Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 17 juni 19:27

Planen var ju att så småningom flytta projektverksamheten upp till gränshörnet mot Amanda och van der Puttens, men på vägen dit passerar jag ideligen platser som behöver åtgärdas först, antingen för att ogräset håller på att ta över markskiktet, eller för att det helt enkelt ser lite "tomt" ut. Det senare gäller definitivt den norra delen av det gamla rhododendronkvarteret längs Ferievägen, närmast arbetsytan. Där växte tidigar några gamla barrväxter, som med tiden blivit väldigt vidlyftiga och inte direkt prydde sin plats längre. Tvillingarna fick därför ta ner dem ända vid marken, och efter att allt riset nu är avlägnat återstår en hög med vedklabbar och några låga, men stora stubbar, prydligt avsågade vid markytan. Plus ett ganska stort tomrum där buskarna tidigare stod, som behöver fyllas, speciellt ut mot vägen.

 

På sikt lär det säkert bli flera rhododendron där, men eftersom jag för tillfället har rätt många potentiella kandidater, både bland halvstora buskar och småplantor, har jag svårt att bestämma mig. Ska jag fylla tomrummet direkt, kanske med min överblivna catawbiense? Eller ska jag vänta, och reservera den exponerade platsen för något mera exklusivt - men betydligt mindre och möjligen också med sämre härdighet? Tills vidare skjuter jag beslutet på framtiden, och under tiden hinner förhoppningsvis en del av rotsystemet till de gamla barrträden dö ut och multna ner, så att det blir lättare att gräva gropar för planteringen där.

 

Över huvud taget är buskskärmen mot vägen betydligt lägre och glesare i den här övre, södra delen, än i den norra, nere runt dammen. Mest beror det förstås på tidsaspekten; buskskärmarna kring dammen påbörjades redan kring sekelskiftet, och är dessutom flera "skift" breda, med massor av olika sorter. Men det beror också på växtförhållandena; i lågpartiet kring dammen är det djup lerjord, som bättrats på genom många års uppfyllnad med höstlöv. Dessutom är grundvattenståndet högt, men eftersom marken sluttar inåt som en skål mot dammen, är samtidigt avrinningen god, så växtförhållandena blir därmed rätt optimala. Så här års är skärmen mot de omgivande vägarna där nere i stort sett helt ogenomtränglig visuellt sätt, med undantag för några få ställen, där jag avsiktligt skapat luckor. Man kan med fog säga att just det här flerårsprojektet är avslutat, och i framtiden kommer det nog mera att handla om röjning än nyplantering i den här delen.

 

I den övre delen, längs "stora" Ferievägen är det betydligt tunnare moränjord, och dessutom är skärmarna smalare här, eftersom jag ville ha kvar så mycket som möjligt av torr-ängen på insidan. Under årens lopp har jag stoppat ner en del fröplantor av olika lövträd här, mest hägg, lönn, syren och gullregn, plus flera skott av Euonymus sachalinensis, som jag fått av Gun. Men de här småplantorna har fört en tynande tillvaro i konkurrens med ängsgräset under många år, och jag kom inte riktigt igång med de riktiga skärmplanteringarna förrän 2017. Då gjorde jag ett par låga stödmurar, fyllde på rätt rejält med matjord kring de gamla buskarnas rötter och satte också dit några nya. Och så blev det till slut två friväxande halvcirkelformade häckar, med mest gullregn och syren i den nedre och mest forsythia i den övre.

 

I år, två år senare, blommar alla buskarna rikligt, men det hela ser fortfarande rätt tanigt ut, och i mitten på den nedre halvcirkeln finns ett tomrum mellan två stora markstenar, som behöver fyllas. Så planen just nu är att gräva ett rätt stort hål där, och sätta dit antingen ett träd eller en buske - eller bådadera. Annars handlar det nog mest om att ha tålamod, eftersom det lär ta ytterligare några år för de rätt nyplanterade buskarna att växa till sig, på både höjden och bredden. Det är lätt att glömma bort att buskskärmen kring dammen påbörjades redan strax efter sekelskiftet, medan buskarna i den övre delen bara haft ett par år på sig. Erfarenhetsmässigt är det först på fjärde året som en nyplanterad buske börjar ta riktig fart med tillväxten. Det blir nog bra däruppe också så småningom.

 

Men eftersom jag har flera hål som behöver fyllas och stenläggningar som behöver avslutas, är det ändå dags att beställa hem ett blandat lass av matjord och väggrus. Det har inte gått att göra tidigare, eftersom vägarbetet blockerat tillgängligheten i flera veckor, men nu är det jobbet avklarat och även GC-vägen mot fälten har fått ny asfalt på toppen. På tisdagen beställde jag därför ett lass med 6 m3 av blandat väggrus och matjord, eftersom mitt eget förråd av bådadera tog slut redan i höstas. (Efter vad jag sett hos flera grannar, levereras tydligen matjorden numera i jättestora påsar med handtag, som gör att lastbilen kan hantera dem med grävskopan. Väldigt praktiskt, och precis vad jag behöver, eftersom jag bara vill ha en begränsad mängd matjord just nu, det är behovet av väggrus som är mest akut).

 

Lasset utlovades till slutet av veckan, eller början av nästa, och det blev förstås det senare...


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 10 juni 19:20

Årets nästa anläggninsprojekt är ju tänkt att bli hörnet vid Amandas och Puttens tomtgräns, vilket har stått på planeringslistan länge. Men eftersom det plötsligt blev jättevarmt i början av veckan, sjönk min motivation för kroppsarbete kraftigt, så under ett par dagar ägnade jag mig mest åt lite halvhjärtad ogräsrensande längs stödmurarna på husets nordsida, där det är pålitlig skugga. Alternativt en liggstol på baksidan av huset, med en gammal GW Perssson, som jag av någon anledning råkade missa, när jag drog igenom hans samlade verk när jag vaktade hus och hund hos Göran och Gun i vintras. Mot mitten av veckan började det regna istället, så då blev ännu mindre gjort. Vilket var lika bra, för jag hade faktiskt ingen större lust att jobba alls.

 

Jag har över huvud taget haft lite svårt att komma igång med några större projekt i år; hittills har det mest blivit avslutande småplock, och ogräsrensning. Successivt har jag flyttat fokus på den senare verksamheten från entrélandet ner mot sydvästhörnet, men på vägen dit upptäckte jag att även marken under vinbärsbuskarna var totalt infiltrerad av kers, som på bara några dagar hade hunnit växa sig halvmeterhöga. Det innebar några dagars krypande under buskarna, innan jag lyckats bli av med det mesta av den, men eftersom det är svårt att komma åt bland alla buskrötter, kommer det säkert att bli nya uppslag ganska snabbt. Så det här partiet kommer jag att behöva hålla ögonen på under hela sommaren, för i stort sett enda möjligheten att bli av med kers i buskpartier är att "tråka ut den", genom att konsekvent ta bort alla gröna skott som visar sig.

 

Men när man väl börjar rensa ogräs, upptäcker man snabbt att även planteringsytan intill är full med kers och skelört, som man plötsligt också måste bli av med. Nästa hinder på väg upp mot Amandas tomthörn råkade jag ut sedan för, när jag skulle tömma en fullastad kärra med ogräs, nere på arbetsytan, där alla ringkomposterna står. Samtliga ringar visade sig nämligen vara proppfulla, så innan jag kunde bli av med det nya ogräset, var jag tvungen att tömma en av de gamla. Och det var för övrigt hög tid, för den hade tippat över på sidan, vilket gjorde det extra tungt att dra loss ståltrådsringen, vilket annars alltid är min inledande manöver när ringkomposter ska tömmas. Lämpligt nog dök emellertid Peter just då upp med en kompis, som ville ha råd om en nyinköpt tomt ute på vischan. Så som ersättning för min (inte längre särskilt kompetenta) tid, tid fick gossarna dra loss ringen åt mig, vilket de klarade utan större problem.

 

Dock återstod att ta hand om den gamla kompostjorden, innan jag kunde sätta tillbaks den tomma ringen. Vilket tog ytterligare några timmar, d.v.s i praktiken ännu en dag. Komposten i ringen visade sig vara fullt nerbruten, så den hamnade under taxushäcken bredvid, som faktiskt såg rätt risig ut, och gott kunde behöva lite ny, näringsrik jord runt fötterna.

 

Men fortfarande finns det åtskilliga kvadratmeter ogräs att ta hand om på nordsidan av huset, även om jag numera åtminstone har en tom kompostring att lägga det i.

 

Dessutom avslutades asfaltläggningen i veckan, och till min egen överraskning fick jag ett nytt lager ända upp till stenläggningen på bilplatsen. Jag hade faktiskt inte räknat med mer än att få tillbaka asfalten över rörgraven, men man vore ju dum om man klagade på att de gjorde lite mer än man bett om. Så nu behöver jag bara fixa till gränsen mellan stenläggningen och den nya asfalten, men det lär kräva en hel del pusslande.

 

Så Amandas tomthörn lär få stå på vänt ett tag till.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 3 juni 18:27

De senaste veckorna i området har helt präglats av vägarbete, eftersom toppskiktet på våra gemensamma tillfartsvägar skulle läggas på, och det innebar en ganska omfattande verksamhet redan innan själva asfalteringen. I samband med det fick folk möjlighet att även få sina garageuppfarter asfalterade, (naturligtvis mot betalning, men förmodligen till ett reducerat pris). Själv nappade jag inte på erbjudandet, eftersom båda mina bilplatser redan är belagda med stenplattor eller gatsten, men många andra i området gjorde det.

 

Det har varit maskiner och vägarbetare i området, som jobbat med förberedelserna i flera veckor redan, vilket lett till att folk tidvis har fått parkera sina bilar utanför området. Men den sista veckan blev det mera påtagligt, eftersom alla bilar och soptunnor beordrades bort från vägarna, under de tre dagar som asfalteringen pågick. Göran och jag har emellertid klarat oss hyggligt, trots att våra delvis bilburna hundpromenader sker under arbetstid, eftersom vi bor i den södra ytterkanten av Ferievägen. Det finns nämligen en smitväg ut via Svallåsvägen, som normalt inte får användas, eftersom en ungefär tjugo meter lång sträcka av den formellt är gång- och cykelväg, (naturligtvis för att hindra genomfart mellan de båda vägsystemen, bl.a för att hämta och lämna ungar nere på den gemensamma badstranden).

 

När jag gick sista rundan med hunden på onsdagskvällen, var alla maskinerna borta, och de flesta av personbilarna tillbaka på tomterna igen. Och det var väldigt mycket ny, svart, blänkande asfalt överallt. Det är förstås enhetligt, praktiskt och lättskytt... men är det snyggt? Det kan förstås diskuteras, men åtminstone i min smak har det blivit alldeles för stora, sammanhängande ytor av samma material, som dessutom definitionsenligt är "dött". Jag gillade den gamla blandningen av grus, stenar, asfalt, gräs, (och förstås ogräs), betydligt bättre.

 

Fast paradoxalt nog saknade jag fortfarande en smal remsa av asfalt tvärsöver min egen infart. Den orsakades av en ledningsdragning, som gjordes för några år sedan, för att ge granntomterna bredbandsanslutning, och asfalten där borde förstås ha lagts igen av installatören direkt efter att att ledningen drogs. Men av någon anledning gjordes det aldrig. Det här har irriterat mig i flera år, eftersom den halvmeterbreda grussträngen tvärsöver den annars asfaltbelagda infarten ständigt invaderas av gräs, maskrosor, rävarumpor och nässlor. Det ser väldigt konstigt ut, och innebär återkommande ogräsrensning för mig, eftersom naturligtvis ingen annan bryr sig. Jag hade ju räknat med att remsan skulle ha fixats i samband med den övriga asfalteringen, eftersom den ingår i vägmarken, men den var fortfarande kvar.

 

En annan sak som inte hade fixats var en upphöjd kant, längs med Guns och Görans vägkant, som var avsedd att leda regnvattnet förbi deras hus till en dagvattenbrunn längre ner på vändplanen.. Även den gjordes för några år sedan, eftersom det rann så mycket regnvatten in på deras tomt från nygrannens garageinfart, att det ställde till med problem med dräneringen av husgrunden. Nu hade ju nivån på vägytan höjts upp till samma nivå som den tidigare kanten, som därmed förlorar sin avledande funktion.

 

Jag frågade faktiskt en av vägkillarna, som gick runt för att inspektera slutresultatet om båda sakerna, och han försäkrade mig att det skulle fixas. "Kanske inte just idag"... men fixas skulle det. Killen verkade förtroendeingivande, så förhoppningsvis kan man lita på honom. Och förhoppningsvis kommer det inte att ta tre år den här gången. För även om alla lastbilar och maskiner just nu är försvunna, så återstår fortfarande toppskiktet på den lilla gång- och cykelvägen ner mot Lövekulle Udde. Den tillhör också vårt vägsystem, och behöver verkligen fixas till, eftersom kanten blev ordentligt sönderkörd förra året - (även detta i samband med bredbandsinstallationer, där skadorna aldrig åtgärdades).

 

För att tala om något roligare, så gick vi ju i fredags i sommarmånaden juni, och på söndagen kändes det faktiskt lite som sommar. Annars har ju temperaturen de senaste veckorna inte direkt varit varken vår- eller sommarlik. Det har varit kallt och ruggigt rätt länge nu, men en bonus av det är ändå att vårblomningen därmed varat mycket längre än normalt. Just nu är det hagtorn, syren och gullregn som blommar överallt. Även ängsblommorna börjar komma igång, med gökärt, smörblomma, blodrot, förgätmigej och hundkex som dominerande inslag för tillfället.

 

Bland marktäckarna är det dags för min favorit, myskmadran att visa upp sig från sin vackraste sida. De små vita blommorna svävar som ett skirt, vitt flor över de ljusgröna bladmattorna. Jag älskar verkligen myskmadra, den är så subtil och ändå så effektiv. Trots att den är låg och diskret, och uppenbarligen inte stör rötterna till angränsande buskar och träd det allra minsta, så lyckas den ändå hålla undan i stort sett all annan markvegetation. Till och med aggressiva ogräs som kers och kvickrot har problem med konkurrensen. Nyper man bara bort alla högre skott som lyckas tränga sig igenom de täta mattorna, så ger de så småningom upp. Och under tiden sprider sig myskmadran själv åt alla håll, så de små tussar som jag brukar stoppa ner i nyanlagda områden växer snabbt ihop till heltäckande mattor.

 

Dessutom pågår förstås den fantastiska rhododendronblomningen i parken fortfarande, och kommer nog att vara ett par veckor till, eftersom nya sorter slår ut nästan varje dag i alla nyanser av rött, från nästan rent vitt vitt, över rosa till klarrött och mörkaste bourgogne. Även ett antal av Glendoickhybriderna från 2017 blommar i år, trots att de fortfarande är väldigt små. Sist av alla slår den vanliga lila catawbiense ut. Det finns åtskilliga jättebuskage av den på flera tomter i Lövekulle. De flesta av dessa är nog från sextio- och sjuttiotalet, då det allmänna rhododendronintresset fick en renässans, samtidigt som det inte fanns så många olika sorter att välja på, som det gör numera. Men nog är det roligare med dagens valfrihet. Det finns massor av varianter numera, både i storlek, färg och blomform. Och der märks just nu, både i min park och på många av granntomterna.

 

 

Av Viveka Ramstedt - Måndag 27 maj 17:17

De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.

Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.

 

Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.

 

Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.

 

Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.

 

Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).

 

Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!


Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.

 

Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun.  (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).

 

Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."

 

1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.

 

Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.

 

Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.

 

Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).

 

Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.

 

Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.

 

I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.

 

Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 20 maj 22:04

Som jag nämnde i förra bloggen har vi undrat över varför far slutade föra dagbok om huset och trädgården i Lövekulle efter år 1960.

Men härom veckan hittade jag av en ren slump ännu en dagbok, i ett helt annat format, när jag rensade bland mina egna papper i ett av förråden. Jag antar att den hamnade där efter mors död, när bohaget delades upp mellan barn och barnbarn, Och eftersom det inte finns några som helst tecken utanpå, som antyder vad den egentligen innehåller, har den bara blivit liggande i en hylla i mer än 20 år. Jag visste inte ens att den fanns, och det gjorde säkert ingen annan i familjen heller. Det är en gammal instickspärm, med lösbladssystem, i ett format som inte längre existerar, nånting mittemellan A4 och A5. Och det finns ingenting utanpå pärmen som ens antyder vad som finns inuti. Utöver anteckningarna innehåller den också tidningsklipp, foton och massor av listor på växtnamn, varav många växter fortfarande finns kvar på tomten.

 

Den här "nya" dagboken omfattar alltså de "saknade" åren 1961-1974, nästan ända fram till fars död. Anledningen till att han valde att börja på en ny pärm, istället för att fylla de sista tomma sidorna i den gamla dagboken, kan ha varit, att tillbyggnaden av huset innebar en så pass stor omvälvning för både huset och trädgården, att han ville starta på ny kula. Kanske var pärmen också ursprungligen tänkt att mera handla om själva tillbyggnaden än om trädgården, eftersom den bl.a annat innehåller ett antal gamla oljeräkningar i slutet. (Oljeeldningen, med tillhörande tank, var en av de stora förändringarna som tillbyggnaden medförde).

Men det helt annorlunda och diskreta formatet är säkert också anledningen till att den här nya dagboken, som omfattar de sista 12 åren av hans liv, på något sätt har kommit bort i hanteringen. Alla i familjen känner till "Lövekulleboken", men ingen, inte ens jag själv, som förmodligen har haft den liggande i mitt eget hus i mer än 20 år, hade en aning om att den här, senare delen ens existerade.

 

Att bläddra i den var som att göra en tidsresa tillbaka till min egen ungdom. Den inleds med tillbyggnaden av huset, som påbörjades 1961. Jag gick på Chalmers då, och gjorde sommarens praktik på det bygget. Bl.a annat minns jag att jag obekymrat sprang omkring på takstolarna, tre våningar över marken. (Numera får jag svindel bara jag tänker på det). Jag minns också min mentor och nya bästa kompis Jonne, en erfaren murare i femtioårsåldern, som lärde mig hur man skulle slänga på putsen med den rätta knycken på handleden, för att den skulle fastna.

 

Men av anteckningarna att döma var även de här åren under sextiotalet den mest aktiva förändringsperioden i trädgården, när det gällde nyplanteringar och större anläggningar. Tillbyggnaden innebar ett jättearbete, som pågick under hela år 1962, och så mycket som möjligt av jorden och de befintliga planteringarna runt det gamla huset räddades undan, redan innan grunden kunde grävas. Det krävdes sprängning för källaren, och två nya avloppsbrunnar, (som fortfarande ligger kvar i gräsmattan, även om huset numera har kommunalt avlopp).

 

Sedan vidtog det ännu större arbetet med att återskapa planteringarna kring den nya huskroppen, bl.a annat genom uppfyllnad med massor av jord mellan nybyggnaden och bastun. Stenarna från sprängningen återanvändes i stödmurar och trappor. Terrassen kring och ovanpå oljetanken murades 1962, liksom stödmuren och den upphöjda planteringen utanför den. Själva terrassen utanför köksdörren stenlades senare med fjäråsgranit, hösten 1964, och för ovanlighetens skull med inhyrd hjälp..

 

Stenläggningen runt den gamla brunnen framför källardörren gjordes dock av far själv 1963, liksom murarna och trappan till det stora "Magnolialandet", mellan tillbyggnaden och bastun. Året innan hade Boel träffat Ove, som omedelbart sattes i arbete av far, med att köra jord och lägga plattgångar. Mitt i alltihop gifte sig Boel och Ove, vilket far nämner i en bisats, samtidigt som han prisar Oves talanger som grovarbetare.

 

Massor av klängväxter planterades längs den nya två våningar höga sydostfasaden mot bastun, bl.a tre sorters klängros och fyra sorters clematis. Även stjärnmagnolian, som varit en femtioårspresent till mor, flyttades till sydostfasaden under 1963. I markskiktet närmast huset planterades Alstromeria, Dentaria, tre sorters Gentiana och två sortets Adonis. Under 1964 kompletterades planteringarna närmast bastun med ett par enar, höstflox och flera sorters liljor, eftersom det här var början till fars "liljeperiod". Även de båda taxusarna på ömse sidor om grinden mot vägen, som senare vuxit sig jättestora, planterades 1964.

 

Den andra stora förändringen i trädgården var när Lillstugan ersattes av en trädgårdsdamm.Den fallfärdiga lillstugan såldes 1963 för 300:-, mot att köparen fraktade bort den. Vegetationen runt den flyttades till nya platser, kring tillbyggnaden.

 

Dammen grävdes ut under 1964, på platsen där lillstugan stått. Dammväggarna göts av betong och tätades med cement, men det dröjde ytterligare ett år innan far lyckades få den någorlunda tät. Samma år, 1965, anlades bäckfåran upp till ett pumphus vis staketet, och resten av året användes till att anordna planteringar utmed dammkanten och bäckfåran. I själva dammen blev det två sorters näckrosor, och i strandkanten några våldsamt storvuxna och storbladiga växter, som de fått i present av Svantessons.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 13 maj 08:46

Jag fyllde 80 för ett par veckor sedan, och även om jag inte känner av min ålder särskilt mycket, blir det ändå en sorts påminnelse om att man borde skriva ner så mycket som möjligt av sina minnen, innan man går in i den stora dimman. Trädgårdsdagboken är en del av den här processen, för att dokumentera de anläggningar som gjorts under åren, både på min egen tomt och dammtomten. Den kommer att underlätta för den eller de som kommer att ta över tomterna någon gång i framtiden. Men jag skriver den egentligen mest för min egen skull.

 

Mitt minne håller långsamt på att bli sämre, framför allt vad det gäller namn, på både människor och växter. Och det finns väl inget mer irriterande än att gå och grubbla över namnet på någon växt och inte komma på det, trots att man egentligen mycket väl "vet" vad den heter? Numera kan man ju förstås "googla", men det kräver ändå att man har lite hum om vad för sorts växt det handlar om. "Gul blomma vid vägkant" ger lite för många träffar för att vara hanterbart.

Oftast trillar namnet ner i minnet flera timmar eller dagar senare, efter att man har slutat anstränga sig med att försöka komma på det. Men det är ändå en fördel att kunna slå upp det någonstans. Så det är mycket för min egen skull som jag skriver dagbok och växtlistor, och sparar växtetiketter, för att dokumentera så mycket som möjligt, efter hand som det anläggs. Men ibland, särskilt under speciellt arbetsintensiva perioder, glömmer jag bort att anteckna, och sedan blir det något av ett detektivarbete att försöka gräva fram växtnamn och tidpunkter för planteringen.

 

Far skrev ju också dagbok om huset och trädgården i Lövekulle, från och med inköpet 1942, fram till år 1960. Dagboken börjar med husannonsen i GP och beskriver sedan i detalj alla anläggningar och planteringar som gjordes under de följande tjugo åren. Den innehåller både text, foton, teckningar och växtlistor. De sista åren, från 1952 och framåt, blir inläggen mer sporadiska och under några år i början av femtiotalet är det nästan bara fotografier.

 

Sedan återupptas dagboken igen 1958, med bl.a inköpet av bulldoggen Basso och blodhunden Jock, ("som grävde upp det mesta av vår trädgård alldeles gratis"), och hur hela tomten fick inhägnas med Gunnebostaket året efter, för att hindra Jock från att rymma och jaga hare. När staketet väl var på plats, blev de båda hundarna, som tidigare varit bästa vänner plötsligt dödsfiender och slogs så testarna rök. Det slutade med att jag fick göra mig av med Jock, och istället kom Jessica, som enligt far var "en söt och rar hund, men även den en god grävare och "blomsterdestroyer".


Fars dagbok, som är döpt till "Lövekulleboken", har blivit något av en familjeklenod under åren. Den förvaltas numera av Gun, eftersom hon bor i huset som dagboken tillhör. Vid det här laget är den nästan sönderläst, och sidorna börjar lossna från spiralbindningen. Anteckningarna upphör emellertid helt efter 1960, vilket är irriterande, eftersom det skedde så stora förändringar under sextiotalet och framåt.

 

Vi har undrat en del under åren över varför far så plötsligt slutade föra dagbok över huset och trädgården. Men det visade sig finnas en enkel förklaring till det. Han slutade faktiskt inte att föra dagbok. Vad som hände var att dagboken från de senare tio åren på något sätt försvann i hanteringen efter hans död, och inte dök upp igen förrän drygt 40 år senare. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 6 maj 16:24

Man kan förstås välja vilken markbeläggning man vill på sina gång- och körytor inne på sin egen tomt. Det enklaste och lättsköttaste är förstås asfalt, men det är ju bara för tråkigt. Far valde att lägga ett tjockt lager med ärtsingel på alla sina gångar. Men det innebär ett evigt skyfflande av maskrosor och skelört, och är dessutom otrevligt att gå barfota på. Kanske var det barndomsminnet av gruset mot barfotafötter, som gjorde att jag istället valde stenbeläggning på alla mina kommunikationsytor.

Det finns ju olika typer av marksten också, man kan välja mellan stora och små cementplattor, gatsten eller natursten, så man kan variera beläggningen och undvika stora, monotona ytor. På min tomt finns alla tre sorterna, men eftersom jag gillar att göra det svårt för mig, är det mest natursten.

 

Även för stödmurarna, som numera finns överallt eftersom tomten sluttar så mycket, föredrar jag natursten. (Fast jag fuskar lite grann ibland, och stoppar in betongstenar i bakkanterna, där de inte syns. Huvudsaken är ju att det ser bra ut från utsidan, och de fyrkantiga betongstenarna på insidan hjälper upp stabiliteten).

 

Det går åt otroliga mängder med sten för de stora plattlagda ytorna, och huvuddelen av stenarna samlade jag in under några år i slutet av åttiotalet, då jag jobbade för Marks kommun, med att ta fram deras första Översiktsplan. I jobbet ingick nämligen att köra runt väldigt mycket i kommunen, för att titta på platser, som av olika skäl skulle få bevarandestatus i planen. Och bland sevärdheterna fanns ett stort antal fantastiska stenmurar, som kallades "Hungermurar".

 

Det fanns förstås en historia bakom namnet. Under någon period kring förra sekelskiftet blev det missväxt och hungersnöd i södra Sverige. Många fattiga småbrukare fick lämna sina hemman, och en del av dem emigrerade som bekant till Amerika. Men andra vandrade runt i bygden för att tigga, och de något mera framgångsrika bönderna i Marks kommun lät dem jobba för brödfödan genom att bygga stenmurar kring alla sina ägor. Det hela utvecklades till en sorts prestigetävling, där det ansågs vara ett bevis på både rikedom och givmildhet att ha de långa och välbyggda murar.

 

Inte ens jag skulle förstås någonsin komma på idén att sno stenar från dessa fantastiska stenmurar, (som för övrigt hörde till de sevärdheter, som jag körde runt för att dokumentera). Men det fanns en annan orsak till att det fanns så gott om stenmurar just i Marks kommun. Huvuddelen av själva berggrunden i kommunen består nämligen av en speciell sorts skivig gnejs, som gärna spjälkade upp sig i platta skivor vid all åverkan, från t.ex frostsprängning, eller mänsklig påverkan. De platta stenarna fanns bl.a i riklig mängd som bottenlager i de många slingriga grusvägarna i kommunen.

 

Och varje gång som vägarna plogades, eller skrapades på vårarna, för att jämna till ytan efter vinterns frostsprängning, kom stenarna upp till ytan och hamnade fullt synliga längs vägkanterna. Och varhelst jag såg en platt sten i vägkanten, stannade jag bilen och lastade in den. Det var inte nyttigt för bilens fjädrar, som jämnade sig och protesterade. Och det var inte heller nyttigt för min moral, bl.a för att insamladet ju faktiskt skedde delvis på arbetstid. Och en dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på den fantastiska stenmuren runt Skene kyrka, Efter det samlade jag ner en del på stensamlandet.

 

Många av stenarna fick jag också av far, som älskade att bryta upp stora stenar ur marken, med hjälp av spett och rå muskelstyrka. Tekniken hade han lärt sig av gubben Svärd, som byggt flesta av de gamla stenmurarna i Lövekulle. Svärd, (som far beundrade mycket), lärde honom också hur man kunde flytta jättestora stenar, genom att placera smärre kullerstenar under dem. Småstenarna, (som kallades trôll), fungerade sedan som någon sorts hjul, och flyttades successivt, allt eftersom den större stenen ovanpå dem baxades fram med hjälp av spettet. Det är far som ligger bakom raden av stora stenar mot vägen, i utkanten av "Entrélandet". Det var en av de sista sakerna han gjorde under sitt liv, som blev alltför kort p.g.a lungcancer.

 

En del av stenarna har jag ändå faktiskt köpt begagnade, bl.a ett lass med gatsten, som jag fick billigt från second-hand upplaget "Hus-till-Hus", ute på Vänersborgsvägen. Betongplattorna på nedre bilplatsen och under sittgruppen framför uthuset kommer också därifrån, men även när jag använder betongplattor till en yta mjukar jag upp intrycket genom att varva upp dem med ett mönster av mindre stenar. Jag är faktiskt rätt stolt över mina stenlagda ytor.

 

Men även stenläggningar har förstås sina sidor när det gäller skötsel. Även om det är relativt enkelt att sopa ytorna rena från löv och barr på vårarna, så upptäcker man genast efteråt hur mycket maskrosor, skelört och annat otyg, som lyckats tränga sig ner bland gräset i fogarna. De är svåra att bli av med, eftersom de skickar in väldigt långa rötter under själva stenplattorna. Lyfter man på en sten hittar man ofta en matta av tunna rötter, som klistrat fast sig vid stenens undersidan och tydligen suger näringsmineraler direkt ur stenen. Jag hittar också ibland flera decimeter långa maskrosrötter, som växer horisontalt istället för vertikalt.

 

En av mina stående syssla på vårarna är därför att rensa springorna från rotogräs, innan rötterna hunnit bli halvmeterlånga. Oftast går det bra utan att behöva baxa upp stenarna på högkant, om man bara inte väntar för länge med rensningen. Det kräver dock mycket krypande på knäna, och jag är därför alltid beväpnad med en vadderad plastplatta. Och naturligtvis mitt mest ovärderliga trädgårdsredskap; en vanlig hovkrats. Kan köpas i vilken hästbutik som helst för ett par tior, och klarar det mesta när det gäller ogräsrötter.

 

 

Av Viveka Ramstedt - Måndag 29 april 17:39

Våren har verkligen kommit med besked och nu blommar både fruktträd och magnolior. Bland rhododendronen är det de läckra rosa williamsianumhybriderna som tagit över, och på marken dominerar det gula, med påskliljor, lundvivor och gullvivor.

 

Vårstädningen av min egen tomt pågår på sätt och vis fortfarande, och verksamheten har nu nått ner till det sydvästra hörnet, där det verkligen behövs en insats. Det här hörnet har blivit något av ett sorgebarn under åren, eftersom terrängen sluttar ner mot angränsande vägar åt två håll och de stödmurar jag har försökt bygga upp har fått rivas flera gånger, mest på grund av olika ledningar, som dragits vid olika tidpunkter.

 

Det värsta ingreppet var när kommunen placerade ett av sina fula elskåp i just det här hörnet, ett par år efter vägbygget. Stödmuren mot tvärvägen rök, och det var mitt eget fel, eftersom jag placerat den utanför den formella tomtgränsen. Men kommunen gjorde inga som helst försök att göra en snygg avslutning efter sig. De vräkte bara upp en stor hög väggrus mot elskåpet, och det såg för jäkligt ut. Eftersom sluttningen är så brant, så rasar väggruset dessutom successivt ner på vägen varje gång det regnar.

 

Även den andra stödmuren, mot huvudvägen måste jag senare riva själv, eftersom den blivit infiltrerad av fjälltolta. Efter att jag förhoppningsvis blivit av med det ogräset, ska nu båda murarna byggas upp igen. Men först måste jag bli av med alla lådor och tomkrukor som samlats därnere under senare år. (Till och med Gun, som får parkera sin bil på min nedre parkering vintertid, kommenterade om hur skräpigt det såg ut runtomkring, med trasiga blomlådor och kullvälta krukor överallt. Min plan hade varit att använda det här hörnet som en sorts tillfällig plantskola för mina olika förökningsprojekt, men förra årets torrsommar tog död på det mesta i krukorna, liksom i den tidigare plantskolan uppe vid Amandas tomtgräns). 

 

Tre av de rhododendron som tidigare skärmade av mot Ferievägen flyttades förra året upp till entrélandet, eftersom behovet av insynsskydd var större där, så bortsett från en stor och stilig hassel utanför muren mod huvudvägen fanns det för tillfället mycket lite vegetation att ta hänsyn till. Det handlade mest om att få fason på nivåerna, och bli av med de fula slänterna kring elskåpet. Men eftersom jag som vanligt hade underskott på sten, var det inte helt enkelt att få till en någorlunda planterbar yta i hörnan, med stabila stödmurar mot vägen i både sydväst och sydost.

 

Räddningen blev Gun och Göran, som faktiskt ville bli av med en hög sten, som belamrat deras infart mittemot garaget ända sedan fars tid. Jag tror att fars plan varit att göra en stödmur mot sluttningen, för att få till en lite större parkeringsyta. Men deras bilplats fungerar egentligen rätt bra som det är, eftersom sluttningen är rätt måttlig. Och det kommer att bli betydligt enklare att klippa gräset utan en hög stenar som ligger i vägen, så det är något av en win/win-situation. Jag körde alltså över tre skottkärror fulla med stenar till mitt SV-hörn, men även med det avsevärda tillskottet fick jag inte upp stödmurarna till den nivån jag ville ha.

 

Till slut fick jag ta till reservförrådet från berget mot Amandas tomt, där det fortfarande fanns ganska gott om sten. (Jag planerade ursprungligen en rätt lång stödmur även där, men under senare år har jag kommit fram till att det är enklare att behålla den nuvarande nivån på huvuddelen, särskilt som det inte ser ut att bli någon bebyggelse vår översta tomt under överskådlig tid). Två fulla skottkärror med sten fick alltså flytta ner till sydvästhörnet, och till slut fick jag någorlunda ordning på murarna och nivåerna. Men för tillfället ser det rätt kalt ut där nere.

 

Vad jag slutligen ska plantera där, har jag faktiskt inte beslutat ännu, men "plantskola" blir det i varje fall inte, eftersom ytan är alltför exponerad utåt. Dessutom är det här hörnet en av de få soliga platserna på hela min tomt, och det borde utnyttjas på något sätt. Pioner gillar ju sol och ljus, och är även ganska torktåliga, så det bästa vore nog att utöka pionlandet hitåt. För tillfället har jag nämligen rätt många småpioner på gång i mitt pågående förökningsprojekt. Bl,a. hoppas jag på att få flera plantor av den läckra, blekgula Mlokosewitchii-hybriden, som lyser som månsken under vårkvällarna. Men det behövs också något på höjden, och troligen blir det ett litet välformat fruktträd av något slag i den centrala delen. Elskåpet planerar jag att kamouflera från insidan med en smal häck av klippt buxbom. Utsidan är det ju inte mycket att göra åt, eftersom elverket ju behöver komma åt sina ledningar.

 

Den halvstora catawbiense som blev kvar, efter att övriga rhododendron flyttats upp till tomtgränsem i öster, kommer förmodligen att få flytta över till det gamla rhododendronkvarteret längre norrut. Medan jag har jobbat i SV-hörnet har nämligen pensionärstvillingarna gått löst på ett antal fula, risiga, och/eller förvuxna barrväxter, som tagit över stora delar av den yta där, som egentligen avsågs för rhododendron. Barrväxterna var aldrig tänkta som annat än komplement, och annonserades som "dvärgväxta". Men det här var för femtio år sedan, och under de senaste tio åren har de uppenbarligen trivts lite för bra, och bestämt sig för att bli "fullvuxna".

 

Så just nu gapar några.rätt stora hål i den gamla rhododendronskogens utkanter, och där kommer nog även några av 2018 års inköp från Glendoick att hamna. Jag var dåligt förberedd förra året, och hade då svårt att hitta plats åt så många, så här och där hamnade de väl tätt.

 

 

Rhododendron williamsianumhybrid

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se