Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 14 jan 16:53

När man kommer upp i min ålder finns det en del sysslor både kring huset och i trädgården, som man inte gärna gör själv längre. Anledningen? De är för tunga, eller för riskfyllda. Och i mitt fall inkluderas även jobb som innefattar maskiner, eftersom jag ogillar allt som bullrar eller vibrerar. Den enda maskin jag fortfarande hanterar själv är motorgräsklipparen. Och även den har jag problem med ibland, den åker ut och in på verkstad alldeles för ofta. (Kanske beror det på att den bara används en gång om året, till den allra sista kortklippningen fram i oktober, och därför mest står och beckar igen i skjulet).

 

Tidigare slog jag ängsmarken själv, med lie, numera sköts slåttern efter midsommar delvis av Vägföreningen, delvis av Niklas och Katrin, med motordriven röjsåg. Men den sista klippningen, med motorklipparen, gör jag alltså själv, och eftersom det är stora gräsytor som ska gås över är det ganska jobbigt. Ännu jobbigare är det att räfsa undan gräsklippet, och några månader senare de fallna höstlöven, men det är en annan historia.

 

Höstlöven hamnar även i hängrännorna, och att rensa dessa är en av de saker som Pensionärspojkarna hjälper mig och Gun med. Klättra på stegar hör ju till det som man bör undvika vid 80 års ålder. Fast grejen är att Pensionärspojkarna faktiskt är mer eller mindre jämnåriga med Gun, d.v.s bara 6 år yngre än jag. Det tycks emellertid inte bekymra dem, åtminstone inte än så länge. Kanske beror det på deras tidigare liv som televerksarbetare, de var alltså vana vid att klättra upp i höga stolpar.

 

Jag minns första gången vi kom i kontakt med Pensionärspojkarnat. De är tvillingar, och kom in i våra liv via något som hette Pensionärspoolen, för drygt tio år sedan, då snickerierna på både mitt och Guns hus behövde målas om.

 

Mitt hus har ju bara en våning, även om torpargrunden är rätt hög på sina ställen, så just det var väl ingen större grej, bara något som jag helst ville slippa att göra själv. Men tillbyggnaden på Guns hus är tre våningar hög på nedsidan mot gräsmattan, och där krävdes det en byggnadsställning för att nå fönsterna och takfoten på yttergaveln. Jag råkade komma ner till Gun just när arbetet var avslutat och ställningen skulle rivas. Tydligen hade fastsättningsanordningarna på ställningen kärvat ihop sig på något sätt, för en av tvillingarna befann sig högst uppe vid taket, (alltså fyra våningar över marknivån). Han höll fast sig med ena handen i takfoten, samtidigt som han ruskade i sidostolpen och försökte sparka loss räcket från underredet lite längre bort. Jag fick svindel bara av att titta på honom, själv var han totalt oberörd, både medan det pågick och efteråt.

 

Sedan dess har tvillingarna utfört olika trädgårdsjobb för oss, oftast ett par gånger om året. (Det är ju alltid trevligare att känna dem som utför jobbet, på samma sätt som jag uppskattar att vi alltid r samma person som städhjälp från firman vi anlitar). Tvillingarna jobbar dock betydligt mer för Gun och Göran än för mig,  bl.a kör de en gång om året deras samlade engångsförpackningar och tidningsbuntar till tippen med en proppfull släpkärra. (Själv tycker jag det är betydligt enklare att slänga dem månadsvis i containrarna vid mataffären, men vi har ju alla olika vanor).

 

En annan uppgift hos Gun, som jag verkligen inte avundas tvillingarna, är att gräva om de tre stora kompostgroparna en gång om året. Groparna, som är 2x3x1.5 meter vardera, och gjutna i betong, anlades av far, och jag har alltid tyckt att det var en av hans mindre lyckade projekt Istället för att kasta om en ytkompost, vilket går relativt enkelt, tvingas man nu lyfta det allt tyngre materialet 1.5 meter extra i onödan, för att förflytta det från grop till grop, och slutligen upp till markytan. Jag vet av erfarenhet vilket tungt jobb det är, för jag gjorde det åt mor under rätt många år efter fars död, innan Niklas tog över jobbet, när han flyttade in hos henne under studietiden.

 

Hos mig handlar jobben mest om att rensa takrännor och ta ner träd som står på fel ställe, eller såga upp sådant som fallit av sig själv till lagom vedklampar. Som nu, när de tar hand om den stora sälgen, som bröts av vid roten av förra veckans storm. Det innebar en dags jobb för dem att såga den till bitar, och köra upp de största klabbarna till vedskjulet. Och sedan ytterligare någon veckas jobb för mig själv att förflytta resten av grenarna och riset från ängsytan upp till vedskjulet, så jag kan fortsätta räfsningen.

Så småningom blir det väl också en arbetshelg för Familjen Familj, när klabbarna ska klyvas till ved. Det ligger redan en rätt stor hög och väntar på detta, och vi har gemensamt inhandlat en stor mekanisk vedklyv för ändamålet. Som jag också vägrar att driva själv, jag häller mig till de delar av arbetslaget som svarar för frammatning och inlastning i vedförråden.Köra skottkärror kan jag faktiskt fortfarande klara själv. Men maskinjobben,och sådant som inbegriper klättrande på stegar, lämnar jag helst åt den yngre generationen. Eller Pensionärspojkarna.

 

Faktum är att både Gun och jag skulle ha stora problem att klara oss utan Pensionärspojkarna.

 

Frågan är bara hur länge vi kommer att få ha kvar dem. De är en bra bit över sjuttio vid det här laget.

vi kan förmodligen inte förvänta oss, att de fortsätter klättra upp på stegar för oss så värst många år till..


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 7 jan 08:47

Som de flesta djurägare tycker jag riktigt illa om nyårsafton.

Det är den värsta dagen på hela året för oss, och framför allt för våra djur, vare sig det är hundar, hästar, eller andra djur.

 

Det finns förslag på att förbjuda fyrverkerier, eller åtminstone raketer på käppar, och jag hoppas verkligen att det kommer att gå igenom, eftersom den allmänna vårdslösheten i handhavandet verkar bli värre för varje år. I år har raketer avfyrats avsiktligt mot poliser, utryckningsfordon och till och med ambulanspersonal. Tyvärr verkar det inte finnas några planer på att förbjuda smällare, som inte har någon annan funktion än att föra oväsen och störa, eller till och med skrämma andra människor. Fyrverkerier är åtminstone vackra, men vad finns det för positivt man kan säga om smällare?

 

Men det finns uppenbarligen många som älskar fyrverkerier. Så visst; tillåt kommuner och andra ansvarsfulla myndigheter och organisationer att anordna dem, men förbjud all privat försäljning - inklusive näthandel- av fyrverkeripjäser. Då kan alla de som gillar fyrverkerier gå dit och avnjuta skådespelet, (som dessutom är synbart från väldigt stort avstånd), medan de av oss som har djur att ta hand om kan hålla oss undan.

 

Vet man på förhand var och när ett fyrverkeri ska äga rum kan man ju undvika det, men hur försvarar en djurägare sig mot grannar som bränner fyrverkerier alldeles inpå den egna husknuten? Redan nu finns det många som tar in på fyrverkerisäkra hotell nära flygplatserna med djuren. Men är det verkligen rimligt att folk ska vara tvungna att lämna sina hem för att skydda sina husdjur? Hästar, kor och andra uppstallade djur är ju dessutom mer eller mindre omöjliga att omlokalisera.

 

Min egen hund är inte skotträdd, men det är uppenbart att hon tycker att det är obehagligt, när det smäller och blixtrar som värst. Och jag vet av tidigare erfarenheter att det inte behövs särskilt mycket för att fördärva ett djur för hela livet. Det räcker att någon idiot ska få för sig att kasta en smällare mot ens hund. Så jag förlägger den sista nödvändiga rastningsrundan till niotiden på kvällen, i förhoppning att folk ska hålla sig inne och äta festmiddag vid den tiden. Men helt säker kan man ju aldrig vara. I år höll jag på att bli nersprungen bakifrån av ett rådjur, som passerade så nära att jag kände luftdraget i ryggen. Orsaken? Smällare förstås, som skrämt upp rådjuret så pass mycket, att till och med jag och min hund uppfattades som ett mindre hot än den som bränt av smällarna.

 

Resten av kvällen håller jag mig inomhus, med fördragna gardiner och TVn på så hög nivå som möjligt, för att maskera ljuden utifrån. Min hund kan uppenbarligen höra skillnad på TV och verklighet. Hon reagerar över huvud taget inte för Tolvslagsfirandet på Skansen, men när grannens fyrverkeri drar igång minuten efteråt, kommer hon och vill sitta bakom mig i soffan. Och om Nelly, som ändå är så pass oberörd att hon inte ens sänker svansen vid ljudet av smällare, reagerar med ett så uppenbart obehag, är det lätt att tänka sig hur livet kan vara för de som verkligen lider av skotträdsla.

 

Nå, hunden och jag överlevde nyårsafton i år också, men natten därpå hamnade vi faktiskt nästan i livsfara. Den sedan länge aviserade stormen Alfrida tangerade visserligen bara vårt område, men det blåste tillräckligt mycket kring 23-tiden på natten för att jag skulle ha svårt att hålla mig upprätt nere på de öppna fälten. Och just när vi passerade norra ändan av dammen på hemvägen, hördes ett våldsamt brak ungefär femtio meter framför oss. Ett stort gammalt träd hade brutits av vid roten, och lagt sig rakt över stigen vi gick på. Hade vi passerat en halv minut senare, så hade vi hamnat rakt under det.

 

Nu överlevde vi ju, och trädet, en gammal och väldigt stor sälg, var ingen större förlust. Det blockerar för närvarande huvudstigen, men "Pensionärstvillingarna", som hjälper mig och Gun med tyngre trädgårdsarbeten, ska komma och såga upp den på torsdag.


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 31 december 2018 23:07

Jul i Stockholm hos Niklas och Katrin är alltid lika trevligt, men resorna dit och hem är stressiga, speciellt när man som jag reser med hund, och aldrig vet säkert hur många andra man ska dela den minimala djurkupén med på tåget. Den här gången blev det tre katter och en hund förutom Nelly på uppvägen, och två andra hundar på nervägen. Det gick förvånansvärt bra med katterna, trots att ägaren tog fram alla tre ur burarna och kelade med dem i knäet, i tur och ordning. Nelly tittade intresserat på, men uppförde sig exemplariskt, trots att hon garanterat hade jagat upp dem i närmaste träd om de träffat på varandra utomhus.

 

Hemvägen blev lite jobbigare, eftersom en av de andra hundarna fattade agg till Nelly, och skällde hysteriskt, så fort hon rörde en muskel. Det var lite oväntat, eftersom alla hundar brukar gilla Nelly, och den här dessutom var en hane. Men enligt ägaren hade den varit i slagsmål med en hund av samma ras, och projicerade nu ilskan på Nelly. (Även detta verkade lite konstigt, eftersom Welsh-spaniel är den absolut minst aggressiva hundras jag kan tänka mig). Nelly klämde sig emellertid diskret så långt som möjligt in i hörnet bakom mina ben, och i Skövde gick en hundägare på fyrsitssätet mittemot lyckligtvis av tåget, så att den ilska jycken kunde flytta dit, och sedan blev det lugnare.

 

Jag har också en dålig vana att missa avgångstiden eller hoppa på fel tåg, och jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har klantat mig under tågresorna. Men konduktörerna brukar vara snälla och hjälpsamma, och på något sätt lyckas jag alltid ta mig fram till målet utan att behöva betala någon form av straffavgift. Jag har ju faktiskt biljett, även om den är till fel tåg.

 

Den här gången klarade jag mig faktiskt utan strul, och det blev i stället Boel och Lennart som klev på fel tåg i Alingsås. Vi skulle egentligen ha rest med samma tåg, men åkte i två bilar till stationen, eftersom de skulle hem en dag senare än jag. De var ute i förstås bättre tid än jag, men lyckades kliva på ett mjölktåg som avgick 3 minuter innan snabbtåget. Ovanligt klantig planering av Trafikverket; båda tågen avgick från samma plattform, det var väldigt dåligt skyltat och ingen högtalarvarning. Mitt tåg susade alltså förbi deras i Vårgårda, och jag kom fram till Stockholm två timmar tidigare än dem, men även de slapp tydligen att betala extra, det verkar som om tågvärdarna har slutat kolla biljetterna..

 

Vi var ovanligt många till julfirandet i år, eftersom Amanda och Paul kommit över med ungarna från England, och både Katrins föräldrar och bror med familj deltog. 20 stycken vid matbordet var precis vad som fick plats, det fanns visserligen en iläggskiva till, men då hade man fått flytta ut sängen från matsalen för att få rum med bordet.  Även sovplatserna fungerade, eftersom Emilie har en 2-rummare i samma hus sedan ett drygt år tillbaka, så Boel och Lennart delade den med henne och Lennart H, (och så småningom även Josef, som tydligen tröttnade på dataspelandet i pojkrummet efter första natten. (Det pågick annars i stort sett oavbrutet hela tiden).

 

Vårt julfirande följer alltid samma mönster med traditionellt julbord på julafton. Det blir väldigt många olika snapsvisor, men ingen som blir berusad. (Fast jag tror ändå den yngre generationen tycker att vi är lite pinsamma). På kvällen spelar vi upp det traditionella julspelet, som far skrev för väldigt många år sedan. I år är det faktiskt sjuttioårsjubileum, och de flesta rollerna kreeras av nya skådespelare. Jag tror att Boel och jag är de enda som har kvar våra ursprungliga roller. Eftersom vi var så många i år, och ungarna börjar bli vuxna, rationaliserades julklappsutdelandet. så att flera fick sina klappar samtidigt. Rätt skönt, annars hade det tagit halva natten.

 

I övrigt blev det den traditionella långa hundpromenaden på juldagen, som alla vuxna deltar i, och som i år gick till Liljansskogen istället för i Hagaparken. Däremot missade jag som vanligt de lokala kulturaktiviteterna, eftersom jag har hunden med mig. Lite synd, för jag hade gärna velat gå med på midnattsmässan i Engelbrektskyrkan, eftersom det är en väldigt spektakulär byggnad, som jag hade velat se interiören på också.. Däremot var jag mindre intresserad av fotoutställningen nånstans nere kring Djurgården, som alla andra (utom barnen förstås) gick på.

 

Men då var det ändå dags för Nelly och mig att dra oss ner mot stationen och åka hem, ganska slaka efter några rätt intensiva dygn. När man väl kommer hem är man så trött i huvudet efter all aktivitet, att man mer eller mindre har ett behov av att gå i ide under ett par dagar. Jul i Stockholm är kul, men det är rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt hus också.

Allmänt · djur · hund · resor
Av Viveka Ramstedt - 27 december 2018 17:25

Det finns två kvaliteter, som många moderna människor aldrig får uppleva, särskilt om de bor i eller i närheten av en tätort. Många kanske inte ens betraktar dem som en kvalitet, utan snarare ett hot. När man ser dagens ungdomar, ständigt uppkopplade med hörlurar och lutade över mobilskärmen, undrar man om de någonsin har upplevt fullständigt mörker eller total tystnad i hela sitt liv. Och ganska uppenbart är det ingenting de längtar efter heller.

 

Men för mig är bådadera viktigt, även om det numera är svårare att uppnå något av dem, i varje fall utan speciella åtgärder. Tystnad borde ju vara enklast; som jag bor är det väl bara att gå in och stänga alla dörrar och fönster? Fast riktigt tyst blir det ändå aldrigens inomhus. Trots att huset är välisolerat hör jag fortfarande om en bil passerar på vägen utanför. Och i ett modernt hus finns det alltid maskinljud;sus och brus från kylskåp, datorer och annan elektronik. Jag har dessutom en luftvärmepump, som visserligen har låg ljudnivå, men ändå hörs, när den är igång - fast för det mesta bara undermedvetet.

 

Samma sak var det på jobbet, fast där var jag ändå rätt lyckligt lottad. Ett kontorshus kan säkert beskrivas som en väldigt tyst arbetsplats, åtminstone så länge det inte handlar om kontorslandskap, (vilket jag lyckligtvis var förskonad från under mitt yrkesliv). Firman jag jobbade på var ett "normalt" korridorkontor, där man kunde stänga dörren till arbetsrum och sammanträdesrum, om man ville jobba ostörd.

 

Men helt tyst blev det ju aldrig.Och kanske är de mest störande ljuden de som man inte ens är medveten om, förrän de upphör? Jag minns ännu den speciella känsla som infann sig, när man jobbade över på kvällarna. Prick klockan 18 stängdes luftkonditioneringen av i hela byggnaden. Och känslan av lättnad, när det plötsligt blev alldeles tyst, var så fysiskt påtaglig, att det var som om någon hade avlägsnat ett järnband runt pannan.

 

Mörkt blir det definitivt aldrig nu för tiden, inte ens mitt i natten natten, om man inte bor väldigt ensligt, långt inne i skogen. Ljuset från gatlyktorna och grannarnas fasadbelysningar tränger in genom fönstren, det skulle krävas mörkläggningsgardiner för att stänga det ute. Datorerna har också små permanenta ljuskällor, eftersom de oftast bara står på strömsparläge, det tar för lång tid att starta upp dem om man stänger av dem helt..

 

Men trots allt går det att åstadkomma tillfredsställande mörker och tystnad nattetid inomhus, åtminstone i sovrummet, och åtminstone under vinterhalvåret. På sommaren är det svårare, men då vaknar jag också mycket tidigare, och stiger oftast upp vid halv-sextiden, fast jag inte behöver. Jag har också en väckarklocka med upplyst display, men det är faktiskt självvalt, och jag kan alltid vända ryggen åt den i sängen. Det är faktiskt rätt skönt att kunna se tiden, när man vaknar mitt i natten, för att man måste upp och kissa. Och i min ålder måste man det ett par gånger under natten. Så helt negativt är det förstås inte med den ofrivilliga nattbelysningen i resten av huset; ledljuset är tillräckligt för att jagska slippa tända en lampa bara för att ta mig till toaletten.

 

Förmodligen är jag lite extrem, särskilt när det gäller buller, och jag vet också vad det beror på. Under ett antal år i min ungdom bodde jag någon kilometer från motorvägen mellan Alingsås och Göteborg. Läget skulle säkert inte betecknas som bullerstört i normal bemärkelse, och inomhus hörde jag inte alls vägen, så länge fönster och dörrar som vette åt det hållet var stängda.

Men utomhus låg det ett ständigt, linjeformigt bakgrundsbrus från vägen i luften; det var aldrig riktigt tyst ens vid lågtrafik. Det här vägljudet hördes också på flera kilometers håll, när jag var ute på skogspromenad med hundarna. Och det var då det blev speciellt irriterande. Ute i skogen vill man höra fågelkvitter och vindsus, inte bakgrundsbruset av trafiken från en motorväg, som ligger flera kilometer bort.

 

Här i Lövekulle är det ju jämförelsevis tyst gör det mesta, särskilt sedan de flesta grannarna skaffat självgående gräsklippare. Man hör visserligen tåget ibland utomhus i området, vid vissa vindriktningar och väderlekstyper, men det mesta av järnvägen går bakom en kulle som skärmar bort ljudet. Och tågbuller är inte alls lika undermedvetet störande som vägbuller, även om det också är "linjeformigt" medan det varar.

 

Förmodligen beror det på att det blir helt tyst mellan tågen, så att de små hörselhåren i öronen får vila sig mellan varven. Jag läste nyligen en larmartikel i tidningen om hur viktigt just detta är. Artikeln innehöll faktiskt en varning till alla dem som ständigt har hörselsnäckor med musik i öronen. (Vilket antagligen inkluderar huvuddelen av dagens tonåringar). Kanske kommer allihop att vara gravt hörselskadade, när de väl kommer upp i min ålder?

 

För att återgå till mörkret, så finns det en annan form av det, som jag däremot inte är lika förtjust i; den sortens vintrigt gråväder, som gör att det aldrig blir riktigt dagsljus, ens vid lunchtid. För även om jag vill ha mörkt på natten, är det precis lika viktigt med bra belysning på dagen - även inomhus. Så under vinterhalvåret går jag runt och tänder upp lampor överallt i huset, även lysrör och annan allmänbelysning, och för det mesta även i de rum där jag inte befinner mig. Halvdunkel med små punkter av mysljus har aldrig varit min grej. På dagen ska det vara ordentligt ljust och på natten ordentligt mörkt, det är det vi människor är gjorda för. Och ju äldre man blir desto mera påtagligt blir det förmodligen.

 

Det har varit en hel del av dedär tråkiga gråvädret i höst, men veckan före jul kom det faktiskt ett par centimeter snö, som lyste upp rätt fint - även på natten. Det var vackert så länge det varade, vilket det förstås inte gjorde särskilt länge. Men det gör det ju aldrig i den här delen av Sverige under den här tiden på året. Snö och vinter brukar det inte bli förrän bortåt februari.

 

Och på söndagen var det ändå dags att åka till Stockholm, för det vanliga julfirandet med Familjen Familj.

Och det är därför som den här veckobloggen är ett par dagar försenad också.

Av Viveka Ramstedt - 17 december 2018 16:28

I veckan har bilen varit både på 5000-mils service och besiktning, och det blev rätt dyrt. Elektroniken har varit lite konstig under senaste året, vilket mest yttrar sig i fönsterhissarna. Vänster framruta går inte att öppna alls, medan höger bakruta rätt ofta går upp och ner av sig själv. Och under en period inbillade sig bilen att höger framdörr var öppen, med påföljd att taklampan aldrig slocknade, så att batteriet laddade ur sig. Det enklaste sättet att fixa det var att helt enkelt ta bort lampan.

 

Men nu tänkte jag mig en mera genomgående fix, så jag hade lagt en lista på vad som behövde göras på framsätet. Efter någon timme ringde killen från bilfirman, för att han behövde hjälp att tyda listan. Han kunde inte läsa handstilar "från förra seklet", sa han, vilket fick mig att känna mig urgammal. Vi löste problemet, men det hela fick mig att börja fundera på skillnader i skrivkunnighet hos min generation och dagens.

 

Ungar nu för tiden kan förvisso både läsa och skriva, förmodligen tidigare än vad vi gjorde - åtminstone på datorer och läsplattor. Men lär de sig egentligen någonsin att skriva för hand? Möjligen att texta, samtidigt som de lär in bokstäverna, om nu inte det också görs på tangentbordet numera? På min tid fanns det ett skolämne som hette "Välskrivning", och vi ägnade minst ett par timmar i veckan åt detta. Jag vill inte påstå att jag var bäst i klassen på just det, men jag har aldrig tyckt att min handstil är speciellt svårtydd.

 

Och visst, jag skriver själv väldigt sällan annat än på datorn numera, (och jag läser för det mesta tidningar på nätet också). Jag märker det bland annat på att pennor, som jag tidigare hade gott om, numera har blivit en bristvara. Blyertspennor brukar vara svåra att hitta i röran hemma, och även om det fortfarande finns gott om spritpennor i huset, visar de sig för det mesta varauttorkade, när man väl försöker använda dem. Post-it-lapparna. som tidigare var så vanliga, används alltmera sällan, och ligger numera mest och torkar på hyllorna även hos mig. E-mail och sms på mobilen har ersatt brevskrivningen. Snabbare och enklare men också lite torftigare.

 

Men fortfarande finns det väl ändå ett behov av handskrift ibland? Kom-ihåg-lappar, anteckningar om mötestider och annat i almanackan, inköpslistor... Eller gör de nya generationerna allting i mobilen numera?

 

Dagens ungdomar verkar i stort sett ha hela sitt liv i mobilen. .Själv skulle jag ha svårt att klara mig utan datorn, men jag har aldrig blivit riktigt vän med min mobil. Jag använder den egentligen bara för telefonsamtal, surfar på nätet gör jag hellre och enklare på datorn. Jag kan förvisso skriva ett sms ibland, men jag tycker det lilla tangentbordet är jobbigt, även om det har blivit enormt mycket bättre än den tidigaste varianten, med 3-4 olika bokstäver på varje tangent. Och jag har aldrig lärt mig att använda de olika touch-kommandona, för att trycka, peka, scrolla och swipa på ett tillräckligt precist sätt, för att min mobil alltid ska begripa vad jag menade. Det gör att innehållet på de olika skärmarna ibland hoppar omkring på ett extremt irriterande sätt.

 

Ibland får jag en känsla av att mobilen lever sitt eget liv, eftersom det plötsligt kan dyka upp program i den som jag aldrig har velat ha, och inte har någon aning om att jag laddat ner... Fast det måste jag ju ha gjort? Kanske laddar mobilen ner program i hemlighet medan jag sover? Eller handlar det möjligen om någon sorts motsvarighet till fickringning? (Ett gissel som besvärar både mig och mina jämnåriga vänner ibland)?

 

Det jag gillar bäst med min mobil är fodralet. Jag har aldrig gillat att gå omkring med handväska, och i mobilfodralet ryms det väsentligaste; körkort, kreditkort och till och med ett par hundralappar ibland - (fast när använder man egentligen kontanta pengar numera)? Däremot har jag aldrig lärt mig att använda bank-id eller svischa pengar med mobilen, det känns alldeles för lättvindigt och osäkert. Så jag håller fast vid det som jag har vant mig vid, e-bank med digipass på datorn, och mina invanda kreditkort i mobilen, och förlitar mig på att mitt privata hemliga system för att komma ihåg de fyrsiffriga koderna är obegripligt för alla utom mig själv. (Fyrsiffriga koder kan göra en vansinnig, man har alldeles för många för att ha en chans att hålla dem i huvudet).

 

För att återvända till bilen, så löste vi problemet med min handskrivna lista, och mekanikern berättade att han hittat anledningen till elfelen, (som var ett trasigt ledningspaket i vänsterdörren), och att han var tvungen att beställa ett nytt paket från tillverkaren. Han varnade mig för att set skulle ta en dag extra och bli rätt dyrt. Det blev det också, och när jag hämtade ut bilen fick jag ytterligare en smärre chock: Bromsskivorna hade tydligen börjat rosta, och det skulle också bli dyrt att fixa. Eftersom han visste att jag var på väg till bilbesiktningen redan samma eftermiddag, tyckte han dock att jag skulle vänta med att åtgärda det, tills efter att jag hört vad besiktningskillarna ansåg.

 

Jag sa "Oj då! Och jag som kör så lite"! Och fick förklaringen att det var just det som var problemet. Om inte bromsarna används ofta och regelbundet, så rostar tydligen bromsskivorna, antingen man kör eller inte. Och här hade jag gått och inbillat att jag var en ansvarsfull bilförare, som försökt anpassa körningen, så att jag skulle behöva bromsa så lite som möjligt. Nu gäller det alltså i stället att komma ihåg att tvärbromsa regelbundet, och eftersom jag oftast har hunden i bilen, är det inte något jag gillar.

 

Hur gick det på besiktningen då? Jodå, bilen gick igenom helt utan anmärkning, och bromsskivorna nämndes över huvud taget inte i protokollet. Uppenbarligen är Svensk Bilprovning mindre kinkig av sig än bilverkstaden. Men de får ju inte heller betalt för att fixa problemet...


Av Viveka Ramstedt - 11 december 2018 09:07

Nelly, som just har fyllt sju, har äntligen börjat visa tecken på att ha blivit "vuxen". Welshen är ju en ovanligt aktiv ras, och det anses allmänt att de inte blir fullvuxna förrän vid just sju års ålder.

 

Hon är extremt livlig, även för att vara Welsh, och har alltid haft ett stort behov av att springa mycket och fort. Det var ofta lite jobbigt att hantera, när hon var yngre, eftersom hon både reagerar blixtsnabbt och springer otroligt fort, nästan som en vinthund. Hon drabbades ofta av ren "springkramp" som ung, och kunde då dra iväg i full fart runt hela fältet nedanför vårt bostadsområde, ibland flera varv. Det kunde se rätt okontrollerat ut, eftersom fältet gränsar till bilvägar på tre sidor. Och även om hon redan från början hade koll på var gränserna på fältet gick, kunde det ibland kännas lite oroligt.

 

Som valp var hon definitivt hyperaktiv, och det medförde förstås en del problem även inomhus, särskilt under hennes första levnadsår. Familjen hade två "gammelhundar", som jag passade på förmiddagarna medan husse och matte jobbade, och då var förstås valpen också med. Nelly kunde vara väldigt jobbig när hon varvade upp, och tidvis var jag tvungen att hålla henne kopplad bredvid mig inomhus, så att gammelhundarna skulle få lite lugn och ro, eftersom hon annars konstant terrade dem för att försöka få igång dem att leka.

 

När vi var ensamma hemma riktades förstås all energin mot mig. Men hur gärna man än skulle vilja, kan man ju inte ägna hela dagarna med att aktivera sin valp. När jag ignorerade henne, genom att titta på TV, läsa tidningen eller fastna vid datorskärmen, sysselsatte hon sig på egen hand, genom att antingen tjata oavbrutet om min uppmärksamhet, eller skapa mesta möjliga kaos i huset.

Favoritsysselsättningar var att riva ner alla ytterkläder från galgarna, eller att bära in alla skor i hallen till det rum där jag för tillfället råkade befinna mig. Hon förstörde egentligen aldrig något av värde, men knyckte pennstumpar och radergummin på arbetsbord och bänkar, och att ha någon form av ätbart stående framme var helt uteslutet, eftersom hennes räckvidd var förvånansvärt stor.

 

Det enda hon egentligen bet sönder som valp var vedträn, som hon snodde ur vedkorgen och sedan förvandlade till småflis. Det lät jag henne faktiskt hållas med, eftersom valpar har ett behov av att tugga på något när det kliar i ny-tänderna. Det var irriterande att golven ständigt var fulla av träflis, men jag har aldrig varit någon städfanatiker, och det var åtminstone inga värden som gick till spillo. Faktum är att de katter som jag haft genom åren har fördärvat mycket mera i mitt hem än min hyperaktiva hundvalp.

 

Under åren har jag förstås lärt henne de mest basala kommandona, som sitt, ligg, hit, och att låta bli att dra i kopplet. Jag gick också ett par valpkurser med henne, men det var mera för att hon skulle träffa andra valpar, än för att jag kände ett väldigt stort behov av högre dressyr. Utomhus har hon faktiskt alltid varit rätt problemfri, och jag har i stort sett kunnat ha henne lös hela hennes liv. Hon har ett osynligt mentalt koppel till mig, som är ca 40 meter långt. Och även om jag medvetet tränade på att förstärka det på de traditionella sätten, genom att gå i sicksack utomhus, och ibland gömma mig för henne, när hon var valp, så kan jag faktiskt inte ta äran helt av att det fungerar.

 

Det mentala kopplet är faktiskt medfött hos henne, eftersom hon är en spaniel, och just de de raserna är framavlade för att vara extremt följsamma och hålla ständig kontakt med föraren helt av sig själva. Det händer ibland att jag tappar synkontakten med henne några ögonblick i skogsterräng, men hon har alltid full koll på var jag är. Så det enda jag behöver göra är att byta gångriktning eller sätta mig ner ibland, för att hon omedelbart ska dyka upp för att kolla vad jag har för mig.

 

Undantagen har varit när vi råkat stöta upp något vilt på promenaderna. Hon har ett ganska stort jaktintresse, men det är helt kopplat till synintryck; hon är inte den typen av hund som drar iväg på viltspår. Däremot vill hon gärna sticka efter allt som rör sig, oavsett om det är vilt, joggare, cyklister eller bilar. Värst är harar och kaniner, som har fått henne att fullständigt gå i spinn vid de få tillfällen vi träffat på dem. Lyckligtvis tycks de vara rätt sällsynta i våra trakter. Rådjuren är desto vanligare, och mer eller mindre bofasta på min tomt, där de gärna käkar upp mina planterade buskar. De makar sig förstås undan när vi kommer, och när Nelly var yngre förföljde hon dem gärna en bit, men egentligen aldrig så att hon tappade kontakten med mig.

 

En flock höns eller en kull trastungar kunde däremot jaga upp henne så hon blev okontaktbar, men det är ju situationer som är lättare att undvika. Värst under åren var en burkanin, som Niklas och Katrin passade under en sommar. Nelly var fullkomligt besatt av den sabla kaninen, och stack ogenerat ifrån mig på hemmarundorna, för att istället rusa upp till buren. Lyckligtvis lyckades hon aldrig ta sig in i den, och det var tur för kaninen, för hon var definitivt inte ute efter att gosa med den.

 

Joggare och cyklister har också varit ett stort problem under åren, eftersom hon älskar alla människor, och har svårt att inse att kärleken alltid är besvarad. Det blev inte bättre av att hon var så himla söt som valp, att nästan alla vi mötte ville stanna och gosa med henne, och fortfarande är det rätt många som faller för hennes charm. Däremot har hon varit mindre populär bland mötande vid de tillfällen då hon har roat sig att bada i dypölar - vilket händer ganska ofta under promenaderna.

 

Ett användbart beteende som jag faktiskt har lyckat etablera själv är att stanna och vänta på mig - (läs godis) - på vissa bestämda platser. Redan från hon var liten valp lärde jag henne att hoppa upp på lagom stora stenar, för att få en liten belöning. Stenarna blev högre och högre allteftersom hon växte, och så småningom började hon själv leta upp formationer, som kunde uppfattas som stenat. Både stubbar, rotvältor och trädstammar har utnämnts till "godis-stenar" av Nelly. Hon stod där och såg förväntansfull ut, med ivriga ögon och viftande svans, och oftast lyckades hon hypnotisera mig att sticka till henne en godisbit när jag passerade. Frågan är vem som egentligen dresserade vem...

 

Och idag?

 

Numera ignorerar hon i stort sätt både rådjur och dovhjortar, och även gräsänderna, som ofta håller till i min damm. Hon har svårare att behärska sig när det gäller katter och ekorrar, men de försvinner ju i allmänhet bara upp i närmaste träd, och blir därmed ointressanta. Men härom dagen struntade hon faktiskt helt i en stor fet hare, som sprang upp mitt framför näsan på henne under promenaden.

 

Hon tar fortfarande rundor i full fart över fältet ibland, men de har blivit kortare och mindre frekventa. Och numera står hon alltid och väntar på att få godis och bli uppkopplad vid de två bestämda punkter, där stigen över fältet hemma korsas bilvägen. Det ät skönt, för även på vår lilla väg är det en del grannar som kör rätt fort.

 

Fortfarande är det mötande människor, som är det största problemet under promenaderna, men hon har åtminstone i stort sätt begripit att man inte får hoppa upp för att pussa folk i ansiktet. Numera håller hon oftast alla fyra tassarna på marken när hon hälsar, och visar sin lycka genom att stå på huvudet eller slå kullerbyttor i stället. Och för det allra mesta kan jag stoppa henne helt från att springa fram, genom att muta henne med hundgodis.

 


Hon har också slutat med att riva ner hela huset, för lura mig att leka med henne, när jag hellre vill se på TV. Det händer till och med rätt ofta att hon ligger och snosar med mig i TV-soffan. Hennes teknik numera är annars att hämta sin lilla fula, gula älsklingsboll och demonstrativt droppa den på golvet vid TV-soffan. Sedan bara står hon där och stirrar intensivt på mig, tills hon lyckas hypnotisera mig att plocka upp bollen och kasta iväg den åt henne, så hon kan komma tillbaka och göra om manövern, i stort sett hur många gånger som helst. Det är irriterande, men åtminstone inte kaos...

 

Så kanske har hon faktiskt äntligen blivit vuxen, även om hon ibland fortfarande är så fjollig att jag nästan ger upp hoppet om henne..

Av Viveka Ramstedt - 3 december 2018 22:37

Kallt eller blött? Vilket föredrar ni?

 

Kylan under första halvan av veckankulminerade på onsdagen med mer än 10 minusgrader, vilket är ovanligt så här års. Och eftersom jag även normalt har svårt för kyla, och dessutom inte var beredd på den så här tidigt,så har jag verkligen frusit som en hund på hundpromenaderna. Jag kommer hem med stelfrusna tår och fingrar, och det första jag gör så fort jag stängt ytterdörren är att dra igång dubbla brasor i båda spisarna.Det går åt mycket ved, men det har vi ju gott om, särskilt sedan de tre björkarna i dammkanten fälldes av tvillingarna.

 

onsdagen slog det om till plusgrader och regn istället. Inget av delarna är förstås drömväder, men ska jag välja mellan att frysa eller bli våt, tar jag faktiskt det senare. Visserligen är det irriterande att behöva ha dubbla omgångar av både jackor och skor, för att ge den senaste en chans att torka innan nästa gång. Oavsett vilket, så ska ju hunden ut fyra gånger om dagen. Och på sätt och vis är det tur, för utevistelse i dagsljus lär vara extremt viktig för hälsan. Helst ska man förstår även ha sol, men så här års får man inte förvänta sig det omöjliga. Man får vara nöjd om det åtminstone blir någon tendens till dagsljus genom de tjocka molnen.

 

Tvillingarna dök oväntat upp på eftermiddagen, och erbjöd sig att rensa mina takrännor en vecka tidigare än vi hade kommit överens om, vilket jag tacksamt tog emot. Det småduggade tidvis, men de verkar vara fullkomligt okänsliga för vädret, och dessutom för höjder.

 

Jag gjorde faktiskt ett försök att ge mig på takrännorna själv ett par veckor tidigare, men avbröt verksamheten efter att stegen börjat röra sig i sidled på ett oroväckande sätt. Som min kollega Erik Palme så drastiskt uttryckte det. efter att jag ramlat ner från en stege och brutit benet för ett trettiotal år sedan: "Gamla käringar har inte på taket att göra"!

 

Frågan är om ens gamla gubbar har det. Både Gun och jag är totalt beroende av tvillingarna, som utför alla de jobb som är för tunga och/eller farliga för oss själva. I sitt tidigare liv jobbade de på Televerket, så de är vana vid att klättra omkring i stolpar på hög höjd. Men de är också bra över sjuttio vid det här laget, och frågan är hur länge de kan hålla på. Men man får väl hoppas att de själva kan bedöma var gränsen går.

 

Gråvädret har hållit i sig hela veckan, men det har faktiskt gått att jobba lite ute mellan skurarna. Jag har alltså återtagit lövräfsningen, och håller nu på nere vid nordvästra tomtgränsen, där det kvarvarande gräset delvis är irriterande långt. Av någon anledning var nämligen trädgårdsfirman, som sköter slåttern av vägkanterna, så sent ute med jobbet i år, att gräset redan hunnit lägga sig. Slåtter ska ju helst ske före midsommar om gräset ska ha något näringsvärde som hö. Men när ängsblommorna är det viktigaste motivet för att hålla gräsmarken öppen, väntar man gärna till någon vecka efter, för att så mycket som möjligt ska hinna gå i frö. Fast i år blev det alltså inte av förrän mot slutet av juli, vilket jag nu får lida lite extra för, eftersom räfsandet blir dubbelt så jobbigt som normalt.

 

Men samtidigt får jag ju både extra motion och extra dagsljus, och båda delarna är säkert nyttigt för gamla käringar som jag.

Av Viveka Ramstedt - 26 november 2018 16:04

Efter flera dagar av dis och dimma har det plötsligt klarnat upp, och en nästan full måne hänger över fälten på morgonrundan. Det är nattfrost, och en vit slöja ligger över det torra gräset. Igår morse snöade det lite också, så här och var är de vita fläckarna tätare.Det är vackert, men kylslaget. Nelly, med sin fläckiga brunvita päls, är plötsligt nästan osynlig i halvdunklet, men hon står förstås och väntar på sitt godis på den vanliga stenen uppe vid vägkanten, där jag alltid kopplar upp henne.

 

För en gångs skull har jag haft tur och ligger helt i fas med väderleken. I går beslöt jag mig för att avbryta lövräfsningen, för att istället kupa upp jord runt alla rosorna i Rosengården, så de har precis fått sitt vinterskydd på plats. Just nu går det inte att göra någondera, eftersom marken är frusen, men vädret slår säkert om igen, vi är ju inte ens inne i december ännu.

 

Fast vem vet - det här har definitivt varit ett extremår, med först en iskall senvinter, sedan många månader av solstekt torka och därefter en lång och ovanligt mild höst. Tydligen beror det på att högtrycken parkerar sig över norra Atlanten, och skickar ner alla lågtrycken med ösregnen över Spanien och Italien istället. Kanske det fortsätter med en lång och kall vinter.

 

Men i år har jag rustat mig, bl.a genom att täcka växthuset med bubbelplast för att få mindre värmespill, och jag har också stoppat till ett stort hål i grunden till vardagsrummet med frigolit. Ledningarna, som tidigare gick under jord, löper ju nu efter omkopplingen till kommunalt vatten öppet i torpargrunden på en sträcka av 15 meter. Visserligen invirade i isolering, men ändå mera utsatta. Som en reservförsäkring har jag har även de två små värmefläktarna, som jag skaffade när vattnet frös för mig förra vårvintern. Men förhoppningsvis kommer de inte att behövas i år, så länge jag bor hemma och spolar i ledningarna dagligen. Vad som utlöste problemet i vintras var ju att jag bodde nere hos Göran och Gun för att passa Castor, samtidigt som det kom en ordentlig köldknäpp.

 

Global Warming och extremväder kan uppenbarligen manifestera sig på många olika sätt. Och det är vi människor som är orsaken, genom vår hejdlösa överkonsumtion av framför allt semesterresor och onödiga varor.

 

Den här veckan har det varit Black Friday, (i år även utvidgat till Black Week), för att lura folk att spendera så mycket pengar som möjligt på saker som de egentligen inte behöver, genom ett tillfälligt nersatt pris, som kanske egentligen inte ens är nersatt, eftersom en del affärer lär smyghöja priserna under månaden innan, för att sedan annonsera ut reapriser, som i själva verket är samma som innan höjningen.

 

Varför "köper" svenska folket det här jippot? Visst, det är snart jul, och kanske man kan komma över några billigare julklappar? Fast det blir väl en speciell julrea i december också, och sedan den obligatoriska annandags-rean, då man byter alla de onödiga saker man fick till jul.

Själv har jag inte handlat något på Black Friday, jag håller mig aktivt borta från butiker under hela veckan. Och jag har till och med gått med i Naturvårdsföreningens motrörelse, "We don't buy it".

 

Jag låter säkert väldigt gnällig, men jag irriterar mig verkligen på de här nya "högtiderna", som har importerats från USA, huvudsakligen för att affärsmännen ska tjäna mera pengar. Det börjar redan i slutet av oktober, med Halloween. Varför firar vi Halloween i Sverige? Vi har redan Allhelgonadagen, en vemodig och stillsam högtid, då man hedrar sina döda genom att sätta ljus på gravarna. Ett kvällsbesök på kyrkogården under helgen är en vacker och inspirerande upplevelse, med alla blinkande små ljus överallt på gravarna.

 

Halloween, som firas ett par dagar senare, är något helt annat, en typisk amerikansk helg, som går ut på att ungarna ska klä ut sig till häxor och monster, för att sedan springa runt och tigga godis hos grannarna, under devisen "tricks or treat". Dessutom ska man tydligen käka massor av pumpa, vilket inte ens är särskilt gott. Men för affärskedjorna är Halloween ett lyckat jippo, som har blivit en stor inkomstkälla även i Sverige. Omsättningen under helgen lär öka med mer än en miljard kronor, mest för lösgodis, men även för pumpor och skräckmasker.

Hittills har amerikanarna faktiskt inte lyckats pracka på oss Thanksgiving, ett slags skördefest, som går ut på att samla familjen för att käka fylld kalkon och ännu mera pumpa. Men det är säkert bara en tidsfråga innan affärsidkarna lyckas importera den också.

 

Nästan allting har kommersialiserats nu för tiden, men julen är nog värst. Redan i mitten av november kommer julbelysning och julpynt upp på stadsgatorna och i privata trädgårdar; det ser ut som ett tivoli överallt med alla ljusslingor och blinkande lampor. På den tiden jag jobbade hann jag käka så många julbord med olika kunder under december, att man var hjärtligt trött på julmaten, när den riktiga julen inträffade. Och på själva julafton är högen med julklappar så stor att till och med barnen ibland tröttnar på att öppna paket och börjar gråta istället.

 

Nu har vi just genomlevt Black Week. Och redan dagen efter startar Cyber Monday, då nätfirmorna också vill kamma in lite extra pengar...

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se