlägsna, och döpte till Wesserwisser”).

Nästan alla svenska företag skulle plötsligt ragga jobb i Berlin. Så även VBB, och vi hade dessutom en fördel framför konkurrenterna, eftersom vi faktiskt hade en östtysk i personalen, min chef Rolf Oesterreich. Att jag själv hamnade i berlin-teamet berodde på att jag haft tyska som andraspråk på högstadiet och gymnasiet. Min skoltyska var förstås oerhört rostig, men den var ändå en enorm fördel, eftersom få av mina kollegor alls hade läst tyska i skolan – engelska och franska var betydligt populärare val.

Första steget i berlinetableringen blev förstås en intensivkurs i tyska, för alla som stod på placeringslistan. Jag minns att jag ganska omgående lärde de andra kursdeltagarna min båda favoritfraser på ”Küchendeutsch” från gymnasietiden – ”Das hätte ich nicht haben tun mögen müssen!”och ”Scheisse und Bajse”. Kursledaren blev först väldigt chockerad , för ”Scheisse” var tydligen något av det grövsta man kunde säga på tyska. Men frasen smittade omedelbart av sig, och snart sa alla på kursen – inklusive kursledaren – ”Scheisse und Baisse” i var och varannan mening.

VBB öppnade alltså ett lokalkontor i Berlin, där min betydligt yngre kollega Gunilla Murnieks svarade för arkitekt- och samhällsplaneringen på plats, medan Rolf och jag veckopendlade ner varannan vecka, för kundmöten och ackvisition. Chef för Berlinkontoret blev en landskapsarkitekt, Erik Skärbeck, som senare blev professor på Chalmers, fast han förstås numera är pensionär. Från Berlintiden fick han med sig principen om miljökompensation, som även introducerades i Sverige. (Varje negativ effekt för miljön av en fysisk plan, ska enligt principen kompenseras genom motsvarande positiv åtgärd).

Jag vägrade själv att flytta till Berlin, med hänvisning till katt, häst och en åldrig mor, (hund hade jag ingen under den perioden). Dock gick jag med på att veckopendla för kundmöten och besök i planeringsområdena, under förutsättning att den tidskrävande rapportskrivningen kunde ske på hemmaplan. Rolf var nära pensionen, och försökte därför också begränsa sin insats på plats. Gunilla blev därmed den mera långvariga svenska arkitektkontakten i Berlin. Under mina Berlinbesök bodde jag med henne i firmalägenheten, som var ganska stor, eftersom även andra kolleger på VBB, framför allt VA-tekniker, också använde den. Gunilla var betydligt yngre än jag, men vi trivdes bra ihop, umgicks även på fritiden och gick bl.a regelbundet på den enda engelskspråkiska biografen i Berlin, för att få en paus från all tyska.

Det var en bisarr period under min yrkeskarriär, och hur jobbigt det än var medan det pågick skulle jag inte ha velat vara utan den. Det gav en relativt djup inblick i en totalt annorlunda kultur under radikal förändring, både fysiskt och psykiskt. Och även om jag säkert missade en del av nyanserna på grund av språksvårigheter, var det en absolut unik upplevelse. Vi fick faktiskt också in en hel del jobb, för behovet av både planering och projektering var enormt i Östtyskland, med ett gammalt och ytterst förfallet husbestånd.

Det var ont om både plan- och byggjobb i Sverige under nittiotalet och Berlinuppdragen kom som en räddning. Ofta ledde dessutom planjobben till en uppföljning med projektering, och jag generade därför jobb även till mina husritande arkitektkollegor på VBB. Under rätt många år på nittiotalet jobbade jag enbart med tyska uppdrag, mest i de olika delstaterna på östsidan av Berlin. Jag skrev rapporterna direkt på min rostiga skoltyska, och vår utomordentliga tyska sekreterare Edeltraut på Berlinkontoret snyggade sedan till språket innan de nådde kunderna. De tillhörande kartorna och ritningarna togs däremot huvudsakligen fram av kartriterskorna påGöteborgskontoret.

Tyskarna hade dessutom ett planeringssystem, som skiljde sig rätt radikalt från vårt eget. Varje fysisk plan, på alla olika nivåer, skulle åtföljas av en ”Grönplan” som behandlade förutsättningarna och konsekvenserna för naturvård, jord- och skogsbruk. Här var jag faktiskt lite på min mammas gata, eftersom jag alltid varit naturintresserad, och därmed var väl påläst med artkunskap bland både djur och växter – till och med rätt många latinska namn fanns redan på plats i mitt huvud.

Berlinperioden fick sedan en efterbörd på Chalmers, där jag anlitades för både föreläsningar och kurser, speciellt om grönplaneringen, som ju saknades i Sverige. Jag skrev till och med en sorts slutrapport för BFR; ”Bebyggelse- och grönplanering i Berlin”, har jag för mig att den hette. Det hjälpte mig igenom en period då det fortfarande var ont om planeringsjobb, och blev faktiskt det sista jag presterade under min arkitektkarriär.

Jag fuskade nämligen, och gick i pension något år för tidigt. (Det kostade mig förstås en hel del i pensionspengar, men det blir ändå tillräckligt över för att leva på).

Av Viveka Ramstedt - 27 september 2021 21:00

För tillfället är jag fortfarande utan bil och dessutom utan bankkort, vilket gör livet lite besvärligt.

D.v.s - jag harförstås ett bankkort, som de flesta människor, fast det gick ut redan i maj 2021, utan att jag ens upptäckte det förrän flera månader senare. Konstigt nog har det nämligen ändå gått att använda kortet i affärer, det är bara på nätet jag får problem. Lyckligtvis är jag även försedd med ett digipass, så hittills har jag lyckats klara av månadsfakturorna utan kort, via bankens hemsida. Och sedan glömmer man bort alltihop, till nästa gång man ska betala räkningarna i datorn.

Jag har förstås försökt ringa banken åtskilliga gånger om detta, men det är nästan hopplöst att komma fram. Man hamnar sist i en tvåsiffrig kö, och fastnar vid datorn med en mobiltelefon som monotont upprepar;

Just nu är det många som ringer. Du har för närvarande plats xx i kön…”

Ibland tröttnar man och ger upp av sig själv, andra gånger blir man distraherad och lämnar datorn för något annat, eller så bryts förmodligen förbindelsen av sig själv, så man förlorar köplatsen. Och sedan glömmer man som sagt bort alltihop, till nästa gång man behöver använda kortet vid datorn, och upptäcker att det gick ju ut för tre månader sedan.

Men uppenbarligen har jag kommit fram på telefon ett par gånger tidigare, för vid datorn ligger nu två nya bankidkort. Det ena är daterat 05/26, det andra 06/26, så jag antar att jag förväntas makulera det första. Men någonstans på vägen måste det ha blivit ett fel, för det var alltså inte ett nytt bankid jag behövde den andra gången, utan ett nytt betalkort. Och förmodligen är det jag själv, som har sagt fel i telefon, för en bankman gör väl knappast ett sådant misstag? Bankkortet ska ju dessutom skickas som rek, vilket innebär att man får hem en avi, och sedan förväntas hämta ut själva kortet på posten.

Allt det här skulle ju vara mycket enklare, om det bara fanns ett bankkontor i stan, som man kunde gå till för att få hjälp. Men det gör det alltså inte, för banken banken beslutade för några månader sedan att stänga kontoret i Alingsås, så nu förväntas man åka till Lerum, om man behöver hjälp av en mänsklig varelse. Och eftersom jag är 82 år gammal, och ogärna kör bil, annat än till mataffären varannan vecka, så har jag inga planer på att göra just det.

Idag, söndag 26/19, kom jag faktiskt äntligen fram på telefonen, och fick tala med en handläggare. Han påstod att de redan hade skickat ett nytt bankkort till mig, men det måste ha blivit fel i kommunikationerna någonstans, för vid datorn ligger alltså två bankid-kort med en månads olika datum, men inget betalkort. Efter en del dividerande lovade han dock att skicka ett nytt kort till mig med rek, vilket innebär att det tar fem dagar, och sedan ytterligare ett par, eftersom koden måste skickas separat.

Och så som min hjärna fungerar – eller inte fungerar – för tillfället, kommer jag förmodligen att ha glömt bort hela det här samtalet till dess. Liksom jag tydligen har glömt bort två tidigare samtal, eftersom det som sagt ligger två sprillans nya bankidkort vid datorn. Fast nu var det ju inte ett bankid jag behövde, utan ett betalkort. Förhoppningsvis kommer ändå minnet att vakna till liv, den dagen då bankkortet faktiskt dimper ner i brevlådan – (förhoppningsvis alltså någon gång framåt fredag).

Och samma dag, fredag 1 oktober, öppnar förhoppningsvis bilverkstan, som varit stängd en månad, (enligt uppgift i telefonsvararen p.g.a sjukdom). Där har alltså bilen stått i drygt två veckor redan, efter att växellådan plötsligt la av senaste gången jag handlade mat. Och det är nog en dryg vecka kvar tills jag kan hämta ut den igen. Fast ingen akut fara - än så länge finns det alltså filmjölk i kylen för nio dagar till. Och märkligt nog kommer inte utgångstiden att vara slut ens då.

Dessutom finns ju buss, med hållplats precis nedanför trappan, och det ligger en livsmedelsbutik uppe i Stadsskogen, med en annan hållplats alldeles utanför. Jag har också lånat en vindunk av Göran, och maten räcker säkert en vecka till. Jag har uppbunkrade förråd i både i skafferiet, kylen och frysen, och det finns dessutom massor med svamp i skogen just nu. (Faktiskt så mycket att jag lät Niklas och Katrin ta hela skörden, efter att vi varit ute på en tretimmars svampjakt på söndagen).

Visst är det stressigt att vara utan både bil och bankkort, men allt är alltså under kontroll
T
rots att det ändå känns som kaos...

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards