Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 21 maj 19:07

 

Vipprams

 

Den bästa tiden på året sägs ju vara mellan hägg och syren, men i år blommar de samtidigt, eftersom det är så varmt att tiden liksom trycks ihop. Allting har liksom exploderat, och växer våldsamt, men redan börjar man oroa sig för vattning, för enligt rapporterna ska det soliga vädret vara i flera veckor.


Rhododendronen avlöser varandra nu, de har ju varierande blomtider från april till början av juli. Men det står redan klart att årets blomning inte ens kommer i närheten av fjolårets. Då var det en otroligt blomprakt i hela Västsverige, och det lär ha berott på att det hade varit extremt torrt just vid knoppsättningen under året innan. När växter "tror" att de ska dö, svarar de med att sätta massor av knoppar, för att släktet ska överleva. I år är alltså blomningen betydligt blygsammare, men fortsätter det här vädret kanske det blir en ny extremblomning nästa år. Samtidigt vill man förstås inte att hela buskarna ska dö, så därför blir det kanske nödvändigt att sätta på spridarna här och var.


I övrigt blommar fruktträd, hagtorn, doftolvon, svartaronia, slån, hägg och syrén och flera sorters Malus, både vit och röd.


Bland perennerna är det framför allt Vipprams, som man lägger märke till just nu. Det är en gammal trädgårdsväxt, som man konstigt nog inte ser så ofta nuförtiden, trots att den bara har goda egenskaper. Den är tålig och lättskött, utan större krav på jordmån. De vackra vita blomvipporna är nästan meterhöga, och även bladen är dekorativa. Hela plantan växer i en prydlig bunke, som om den stod i vas redan ute i trädgården. Och den förökar sig successivt utåt genom sidoskott, och blir bara större och vackrare för varje år. Mina fyra stora plantor kommer alla från sidoskott från mors gamla planta, som säker är över sextio år gammal vid det här laget.


Iögonfallande är också mina blommande svavelpioner, resultatet av en frösådd från Trädgårdsamatörerna, för ett trettiotal år sedan. Pioner är sällan gula, så svavelpionen, (Paeonia mlokosewitchii), är ett typiskt samlarobjekt. Mina tre exemplar är mera ljusgula än svavelgula, med de stora, öppna blommorna är jättevackra. och nästan självlysande i skymningen.


Myskmadran har också kommit igång, och blommorna svävar som ett skirt vitt flor över den täta mattan av små gröna blad. Den är min absoluta favorit bland marktäckarna, blomningen är vacker och varar länge, och rotfilten håller effektivt undan ogräset, samtidigt som buskarna den omger inte tycks påverkas negativt alls.


Entrélandet har tagit längre tid än beräknat, möjligen på grund av värmen, som gör att man inte orkar grovjobba så mycket. Många av stenarna är också så stora att de är på gränsen av vad jag orkar hantera. Men framför allt är det ogräset som jag måste bli av med helt, innan muren mot granntomten kan byggas upp igen. Det är absolut värsta sortens rotogräs; kers, kvickrot, nässlor och rävarumpor. Rötterna söker sig ner i djupa skrevor i berggrunden, där fukten stannar kvar länge, och att få upp dem helt och hållet är nästan omöjligt.


Efter att ha skrapat ut rötterna och den sista jorden med en liten trädgårdsspade, fyllde jag skrevorna med väggrus istället för matjord, och la markduk över det den djupaste skrevan innan de stora stenarna kom på plats igen. Förhoppningsvis kommer det att fungera, för jag tänker inte bygga upp den här muren en gång till i mitt liv. Biten mot granntomten blev jobbigast att få på plats igen, eftersom det är stora rullstenar, som ska vila på en sluttande bergkant. Den här sista korta biten har tagit längst tid och varit jobbigast av hela muren. Som vanligt blev det också ont om passande stenar mot slutet, och jag fick hämta fler från förrådet vid Amandas tomtgräns.


På söndagen blev muren äntligen klar, och jag kunde övergå till att ösa tillbaka jorden och blanda upp den med torvmull, eftersom jag har bestämt mig för en friväxande häck av rhododendron som avgränsning mot vägen och granntomten. Samtidigt blommar gulsipporna mot gränsen, och den stora gula azalean har slagit ut, så rötterna till dessa måste jag vara försiktig med. Det fanns också en del rötter kvar från de gamla enarna, som jag försökte bli av med, för att få till så bra planteringsgropar som möjligt, men till skillnad från rotogräset är det inte hela världen om det blir bitar av dessa kvar i jorden.


 

Rhododendron "Aksel Olsen"


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 14 maj 22:31

 

 

Titelraden kommer från Evert Taubes "Vals på Ängön", som utspelar sig precis vid den här tiden på året, så det är mycket som passar in. Dock inser man att det är skillnad på floran i Stockholms skärgård och här. En annan Taube-klassiker, Sjösalavals, radar upp blommorna som redan slagit ut på ängen; "gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol". Både mandelblom och kattfot, har jag försökt få in på min ängsmark i flera år, utan att lyckas. Antagligen är det antingen för skuggigt eller för högt PH-värde här.


Gullvivor har jag däremot gott om, och är de ju egentligen vackrare än de tidigare lundvivorna, som det annars finns betydligt fler av överallt. Blommar gör också kabbeleka, kungsängslilja och pingstliljor, och den högvuxna jätteramsen, som är mer annorlunda än vacker. Den är från fars tid, och har spridit sig lite väl mycket nu för tiden.


Mattorna av rosa corydalis och ramslök är i full gång. Katrin kokade soppa på ramslöksblad redan för två veckor sedan, men nu först börjar de vita blommorna slå ut. Senare vissnar både corydalis och ramslök ner och försvinner, så de kan inte räknas till de riktiga marktäckarna, men just nu dominerar de på många ställen. Ramslöken har spritt sig över stora delar av woodlandet, och det är svårt att tro att alltihop härstammar från tre lökar, som jag stal vid en vägkant mellan Gränna och Linköping för mer än tjugo år sedan.


Strutbräken är också något av en karaktärsväxt i mitt woodland, och de är som trevligast att titta på just nu, när de håller på att veckla ut skotten. Senare på säsongen blir det nästan för mycket av dem, de växer i stora bestånd utmed alla strandkanter, och är på väg att ta över delar av ängsmarken också.

Det är mycket som är vackrast just i starten. Många av de exotiska buskarna, till exempel Katsura, Stewartia, Viburnum och japanska lönnar, har bladskott i rött eller brunt. Den första skira grönskan i trädkronorna är också extra läcker. Senare, när ekarna slagit ut, förvandlas bladmassan mest till en enhetlig grön spenat, och de låga vårblommorna försvinner i det allt högre gräset.


För tillfället håller jag på att djupgräva jorden i entrélandet för att bli av med allt rotogräs innan nyplanteringen. Jag försöker spara så mycket som möjligt av olika sorters smålökar och rosa corydalis, som täcker stora delar av ytan just nu, genom att gräva upp stora tuvor av dem och placera i krukor tills vidare. De tunna stänglarna på corydalisen är ömtåliga, och blommorna vissnar ner nästan omedelbart, när de blir störda, men kvar i krukorna blir de små runda rotknölarna, ungefär så stora som hasselnötter. Lökarna är tåligare, och blommar färdigt i krukorna. Det är bara att stoppa ner alltihop i jorden igen, när nyplanteringen väl är klar.


Fortfarande hittar jag massor av rötter från kers och nässlor i jorden, när jag gräver igenom den, och värre lär det bli, när jag ska ta mig an den inre delen närmast verandan, som är fullständigt igenväxt av fjälltolta. Men jag verkar ha lyckats utrota fjälltoltan på alla ställen där de tidigare växte i mitt woodland, så det ska nog gå att få bukt med den här också, även om det kommer att ta hela sommaren i olika etapper.


Italienresenärerna kom tillbaka på måndagen, och Lennart P. hjälpte mig att rulla undan den största stenen i stödmuren, innan han och Boel försvann ner till Belganet. I gengäld dök nästan hela den yngre generationen av Wellfeltare upp över Kristi Himmelsfärdshelgen, så på lördagen fick jag hjälp av Niklas och Lennart H. med att rulla tillbaka den igen. Det blev nödvändigt att riva hela stödmuren och bygga upp den igen i samma sträckning, för att bli av med rotogräset. Mycket riktigt hittade jag stora härvor av vita rötter under och mellan stenarna, så det var tur att jag gjorde jobbet ordentligt. Det här har varit ett segdraget arbete, men nu börjar jag äntligen se slutet på det.


                               

Jätterams                                     Ramslök                                      Kungsängslilja

 

 

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 7 maj 23:36

Stjärnmagnolian vid huset slog ut på måndagen, medan exemplaren nere i woodlandet, som står skuggigare, dröjde ett par dar till. På Valborgsmässoafton slog också den första av mina tidiga rhododendron ut, och nu i slutet av veckan blommar flera oreodoxa x williamsianumhybrider. Även björkarna slog ut samma dag, de är väldigt punktliga och tycks vara oberoende av väderleken.

 

Vädret var också typiskt för Valborgsmäss, med en ordentlig åskskur, men som tur var väntade vädergudarna till kvällen, förmodligen för att fördärva nöjet för så många valborgsfirare som möjligt. Det gjorde att jag hann ägna några timmar åt Rosengården, som blev försummad förra veckan, medan jag fixade med ön. Det är fortfarande en hel del som behöver göras där, men sen fick den stå på vänt ett tag till.

 

Resten av veckan ägnades istället åt entrélandet, eftersom jag och Nelly flyttade ner till Guns och Görans hus 1:a Maj, för att passa Castor en vecka, medan de är i Italien. Det begränsar mina möjligheter att arbeta utomhus ganska mycket, eftersom jag inte vill lämna hundarna ensamma för länge. Entrélandet går dock att jobba med, eftersom det vetter mot deras tomt, så att de kan hålla koll på vad jag sysslar med. Båda två verkar tycka det är väldigt viktigt, så de sitter där och glor på mig genom staketet hela tiden, för att sedan hälsa lika översvallande när jag kommer in genom grinden, som om jag varit borta i timmar.

 

Nelly var dessutom inte helt nöjd med att bara titta på mig genom ett nätstaket, även om avståndet mellan oss understeg 10 meter. På något sett lyckades hon ta sig ut från tomten. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, möjligen klämde hon sig under grinden. Hon är faktiskt smartare än man tror, även smart nog att inse att hon var på förbjuden mark. Så istället för att glatt rusa fram till mig och signalera ”Här är jag!” lade hon sig tyst och diskret invid staketet, alldeles utanför platsen hon tidigare haft som utsiktspunkt inifrån. Det tog ett bra tag innan jag upptäckte henne, men då fick hon följa med tillbaka in på tomten, eftersom det kan komma både bilar, katter och hundrädda ungar ute på vägen. Samma sak upprepades två gånger innan hon uppfattade budskapet, och la sig till ro med patetisk uppsyn, tätt tryckt mot insidan av staketet.

 

Efter det rullade arbetet på rätt bra, även om det är fysiskt ansträngande. Det är stora stenar som ska läggas på plats, och all jord och grus måste kärras i uppförsbacke nerifrån högarna vid Niklas och Katrins uppfart. Yttermuren behövde justeras, både för att kantstenarna tryckts ut, och för att bli av med kers och nässlor, som skickat rötter under och mellan stenarna. Framför allt vill jag ha jorden ogräsfri, innan jag gör något åt nyplanteringen. Jag försöker också bli av med så mycket som möjligt av rotsystemet från de gamla enarna, som togs bort förra sommaren, men ett par av stubbarna kommer att bli kvar, så jag får anpassa planteringen efter dem.

 

Avsikten är att få till en randplantering av Rhododendron mot både van det Puttens och vägen, så det går åt stora mängder torvmull, för att lätta upp den befintliga jorden. Jag har redan några buskar som ska flyttas upp från sydvästra tomthörnet, och en del av nyinköpen från Glendoicks kommer också att placeras här, mest Yakusimanumhybrider. Det kommer att se rätt tomt ut under några år, innan nybuskarna hinner växa till sig, men på sikt lär det bli en snygg och effektiv skärm. Tills vidare gäller det dock att få till några snabbväxande marktäckare. Förmodligen blir det lågväxande nävor; jag har siktat in mig på midsommarrean på Fly.

 

Vädret har varit fantastiskt hela veckan, jag tycker nästan synd om italienresenärerna, som missat det. Plötsligt är det grönt överallt, utom där mattorna av gul- och vitsippor, rosa Corydalis och gul svalört tar överhanden. Men den blomningen är ju ganska kortvarig, och bladen vissnar ner ganska direkt efteråt. Vad som också har kommit i gång är maskrosorna, så nu blir det att ha med sig en smal spade på hundpromenaderna. Jag har en gammal överenskommelse med maskrosorna i mitt woodland; så länge de inte blommar låter jag dem vara ifred, men så fort de visar färg sticker jag upp dem.

 

 


Av Viveka Ramstedt - Måndag 30 april 08:28

Forsythian har just slagit ut, och för tillfället massblommar påskliljor och lundviva, men också ormöga, pulmonaria (lungört) och rosa corydalis, vilket ger lite variation med blått och lila ibland allt det gula.

 

Veckan började med två dagars regn och rusk, vilket visserligen behövdes för vegetationen, men sinkade mig en del i planeringen. Visserligen måste hunden ut i alla väder, men det finns ingen motsvarande lag för trädgårdsarbete.

 

Jag hade en rätt lång lista på jobb för den här veckan, eftersom jag har flera pågående projekt, som behöver avslutas snabbt, för att hinna bli planterade under vårsäsongen i år. Det handlar om Rosengården, Entrélandet och de sista randplanteringarna mot Ferievägen, (Övre halvcirkeln och en mindre platå med gamla forsythiabuskar närmast arbetsytan), som alla har behov av en andel matjord till utfyllnaden, med lagom inblandning av förmultnat höstlöv. Problemet just nu är att disponera resterna av den stora högen med matjord vid vändplatsen, så att den räcker till för alla dessa platser.

 

Den matjord som blir över ska användas till växtplatserna för mina nya rhododendron, och förhoppningsvis kommer högen att räcka till alltihop, och sedan ta slut, så jag kan göra i ordning ytan till ängsmark. Jordhögen har legat i vägen där rätt länge, och jag vill helst inte behöva ta hem ytterligare ett lass. Köpejord hör till det som jag försöker undvika inom mitt woodland, eftersom det drar med sig typer av ogräs som jag inte vill ha in.

 

Första jobbet blev att avsluta nivåerna i Rosengården, med ytterligare några kärror jord och sedan ge både gamla och nya rosor en omgång kogödsel. Även buskrosorna på ön fick en omgång. Det gäller att passa på innan andhonan lägger sig på ägg där, vilket oftast sker kring 1:a Maj. Besöket på ön innebar dessutom en plötslig omprioritering av mina projekt, eftersom jag upptäckte att trädäcket, och framför allt avgränsningen mot matjorden utanför den centrala vistelseytan, behövde åtgärdas omedelbart.

 

Eftersom andhonan mer eller mindre ockuperat ön under de två senaste somrarna, hade jag glömt bort att det var meningen att fundamenten till pergolan skulle gjutas ihop till en sammanhängande låg mur, för att skilja matjorden kring rosorna från trädäcket. Peter hade förberett det genom att sätta upp formar, men eftersom inget hade hänt där på tre år, var både diket i formarna och större delen av trädäcket nu fyllt med halvförmultnade löv istället. Eftersom änderna för tillfället var någon annanstans, satte jag omedelbart igång med att rensa bort löven, vilket avslöjade att trädäcket var nästan helt uppruttet.

 

Omläggning av däcket får vänta till senare i sommar, när häckningsperioden är över, men redan dagen därpå inhandlade jag tre säckar cement på Jordnära. Väggrus hade jag redan hemma, så det gick relativt snabbt att fixa gjutningen, eftersom man kan köra ut med skottkärra över bron. Hela jobbet tog två dagar, eftersom det gick åt en skottkärra till varje segment, och det är ett tungt jobb att blanda betong för hand. Jag avslutade med att ta upp ett par bestånd av nässlor, som höll på att ta över de yttre delarna av ön. Längre fram på sommaren blir marken på ön mer eller mindre täckt av Liten Häxört, men i det här fallet är det bara en fördel med en så pass starkväxande marktäckare.

 

 

En bonus var att Nelly kunde vara med hela tiden. Efter hennes lyckade rymning från hundgården, har hon fått vara med mig okopplad medan jag jobbar ute på tomten, och faktiskt uppfört sig exemplariskt, med undantag för ett par ruscher för att köra upp närgångna ekorrar i träden. (Ingen hund tycks kunna motstå att jaga upp ekorrar i närmaste träd, och ekorrarna verkar betrakta det som en kul sport att reta dem). Jag fick till och med Nelly att fatta att hon inte skulle gå ut på själva ön. (Hundtassar i blöt betong är ingen höjdare). Så mesta tiden satt hon och höll utkik över området från toppen av bron, och ignorerade till och med andhanen, som kom tillbaka andra dagen, och sedan seglade runt på vattnet alldeles intill, fullkomligt oberörd av både mig och Nelly.

 


Men jag har trots allt fixat staketet till hundgården, så hon inte kan ta sig ur den på egen hand igen. Ibland är det faktiskt skönt att kunna ha full koll på jycken. Och särskilt på helgerna är det lite för mycket folk ute runt omkring, för att jag ska lita helt på henne.

 

 

Ormöga vid bron

Av Viveka Ramstedt - Måndag 23 april 17:53

Redan den sextonde hade Skunkkallan stora knoppar, och under veckan har den kommit i full blom.

I höstas var det en artikel i Alingsåstidningen, om att all Skunkkalla skulle utrotas vid kyrkogården, och helst även i övriga delar av Alingsås. Även tidskriften Trädgårdsamatören har publicerat en lista på växter, som anses vara så invasiva att de kommer att förbjudas i hela EU. Skunkkalla finns med på den listan, men eftersom min damm saknar utlopp, och mina tre exemplar har hållit sig på samma plats i 14 år, så kommer jag inte att ta bort dem frivilligt.

 

Första gången jag träffade på Skunkkalla, var någon gång på åttiotalet, i "Naturdalen" på Botaniska Trädgården, av alla osannolika ställen. De gigantiska, knallgula blomspirorna såg också fullkomligt osannolika ut bland mattorna av vitsippor och svalört, ungefär som något utomjordiskt väsen, som släpps ner från ett rymdskepp. Jag drabbades av akut ha-begär, men det skulle dröja ganska länge innan jag kunde tillfredsställa det.

 

Åtskilliga år senare, 2004, skulle Emilie, som då jobbade på Hallandsposten, göra ett reportage om den berömda trädgården Vargaslätten, och jag fick följa med som ledsagare. Vi var där i september, så skunkkallan, som växte i massor längs dammkanterna, var inte i blom, men jag hade ju sett den i Botan tidigare och de gigantiska bladen går inte att missta sig på. "Det är ett förfärligt ogräs, akta dig för den", sa trädgårdsmästaren, Nils Olof Nilsson, men jag lyssnade naturligtvis inte på det örat.

 

På hemvägen passerade vi ett dike, som var mer eller mindre igenväxt av förrymd skunkkalla. Jag hoppade ur bilen och med bara händerna rotade jag upp ett exemplar ur dyn, som fick följa med hem. Ett år senare fick jag två andra exemplar av Gun, som besökt en annan berömd samlarträdgård i Belganet, nere i Blekinge.

 

Skunkkallan är säkert utrotad från Botans naturdal vid det här lager, och detsamma gäller möjligen även trädgårdsrymlingarna från Vargaslätten och beståndet i Belganet. Men mina tre exemplar växer fortfarande vid in- och utloppen kring dammen, och där har de snällt hållit sig på plats i 14 år. Eftersom det inte finns något öppet utlopp från dammen, bara ett bräddavlopp i form av ett underjordiskt rör genom en stenkista, har den ingen chans att rymma från området. Jag följer dessutom numera Nils-Olofs instruktioner om att ta bort fröställningarna, eftersom jag inte vill ha den runt hela dammen. Den äldsta har faktiskt skickat ner ett par små avkomlingar längre ner i inloppet. De ska få blomma klart i år, men sedan kommer jag att gräva bort fröplantorna. Blommorna, som egentligen är hölsterblad, är fantastiska, men de jättestora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren, är mindre attraktiva.

 

I övrigt har vitsippor, lundvivor, corydalis rosea och större påskliljor slagit ut under veckan, medan vintergäcken och snödropparna nu officiellt är utblommade. Tiden börjar så småningom komma i led. Tvillingarna har också tagit bort de sista stamresterna vid norra entrén, så stigen år framkomlig igen.

 

Större delen av veckan har jag tillbringat i Rosengården, som var i behov av en kraftig upprustning. De nya rearosorna har kommit i jorden, och de gamla har beskurits och fått lite ovanlig omvårdnad i form av aska och kogödsel kring rötterna, som jag hoppas ska få bättre fart på dem. Jag har även gjort en snabbvisit på Lyckas, där jag inhandlade två balar torvströ och ytterligare två rosor; en Ghislaine de Feligonde och en Climbing Bonica, som jag hoppas ska vilja klättra på ingångsportalen. Dessutom har jag hunnit plantera två av mina nya rhododendron vid min västra uteplats och två azaleor nere vid dammen i de gropar som Niklas grävde i vintras. De övriga har fått en tillfällig vistelseplats i lövupplaget bakom Rosengården, där jag kan hålla ett öga på dem, så att de inte torkar ut.

 

Det har gått åt många kärror med ny matjord och torv nerifrån upplaget vid Niklas och Katrins infart. På torsdagen fick jag plötsligt sällskap där av Nelly, som rymt ur sin hundgård. Det sägs ju att hundar inte kan skämmas, men Nelly visade tydliga tecken på att vara medveten om att hon var på förbjudna vägar. Hon hade den där speciella, teatraliska uppsynen av "snälla, döda mig inte!" som hon annars bara anlägger, när jag planerar att ta upp henne på trimbordet.

 

Nu fick hon faktiskt stanna med mig utanför hundgården, och visade inga tecken på att vilja ge sig på rymmen på egen hand. Det enda hon var ute efter var uppenbarligen att hålla sig nära mig, antingen jag planterade rosor eller kärrade jord, så i fortsättningen kommer jag nog att våga ha henne med okopplad när jag jobbar utomhus. Hon fyllde ju 7 år i höstas, så kanske hon äntligen blivit vuxen.

 

 

Av Viveka Ramstedt - Måndag 16 april 08:05

Värmen blev förstås inte långvarig, redan på tisdagsmorgonen blåste det kallt och narigt igen.

 

Men änderna hade kommit - alltid ett säkert vårtecken. Isen hade inte ens gått upp på dammen, men de lyckade hitta ett isfritt hörn, där de simmade omkring bland isflaken. Samma dag kom deklarationsblanketten, även det ett säkert vårtecken. (Och även den var en månad för sen i år).

 

Änderna har häckat troget på ön åtminstone de senaste tio åren, men de har varit ett inslag i området betydligt längre än så. Innan jag anlade ön la de sitt bo i strandkanten bland ormbunkarna, vilket förstås inte var lika säkert. Förmodligen är det samma par som kommer tillbaka, och numera även flera av deras ungar. Förra året var det hela tre andpar som häckade på ön i tur och ordning, så herrarna i familjen klagade på att de inte fick ta sin kvällsöl i rosenbersån på flera veckor.

 

Hasseln blommar, och enligt tidningarna kan det bli "pollenchock" i år, eftersom många träd kommer att blomma samtidigt. Det kan jag lätt tro; enligt väderleksrapporten, som jag just kollat, ska det bli soligt och torrt de närmaste tre veckorna, vilket inte heller är så bra för växtligheten. Förhoppningsvis finns det tillräckligt med fuktighet i marken efter snösmältningen, för att det ska klara sig.

 

Det kommer mig att tänka på Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår:

En torr och kall Vår gör Sommaren kort,
Och Vintrens föda fördriver,
Gud hjälpe, som rår, si Våren går bort,
Och liten Glädje oss giver,
Sol varma, förbarma,
Hos Vädret torrt
Nu Kölden Sommaren river.

 

(Det är sjutton verser till, så jag ska inte plåga er med resten. Enda anledningen att man kommer ihåg den är förmodligen titeln).

 

På tisdagen satte jag igång bäcken, för att få lite fart på islossningen, vilket mycket riktigt hjälpte. Och på fredagen, när dammen var riktigt isfri, kom kniporna för första gången i år. Nu går det fort, för även om nätterna är kalla blir det över femton grader i solen på eftermiddagarna. En vanlig definition av vår är att medeltemperaturen skall överstiga 0 grader i minst 7 dagar i följd, så därmed är våren officiellt här nu.

 

Förra söndagen gjorde vi ett försök att elda upp riset efter björkarna, men elden ville inte ta sig, för det var för kallt och fuktigt. Igår, (lördag 14.5), gjorde vi ett nytt försök, men fick avbryta, eftersom det var så knastertorrt att elden hotade sprida sig i omgivningarna, trots den måttliga vinden. Dagen därpå var det dock vindstilla och mulet, och vi fick äntligen eldat upp alla rishögarna. Vi var fyra stycken som hjälptes åt, Niklas, Katrin, Arvid och jag, och det gick förvånansvärt lätt; alltihop var avklarat på tre timmar. Vi hann till och med ta fram utemöblerna från skjulet, så vi kunde avsluta med en kopp kaffe på altanen. Och lagom till att vi var klara började det duggregna, vilket säkrade upp glödhögen för natten.

 

Kort sammanfattning av den senaste veckan:

Förra söndagen, 7.5 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

 

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.


En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 9 april 23:08

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

 

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

 

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 8 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 2 april 21:28

Påsken bjöd på fortsatt vinter, vackra och soliga dagar, men åtskilliga minusgrader på nätterna, och snön ligger kvar på många ställen. Fortfarande alltså ingen vår, eftersom definitionen är att medeltemperaturen under dygnet skall vara över 0°C men under 10°C under minst sju dagar i följd.

 

Niklas och Katrin är i USA över påsk, för att hälsa på Amanda innan hon och familjen flyttar tillbaka till England i sommar. Men Boel och Lennart var uppe, och jag hade hoppats på hjälp med att bränna upp alla grenar och kvistar, efter björkarna. Men det blev ett fiasko, eftersom vi inte lyckades få igång elden. Riset var väl för färskt, även om det legat ett tag nu. Och jag kan inte ens kärra undan björkkubbarna, eftersom de frusit fast i marken.

 

Det här är faktiskt den sämsta vår jag kan minnas över huvud taget, och vid min ålder har man rätt många att se tillbaka på. Med de här stora temperatursvängningarna mellan dag och natt är det stor risk för frostskador på flera av mina känsligare buskar. Saven stiger och knopparna sväller i solen på dagarna, och sen kan det bli både barkskador och knoppsprängning, när temperaturen faller långt under noll på nätterna.

 

Fåglarna har säkert farit illa också, även om både Gun och jag matat dem kontinuerligt hela vintern. Till och med trastarna, som egentligen är insektsätare, är numera dagliga besökare, och tävlar med mesarna om solrosfröna. Jag har börjat slänga ut det direkt på verandagolvet, eftersom trastarna är lite för stora och klumpiga för fröautomaterna.

 

Men fågelsången har ändå börjat lite försiktigt nere runt dammen, och ett annat säkert vårtecken är hackspettens trummande. I år är det dessutom en ovanligt smart hackspett, som kommit på att det låter betydligt mer om den trummar på ett bleck upptill på telefonstolpen, istället för på själva trästolpen. Huvudsyftet med trummandet är ju inte att hacka fram insekter, utan att kungöra för traktens alla hackspettshonor, att här finns det en ovanligt stark och uppfinningsrik hane, som vill föra sina gener vidare.

 

Större delen av mitt woodland är ju en norrsluttning, vilket gör att jag ligger ett par veckor efter Guns tomt. Ändå blommar det faktiskt lite här och var nu, även hos mig. Så fort en snödriva smälter undan kommer stora grupper av snödroppar och vintergäck i full blom fram i dagen. Tydligen blommar de även under snön, vilket är lite märkligt.

 

På lördagskvällen var det opera i Nossebro igen, och Gun, Boel och jag åkte upp, med Gun vid ratten. Mozarts Cosi van Tutte är inte min älsklingsopera, eftersom handlingen är mer en lovligt tramsig, men musiken är ju fin, och atmosfären i Nossebro alltid lika mysig. Det blev dock väldigt sent, nästan midnatt innan vi var hemma igen.

 

Jag var därför ganska trött på söndagen, då jag körde upp för att hämta mina nya rhododendron från Glendoick, hos en bonde i Stenungsundstrakten, som hade dem på mellanförvaring. Det blev också jobbigare än beräknat, eftersom halva Göteborg runt Tingstadstunneln var avstängt för olika väg-, tunnel- och broprojekt, så jag körde rejält fel både på upp- och nervägen. Bondgården var inte helt lätt att hitta heller, trots att jag slagit upp adressen i Hitta.se. Så större delen av söndagen gick åt, och jag var så trött när jag kom hem, att jag bara stupade i säng direkt efter middagen.

Mina sjutton nya små-rhododendron fick vänta på omvårdnad till Annandagen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se