Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 15 april 17:33

Det där med att jämföra med samma vecka från tidigare år var faktiskt rätt intressant, särskilt för en trädgårdsmänniska som jag ju är. Jag blev nyfiken och kollade även hur vecka 15 såg ut år 2018, och det är fortfarande rätt stor skillnad, särskilt som vi just har haft ett bakslag:

 

"Kort sammanfattning av den senaste veckan (vecka 15, 2018):
Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

 

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.

 

En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt."

 

Sammanfattning av samma vecka15, år 2019:

I år slog hasseln utredan vecka 11, i mitten av mars, och både tidiga lökväxter och jordviva var också i full gång. Nu, vecka 15, är hasseln redan utblommad, och istället är det sälgen som kommit igång med blomningen. Bland vårblommorna är det mest påskliljor i alla storlekar som dominerar just nu, vitsipporna blommar och även lungört och ormöga har börjat komma igång ordentligt.

 

Änderna kom redan vecka 11 i år, (den 14.3, alltså en hel månad tidigare än förra året). Fast i år var det bara tre stycken, en hona och två hanar. Samtidigt kom kniporna, som alltid häckar i en av uggleholkarna.

 

Och förra veckan (3.4). var det andbröllop i dammen, vilket alltid är ett ganska våldsamt skådespel, med mycket flaxande och plaskande, och en avslutning där hannen doppar partnern under vattnet. Jag tror dock bara att det bara var den ena hannen som fick komma till, (så vitt jag vet är gräsänders monogama och äktenskapet varar hela livet). Så den andra är förmodligen någon av fjolårsungarna.

 

Idag, 14.4, är det fem änder som simmar runt i dammen, fyra hanar, men fortfarande bara en hona. Jag hoppas att hon snart hittar en plats för boet, förhoppningsvis ute på ön som hon brukar, eftersom det är det tryggaste stället. Efter att hon bestämt sig är ruvningstiden 3-4 veckor, så trädgårdsstolarna lär nog inte komma ut på ön ipåsk. Förra året blev det ingen häckning alls, om det nu berodde på den sena våren, eller på att andhonan blev ivägskrämd av folk som gick ut på ön. Så i år har jag blockerat bron och satt upp vanrningsskylten om "ruvande and".

 

Hela förra veckan låg dagstemperaturerna kring 15-19 grader, men i söndags slog vädret plötsligt om, och nu är det bara runt 8-10 grader även mitt på dagen, och det har varit nattfrost hela veckan, som mest -10. Vi fick bara njura av den ljuvliga oreodoxablomningen i tre dagar; nu är både blommorna och de outslagna knopparna bruna och döda. Det håller alltså i stort sett på att jämna ut sig. Fast i år är det mer en fråga om ett ordentligt bakslag bakslag än rekordsnabb utveckling.

 

Och att jag fortfarande inte kommit särskilt långt med vårarbetet trots mildvintern, beror mera på allmän lättja än på vädret. Nu är jag i alla fall igång även på den egna tomten, som har blivit ordentligt försummad det senaste året, så det behövdes en ordentlig storstädning. Större delen av förra året präglades nämligen av mina 14 nya rhododendron, som alla behövde få en ny växtplats anordnad. Det blev inte mycket tid över för annat, och det syns i år på min egen tomt,

 

 

 Vårstädning i knipholken

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 8 april 15:52

Okey, det där med månadsrapporteringen var bara ett aprilskämt - kanske... Jag klarar nog ändå inte att hålla mig borta från datorn, antingen det regnar eller inte.

Men det gjorde mig ändå tillräckligt nyfiken för att gå in och kolla rapporten från samma vecka förra året, och det är ju faktiskt en viss skillnad. Inte bara för att import av 14 smårhododendron från Skottland var något av en engångshändelse, utan också för att våren var extremt sen det året.
Fast den kom ju ikapp under just den veckan, åtminstone temperaturmässigt. Och jag
befinner mig också på nästan exakt samma stadium med lövräfsningen, för jag har varit ovanligt lat i vinter, trots att det knappt har varit någon tjäle alls. Även i år har jag just kommit fram till min egen tomt, som alltid hamnar sist i rutinen.

 

Nedan följer alltså förra årets rapport från samma vecka 14, år 2018:

Veckodagbok 14, 2.4-8.4 2018; Äntligen vår

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 7 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

 

Kommentar 2019-04-08, d.v.s för samma vecka 14 i år

 

Det har varit vår i en dryg månad, även om det fortfarande är nattfrost var och varannan natt, senast natten mot måndag 2.4, och den maximala dagstemperaturen just nu pendlar runt tiogradersstrecket. Snö har vi dock inte haft särskilt mycket i år, och snötäcket försvann redan i mitten av februari.

 

De tidiga smålökarna, som snödroppe, crocus och vintergäck, är utblommade, men scillan, "det blå gräset" är fortfarande på full gång, särskilt nere hos Gun. (Hos mig blir det aldrig mycket av scillablomningen, eftersom den är rådjurens favoritgodis). Just nu, (7.4), blommar Körsbärskornell (Cornus mas) och sälg, och bland blommorna snöklocka, lungört, rosa corydalis, jordviva och lundviva. Skunkkallan slog också ut i veckan, de botaniska påskliljorna blommar, och bladen till de höga är decimeterhöga. Första fjärilarna såg vi redan vecka 13, (27.3 för att vara exakt).


Och i veckan blommar flera av mina rosa oreodoxahybrider längs vägen, vilket är en sevärdhet som inte händer varje år. Buskarna är fullt härdiga, men eftersom de slår ut så tidigt, tas vanligen knopparna av nattfrost, så blomningen uteblir helt det året. (Det har förutspåtts nattfrost igen redan på tisdag, men man kan i alla fall njuta av blomningen i ett par dagar).

 

Dagboken för 2018 nämner för övrigt en trummande hackspett vecka 12, och vårtrummandet är nog vid ungefär samma tid varje år, för Boel och Lennart var uppe den 24.3 i år, (också i vecka 12), och visade mig då en rad hål, som hackspetten gjort i trävirket på nordgaveln till deras hus. Jag råkade själv ut för samma sak på mitt eget hus för ett tiotal år sedan, och fick då spika en bräda över hålet för att stoppa den. B&L fick göra samma sak nu, (fast de lejde förstås Svante för jobbet). Trummandet är nog en revirmarkering snarare än födosök.   Hackspetten är f.ö en daglig matgäst på min veranda; det är talgbollarna den gillar. På golvet rakt under hackspetten sitter oftast en rödhake och pickar upp de smulor av talgen, som trillar ned. Båda är ju egentligen främst insektsätare).

Det mest avvikande i år är annars det ovanligt höga vattenståndet både i sjön och Säveån, vilket är rätt märkligt med tanke på den senaste extrema torrsommaren och den snöfattiga vintern. Även i dammen är vattennivån högre än normalt, men den har börjat sjunka lite nu. Vi har istället haft ovanligt många vinterstormar. En av dem fällde ju en stor sälg vid dammen. Så även den här våren har alltså präglats av grenar och kvistar, som behövt forslas bort från ängsytan.

 Oreodoxa-hybrid 2017.05.14, (d.v.s. för två år sedan och 4 veckor senare än vecka 15)

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 1 april 14:01

Änderna kom tillbaka till dammen redan den 18.3, vilket är nästan en månad tidigare än normalt, (liksom allt annat under det senaste onormala året). När jag kom ner på morgonrundan med Nelly var det både gräsänder och knipor i dammen. Kniporna, som är skyggare, flög förstås upp direkt, med sitt karakteristiska svirrande vingljud. Men änderna, två hanar och en hona som vanligt, stannade lugnt kvar, trots att Nelly som blev lite mer uppjagad än normalt, tog ett extra ärevarv runt dammen, för att titta närmare på dem. Normalt brukar hon ignorera änderna helt, när de är i vattnet, men det var många månader sedan vi såg dem sist, och kanske blev hon lika glad som jag.

 

Sen dess har de tre änderna simmat omkring där varje dag, så därför blir det fortsättningsvis koppel på i hemområdet, eftersom jag hoppas att änderna ska häcka vid dammen, vilket de gjort regelbundet under många år. Kniporna häckar alltid i någon av de holkar som vi egentligen satt upp åt ugglorna, medan änderna brukar lägga sitt bo ute på ön, och därmed blockera tillgängligheten dit för familjen. Förra året blev det dock ingen häckning alla, förmodligen beroende på den sena vintern det året. Det året var dammen frusen och snön låg kvar långt in mot mitten av april. Det blev ingen grodlek heller det året, men jag hoppas på bättre tur i år, eftersom även grodleken är en av de stora vårattraktionerna.

 

Att jag håller Nelly kopplad hemmavid uppskattas säkert också av traktens katter. Det finns en hel del katter i området, fast inte så många som tidigare. Ett par röda katter, som tidigare regelbundet brukade besöka min veranda - (förmodligen för att jaga fåglar vid fröautomaterna) - har jag inte sett till på ett bra tag. Troligen har de dött av ålderdom, (såvida de inte blivit påkörda, vilket är en alltför vanlig dödsorsak för utekatter). Men det finns många andra. Häromdagen, när Göran och jag var på hemväg med bilen efter den vanliga "hundrundan", låg faktiskt den nedersta grannkatten och solade sig mitt på uppfartsvägen, så att han fick tvärbromsa för att rädda livet på den.

 

Närmaste grannen har också katt; grårandig och väldigt söt. Tyvärr ställer det dock till med en del problem för mig, eftersom både katter och ekorrar är något som Nelly anser ska jagas upp i närmaste träd. (Det enda som är värre är nog höns eller en kull med trastungar på marken, bådadera har fått henne att gå fullständigt i spinn vid de lyckligtvis få tillfällen då vi har råkat på några, samtidigt som hon varit lös. I övrigt är hon annars betydligt mera lätthanterad utomhus numera. Den starka jaktinstinkten, som hon hade som unghund, börjar svalna med åldern, och numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick, när vi träffar på dem i parken).

 

Nå, grannens katt är cool, och vet hur man ska ta vara på sig själv, även om jag råkar öppna ytterdörren lite vårdslöst ibland. Första gången de stötte på varandra slutade jakten runt huset med att Nelly fick sig ett par rejäla örfilar av kattungen, så att hon tjöt i högan sky. (Det hindrar förstås inte att hon fortfarande reflexmässigt sätter efter den, om hon träffar på den ute).

 

Men hon hälsade faktiskt hövligt på en katt på eftermiddagsrundan för några veckor sedan. Det var en väldigt orädd ungkatt, som uppenbarligen var van vid hundar, nyfiken och själv pigg på att hälsa. Båda var kopplade, (katten i flexi), så jag höll Nelly stilla, medan katten själv fick välja om den ville gå fram, vilket den uppenbarligen gärna ville. De möttes nos mot nos en lång stund, och Nelly stod blickstilla med våldsamt viftande svans hela tiden. (Fast hon visste förstås mycket väl att hon var kopplad, och om båda varit lösa hade mötet säkert ha slutat helt annorlunda). Som belöning fick Nelly i alla fall hälsa även på ägaren, vilket hon alltid föredrar, även vid hundmöten.

 

P.S
Fortsättningsvis tänker jag gå ner till månadsrapportering, för våren är kommen, även om det fortfarande ofta är nattfrost. Det är i alla fall dags att börja lägga mer tid utomhus än vid datorn. Närmast på tur står att ta hand om alla höstlöven på min egen tomt, efter att jag äntligen lyckats räfsa färdigt hela dammtomten.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 25 mars 21:24

Att vara pensionär har faktiskt åtminstone en del fördelar, åtminstone så länge man håller sig någorlunda frisk och rörlig. Man har gott om fritid, och kan ägna sig åt saker som man gillar, och strunta i sånt som man tycker är tråkigt. Själv har jag också haft tur med hälsan hittills. Kanske det beror på bra gener; mor blev ju över 90 trots att hon rökte tre paket cigaretter om dagen. Eller kanske det är för att jag har hund och trädgård; båda delarna mer eller mindre tvingar en att hålla igång och röra på sig dagligen. Och dessutom utomhus, vilket jag är övertygad om är nyttigare än att betala dyra pengar för att träna med maskiner på gym, vilket tycks vara "inne" för tillfället. Hunden måste ju ut fyra gånger om dagen, oavsett väderlek.

 

Dessutom har jag haft tur med att både hörsel och syn fortfarande fungerar rött tillfredsställande. Jag använder inte glasögon alls numera, vilket väl beror på att jag tidigare varit lindrigt närsynt, och det normala för synen är ju att utvecklas åt andra hållet, mot översynthet. Det fanns en period, förmodligen i sextioårsåldern, när jag tog av mig glasögonen i samma situation som de flesta av mina jämnåriga satte på sig sina, nämligen för att läsa en bok.

 

Efter det har jag genomgått starroperationer på båda ögonen, och vid båda tillfällena fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde närsynt, eftersom det var vad jag var van vid, och eftersom den naturliga utvecklingen går mot översynt tycks jag alltså vara näst intill normalsynt numera. Det ligger glasögon överallt i huset, som jag aldrig använder. Läsa böcker och se på TV utan glasögon är helt enkelt inga problem längre, inte heller att köra bil. Jag ser faktiskt bättre nu än vad jag gjorde i femtioårsåldern.

 

Dock har jag ändå en del problem med synen i vissa situationer, och det hänger väl ihop med att min syn inte är direkt knivskarp, möjligen har jag ett lindrigt dubbelseende. Det ena problemet gäller att läsa en text som tryckts ovanpå en bild eller ett grundmönster. Jag begriper inte varför man lägger text ovanpå en mönstrad yta över huvud taget, (men förmodligen för att det är trendigt, eller att layout-artisten vill profilera sig). Det förekommer nämligen mest i glassiga magasin med stora tjusiga bilder, (men sådana läser jag egentligen bara hos hårfrisörskan eller tandläkaren, så det är ju inget jätteproblem).

 

Värre är det med förpackningar. Har ni tänkt på hur mycket finstilt text det oftast är på förpackningar nuförtiden, och hur svårläst den är? Förmodligen är det delvis påtvingat, genom att någon myndighet kräver att viss information ska finnas på förpackningen, t.ex innehåll eller tillverkningsland. Men är det verkligen nödvändigt med samma text på flera olika språk? Även om Sverige är rätt multikulturellt, borde det väl räcka med svenska och engelska? All denna text, som i huvudsak är ointressant för konsumenten, gör att den information som faktiskt är viktig, som t.ex tillagningsinstruktioner, ibland blir nästan löjligt svår att ens hitta. Jag står alldeles för ofta och vänder och vrider på ett paket pasta eller ris, för att hitta den elementära uppgiften om koktid bland allt det finstilta.

 

Riktigt illa kan det bli om förpackningen gäller mediciner. Förra veckan fick jag göra en nödutryckning till lasarettet i Borås med Göran. Han hade opererats för gråstarr ett par veckor tidigare, och till efterbehandlingen, som man stod för själv, hörde ögondroppar morgon och kväll. När han vaknade på morgonen upptäckte han att han såg suddigt på vänsterögat, som var nyopererat för starr. Han beskrev det som en "slöja över ögat", och eftersom han tidigare haft problem med näthinneavlossning, panikade framför allt jag, och beordrade omedelbar kontakt med ögonkliniken.

 

Han fick tid samma eftermiddag, och eftersom man alltid vid sådana besök blir droppad i ögonen så att man ser suddigt, så åkte jag med för att köra bilen hem. Medan vi satt i väntrummet plockade Göran upp ett par pyttesmå förpackningar med ögondroppar ur fickan. Han satt och vred och vände på dem och plötsligt svor han till. Han hade upptäckt att det stod "öron" i stället för "ögon" på den ena. Det sista dygnet hade han alltså droppat ögat med ett lösningsmedel för öronvax, istället för ögondroppar och det är ju lätt att räkna ut att det inte kan vara särskilt nyttigt. Nu löste det hela sig ändå till slut med ögonsköljning och cortisonsalva, så hornhinnan, som tydligen är rätt tålig, återhämtade sig.

 

Jag tror att Göran själv tyckte misstaget var väldigt pinsamt, men efter att jag sett båda förpackningarna bredvid varandra, tycker jag det ät lätt att förstå. De två små flaskorna var likadana till både form och storlek, och den enda läsbara texten på dem skiljde sig bara med en enda bokstav, ett r istället för ett g. Och eftersom både ögon- och örondroppar mest skrivs ut till äldre människor med synproblem, tycker jag det är snudd på skandal att de var så lika.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 mars 14:04

I veckan kom vattenräkningen för förra året. Den var astronomisk, men det var ju också väntat, och att den mesta vegetationen verkar ha överlevt torkan beror nog på att jag vattnade som en galning. I stort sett stod spridaren på från morgon till kväll under flera månader; jag bara flyttade runt den var fjärde timme. Regnen kom ju inte förrän i mitten av augusti, men efter det blev det en blöt höst och en lika blöt vinter. En del snö kom ju också i januari, och sen dess har det regnat nästan vartannat dygn, fast mest på nätterna.

 

Så för närvarande verkar det inte vare några problem med grundvatten-nivån, utom möjligen åt andra hållet. Fälten där jag går morgon- och kvällsrundan med hunden är alldeles sumpiga, det skvimpar under fötterna. Uppe i mitt woodland är det inte lika blött, marken faller ju mot norr i större delen, och det är mycket vegetation som kan ta emot vätan i den nedre plana delen, där jag också successivt håller på att jämna ut alla svackor, genom att fylla dem med höstlöv. Målet är att få till ett svagt inåtlut mot dammen i hela området, och jag gynnas förstås av att de omgivande vägarna ligger lite högre än min ängsmark. Det mesta överskottsvattnet hamnar alltså förr eller senare i dammen.

 

Vattennivån i dammen är förstås rekordhög just nu, så själva vattenytan där är större än vad den någonsin varit tidigare. Någon risk för översvämning är det dock inte. Det läcker ju hela tiden ut vatten genom den svaga punkten i nordosthörnet, där bergtröskeln sprängdes bort vid vägbygget, så för tillfället porlar det friskt i bäcken ner mot fälten. Men grundvattennivån i hela lågpartiet runt dammen ligger ju på samma nivå som vattenytan, så en del av azaleorna närmast dammkanten har det lite blött om fötterna för tillfället.

 

Mest av den anledningen bestämde jag mig för att sätta igång min egen bäck igen den här veckan. Det läcker ju alltid ut en del vatten, både från den övre dammen och längs bäckfåran, så jag brukar stänga av den när det blir för torrt, och även vid frostrisk vintertid förstås.

 

Vattennivån i Mjörn och Säveån är också rekordhög nu. Sicilien står helt under vatten, vilket inte inträffar särskilt ofta, och det är svårt att ta sig ut på Talludden, eftersom hela den lilla småbåthamnen nedanför branten är översvämmad. En båt som låg uppdragen på stranden där var på väg att flyta bort, men räddades av ägaren i söndags.

 

Vädret har ju varit lite nyckfullt hela vintern, med omväxlande regn och köldknäppar, så det har inte varit någon riktig fart på trädgårdsarbetet. Jag har rent ut sagt blivit lite lat, och min dagliga insats har inskränkt sig till att räfsa ihop och köra undan en eller ett par kärror löv, under de dagar då marken inte var frusen. Det rena underhållsarbetet, som att klippa gräs, räfsa löv och hålla efter sly, är ju också långtråkigare än när man har några konkreta anläggningsprojekt på gång. 

 

Inomhus har jag varit lite flitigare; jag har både nya frösådder och busksticklingar på gång i växthus och matrumsfönster, och det tar en del tid och utrymme, särskilt när plantorna börjar växa till sig, så att man måste skola ut dem. Delar av fjolårets frösådd står också fortfarande kvar i växthuset, och tar upp en hel del plats. Framför allt fick jag alldeles för många krukor av primula, både lundviva och japansk viva. Mycket i krukorna vissnade ner helt under vintermånaderna, men börjar nu komma igång och grönska igen. Och på sikt måste jag hitta lämpliga ställen i mitt woodland att peta ner allihop i. Det kan bli problem, för utrymmet börjar ta slut i de färdiga delarna, och mina pågående uppfyllnader är inte klara att ta emot några småplantor ännu. Men jag får väl beväpna mig med trädgårdsspade och tålamod någon vacker vårdag i april, och försöka bli av med alla primulorna i ängsytorna. Massplanteringar av primula är ju spektakulärt när de väl blommar.

 

Under veckan avslutade jag äntligen räfsningen av dammområdet, och trädgårdsarbetet flyttades upp på min egen tomt, med start kring främre verandan och entrén. Även här hade det samlats otroliga mängder med eklöv, eftersom det blir något av en återvändsgränd mellan huset och berget, där löven blåser in och samlas. Jag tog upp en full kärra bara ur den lilla dammen innan arbetet fick avbrytas på lördagen av en ny storm.

 

Men våren är definitivt på gång, hasselbuskarna är fulla av hängen, och massor av lökväxter har redan stuckit upp lite överallt. Även jordvivorna från Wien visar redan stora gula knoppar. Och på söndagsmorgonen kom det definitiva vårtecknet; tre änder och minst ett par knipor simmade omkring i dammen vid morgonrundan. Det är en månad för tidigt, precis som allt annat i år, men det är ändå roligt att se dem. Nelly, som normalt brukar ignorera änderna blev också ovanligt uppskojad. Hon tog ett extra ärevarv runt hela dammen, och sprang till och med ut på ön för att ta en närmare titt på nykomlingarna. Kniporna, som är betydligt skyggare, flyger alltid iväg långt innan vi ens hinner i närheten av dammen, men änderna låg lugnt kvar på vattnet.

 

Men det här innebär förstås att jag måste sätta koppel på Nelly under de dagliga morgonrundorna fortsättningsvis, jag vill ju inte att hon ska skrämma iväg de bevingade gästerna. Förra året häckade bara kniporna i sina vanliga holkar, men jag hoppas att även änderna ska försöka igen i år, så jag planerar att spärra av bron ut till ön med någon sorts grind. Bron börjar ändå bli så pass murken att den håller på att bli en säkerhetsrisk, och jag hoppas att familjens gemensamma arbetsprojekt i år ska bli att byta ut de gamla täckbrädorna både på bron och ute på ön.

Av Viveka Ramstedt - Tisdag 12 mars 08:17

Jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor och ekologi, och det är nog ganska vanligt bland naturälskare. Men fullt övertygad "Gröna-vågare" har jag aldrig varit, snarare betraktade jag länge de riktiga ekofantasterna som flummiga och lite världsfrånvända, (och det var jag naturligtvis inte heller ensam om). Numera verkar trenden ha vänt, och tidningarna är fulla av tips på hur man ska kunna motverka uppvärmningen av jordklotet.

 


Det är plötsligt inne att vara klimatmedveten, och helst ska vi tydligen bli veganer allihop.
(Jag har lite svårt att hänga med i terminologin, eftersom det finns så många olika varianter nuförtiden. Så jag var tvungen att gå in och kolla på nätet, och här är en kort summering:
Det man kallade för vegetarian "på min tid" heter numera lakto-ovo-vegetarian, dvs man äter mejeriprodukter, ägg och vegetariska livsmedel, men inte kött, fågel, fisk eller skaldjur. Veganer däremot äter ingenting från djurriket, vilket betyder att maten exkluderar kött, fisk, fågel och skaldjur, ägg, mejeriprodukter och honung. Sen finns det mellanting, t.ex Pescetarianer, som tillåter fisk, skaldjur, ägg och mejeriprodukter men däremot inte kött eller fågel, och Pollotarianer som tillåter fågel, ägg och mejeriprodukter men inte kött eller fisk).

 

Men just nu är det alltså "inne" att vara vegan, vilket är den mest extrema varianten. Och det gör mig tveksam, för är inte människan biologiskt sett en allätande art, och är inte vårt matsmältningssystem anpassat till det?

 

Jag har egentligen ingenting emot tanken på att äta mer av grönsaker, rotsaker, baljväxter och frukt, men jag drar gränsen vid att avstå från mejeriprodukter. Och vad som verkligen stör mig är hur mycket folk styrs av vad som för tillfället råkar vara trendigt och inne, och hur man plötsligt ignorerar alla andra synvinklar, som tidigare bedömts som viktiga. I det här fallet gäller det alltså "klimatsmart mat", och mer specifikt mjölkprodukter och nötkött, och det har konsekvenser som inte är omedelbart överblickbara.


En negativ effekt av att generellt dra ner på kött och mjölkkonsumtionen är nämligen hotet mot det svenska öppna odlingslandskapet. För i och med att klimathotet har blivit en sådan övergripande fråga, har tidigare viktiga frågor som artrikedom och ren och skär naturskönhet plötsligt blivit nerprioriterade.

Ur ren klimatsynpunkt vore det alltså lämpligare att plantera all öppen betesmark i Sverige med skog.

 

Jag blir alltid lika irriterad när jag ser förslag som baseras på en enda faktor, som vid tillfället ifråga bedömts som dominerande. Den svenska ängsmarken har varit hotad även tidigare, men då i motsatt riktning, Det fanns en period, jag tror det var på sextiotalet, då man ansåg att all all ängsmark skulle plöjas upp till åkrar, eftersom det var "ekonomiskt lönsamt". Nu är det alltså klimatet som anges som motiv för att istället beskoga ängsmarken. Båda förslagen innebär storskaliga förändringar, och sådana har hittills sällan varit positivt för den här planeten.

 

Ängsmark är den mest artrika biotopen av alla, både när det gäller växter och mindre djur, som insekter, maskar och smågnagare. Men plötsligt är traditionella värden som kulturhistoria, ängens mångfald av växter och djur, och skönheten i ett öppet landskap, inte värda någonting. Betande kor sägs prutta ut så mycket koldioxid att de plötsligt förvandlats till miljöbovar istället för landskapsvårdare. (Jag vet inte varför just kossornas pruttande skulle vara så mycket miljöfarligare än vad alla andra djur släpper ut, men det är ändå ett argument som upprepas i debatten).

 

Visst, personligen kan jag tänka mig att dra ner lite mer på köttet; jag har egentligen aldrig varit någon storkonsument av biff, och bönor är riktigt gott. Vad jag däremot definitivt inte kan tänka mig att dra ner på är min dagliga tallrik filmjölk, med müsli och hemmagjord sylt. Och framför allt vill jag inte se en storskalig förändring av det svenska varierade landskapet.

 

Kanske vi kan enas om att man bör äta svenskproducerat kött, istället för importerat från Argentina? Då skulle vi åtminstone spara rätt mycket bränsle för transporter, och samtidigt få behålla mer av vårt vackra och artrika växlande landskap. Och kanske man kunde börja fundera mer på en av principerna i permakultur; att det bästa jordbruket för miljön är det som inte innebär att makten plöjs upp årligen?

 

Så fram för frigående kossor och får på ängarna, men dra ner på importen av kött och ull, det går säkert att ordna med olika tullar. Då skulle kossorna bli lyckligare, artrikedomen bevaras och kanske de svenska lantbruken rentav bli så lönsamma att bönderna kan försörja sig på dem igen.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 4 mars 21:57

Nu när vädret blir allt konstigare, och folk börjar dela upp sig i "klimatförnekare" och sådana som drabbats av "klimatångest", är det kanske dags att börja se över sina egna klimatavtryck...
Själv tillhör jag väl inte någon av kategorierna - åtminstone inte ännu.

 

Däremot har jag länge varit intresserad av miljöfrågor, och det började förmodligen när de första artiklarna om "Permakultur" dök upp i pressen någon gång i slutet av sjuttiotalet. Fast på den tiden hade diskussionen inte så mycket med klimat att göra, det handlade mera om mångfald och hotade arter, och allmän hushållning med mark och natur.

 

Huvudprinciperna för permakultur var att man skulle minimera naturpåverkan från odlingar genom att fördröja avrinningen så mycket som möjligt, och odla i flera vertikala skikt, för att utnyttja den tillgängliga markytan maximalt. D.v.s flera lager skulle utnyttjas; trädskikt, buskskikt, örtskikt och markskikt, medan det djupare jordskiktet, där rötterna huserade, skulle röras så lite som möjligt. Jag skrev faktiskt ett par artiklar om ämnet i en ekologisk tidskrift, (som säkert är nedlagt numera). Och min näckrosdamm med omgivande park är anlagd efter principerna i permakultur.

 

Men steget mellan teorier och att faktiskt försöka ändra sitt eget livsmönster i rätt riktning är ganska stort

Som pensionär tillhör jag väl inte de större miljöbovarna; min svagaste punkt numera är nog mitt boende, vilket nog också är något som jag delar med andra pensionärer. Som ensamstående bor jag onödigt stort, ungefär 120 m2, och huset värms upp med direktel. Det är byggt på 30-talet och ombyggt på 80-talet, och även om jag då tyckte att jag tog till isoleringen rejält, når den inte på långa vägar upp till dagens rekommendationer. Förmildrande omständigheter är en luftvärmepump och en kakelugn, som jag eldar flitigt i med ved från den egna skogstomten,


Största miljöboven är förstås bilen, och där har jag hyggligt gott samvete numera, eftersom min egen bil normalt bara används en gång i veckan, när jag handlar mat. (Fast däremellan fuskar jag förstås, och samåker med Göran i hans bil till de dagliga skogspromenaderna med hundarna).

 

Men det såg förstås helt annorlunda ut under min yrkesverksamma tid. Bara idén om att bosätta sig 5 mil ifrån arbetsplatsen var förstås helt fel, även om den är väldigt utbredd bland "naturälskare". Under en stor del av min yrkesverksamma tid bilpendlade jag till jobbet, eftersom kontoret låg ute i Västra Frölunda, och det tog längre tid att ta sig dit med spårvagn från Centralen, än det tog att åka tåg mellan Alingsås och Göteborg. Så småningom flyttade dock kontoret in till centrum och jag kunde börja tågpendla, vilket faktiskt också var betydligt tidseffektivare. Istället för att sitta i bilkö i Sävedalen, kunde man läsa tidningen eller korrekturläsa rapporter på tåget, och dessutom vara säker på att oftast komma fram i tid.

 

Men det varade bara ett tiotal år, innan jag blev "utlånad" till Marks kommun, för att göra deras översiktsplan. Då fanns det inget annat val än att bilpendla till Kinna, 7 mil enkel väg. Ännu värre blev det under den femårsperiod i mitt liv då jag veckopendlade med flyg till Berlin. Men eftersom båda delarna beordrades av firman jag jobbade på, var det åtminstone inte mitt eget val.

Sanningen är dock, att även om jag inte använder min bil särskilt mycket, har jag svårt att tänka mig att vara utan den. Valfriheten, bekvämligheten och möjligheten att kunna ta sig vartsomhelst närsomhelst på egen hand väger för tungt. Elbil skulle ju vara ett trevligare alternativ, men som pensionär har jag helt enkelt inte råd. Och själv lär jag åtminstone vara död och begraven den dag då bensindrivna bilar blir totalförbjudna - var det 2035?

 

Så, har jag klimatångest? Kanske lite.
Fast inte så mycket att det håller mig vaken på nätterna.
Åtminstone inte ännu...


Av Viveka Ramstedt - Måndag 25 feb 14:18

Det har varit en ganska normal vårvintervecka; kanske bara onormalt varm, för så här tidigt på året ska det faktiskt inte vara vår ännu. Det är påtagligt ljusare, både på morgnar och eftermiddagar, men jag har ändå inte kommit igång med någon effektiv rutin för trädgårdsarbetet. Det är ju inte så mycket man kan göra så här års, mer än att räfsa löv och klippa sly, och bådadera börjar jag bli rejält less på vid det här laget. Så det blir fortfarande bara en kärra löv om dagen, och de sista kvistarna från den stormfällda sälgen rensades inte undan från ängen förrän på söndagen. Vid det här laget hade de förresten stora videkissar, och hasseln har utslagna hängen.

 

Två saker har dock varit lite anmärkningsvärda den här veckan; en hundpromenad i Partille och det faktum att jag har börjat läsa böcker igen.

 

Jag vet egentligen inte varför jag slutade, men det hade förmodligen något att göra med att synen förändrades. Jag har ju alltid varit närsynt, men det har varierat över tiden, och genom två starroperationer, och för tillfället behöver jag faktiskt inte ens använda glasögon, varken på nära eller långt håll. Möjligen berodde det också på att datorn fått en tendens att ta en allt större del av min tid. Annars har jag varit storläsare i hela mitt liv, och brukade tidigare plöja minst ett par böcker i veckan.

 

Men sedan upphörde jag alltså helt plötsligt med det för några år sedan. Inte så att jag slutade läsa helt och hållet; jag läste fortfarande tidningar, och för närvarande prenumererar jag på tre dagstidningar, varav en är amerikansk. Men numera läser jag tidningarna på datorskärmen istället. Och det blir en annan typ av läsning, när man skickas fram och tillbaka mellan olika nyhetslänkar, istället för att systematiskt plöja igenom sidorna från början till slut.

Mycket av nyheterna handlar förstås om USA och Trump. Både Göran och jag har blivit smått besatta av honom, och kollar ständigt vad han har hittat på för konstigheter på sistone. Det går sällan en dag utan någon ny skandal, och man häpnar över att ett land som USA inte bara kan välja en sådan clown till president, utan att han fortfarande tycks vara lika populär bland sina kärnväljare.

 

Men nu blir det alltså böcker igen, och under veckan jag har plöjt igenom tre gamla tegelstenar av Leif G.W Persson, som alla handlade om Palmemordet. Uppenbarligen är han helt övertygad om att Palme sköts av en polis, och teorierna presenteras väldigt övertygande. Så pass övertygande att man kan undra över vad hans gamla kolleger tänker om saken. Det kan ju inte vara så kul att kåren hängs ut av den mest kända svenska brottsexperten, som ständigt förekommer i TV-rutan, ännu mera frekvent numera än då böckerna skrevs, någon gång runt sekelskiftet.
Underhållande är det i alla fall.

 

Veckans andra evenemang var planerat sen länge. Welshpromenaderna i Göteborgstrakten har pågått i några år, och de bilder och filmer som läggs ut på Facebook efteråt är helt osannolika. Det finns nog ingen annan ras som man skulle kunna göra något liknande med. Alla hundarna är lösa, och det förekommer tydligen aldrig minsta tendens till bråk, mer än möjligen att någon äldre tik snäser av en alltför intensiv kavaljer. Ett av rasens utmärkande drag är nämligen att de är så totalt snälla och vänliga. Jag har aldrig ens hört talas om en aggressiv Welsh.

 

Marianne och jag har länge talat om att gå med på en av promenaderna, och den här lördagen blev det alltså av. Det var sista chansen för i år, för nästa helg inträffar det allmänna koppeltvånget. Mariannes man Lasse var också med; de har ju två welshar, som båda brukar hänga i svansen på Nelly ungefär en gång i veckan på våra gemensamma skogspromenader.

 

Deltagarantalet den här gången slog alla rekord, man räknade in totalt 37 hundar - (hur man nu lyckades med det, för de var ju inte stilla en enda sekund). Tänk er 37 likadana, rödvita hundar som myllrar runt i en enda stor stor flock, alla utan koppel och alla med våldsamt viftande svansar. Det enda jämförbara jag sett på bild eller film är flockarna med foxhounds, på den tiden då rävjakt till häst fortfarande var tillåtet i England.

 

Fast då är hundarna förstås fokuserade på själva jakten, medan welsharna sällan är fokuserade på någonting alls - utom på att ha kul själva. Det är faktiskt welshens mest utpräglade drag: att ha kul. Och en av favoritsysselsättningarna är att springa; mycket och fort, och uppenbarligen mest för springandets egen skull. Man ser sällan en welsh i prislistorna vid brukshundsklubbarnas lydnadstävlingar, och det beror nog på rasens oförmåga att fokusera på en uppgift någon längre stund. Min egen Nelly har ett uppmärksamhetsspann på max trettio sekunder, och trots att jag gjorde några försök att träna henne som valp, så gav jag ganska snabbt upp henne som obildbar. Det enda som fungerade var inkallning; där var hon alltid bäst i klassen.

 

En annan utmärkande egenskap för rasen Welsh Springer Spaniel, är nämligen att de själva håller kontakt med ägaren. Det kan se ganska okontrollerat ut, när jycken far omkring i sicksack i skogen i full fart. Men även om det händer att jag tappar ögonkontakten med Nelly ibland ute i skogen, så har hon alltid själv full koll på var jag befinner mig. Jag behöver bara byta riktning eller sätta mig ner, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla varför jag avviker från den normala promenadrutinen.

 

Fast just i den här situationen klickade faktiskt hennes normala järnkoll. Förmodligen berodde det på att det var så många hundar och förare överallt, att luktsinnet, som väl är det som de normalt använder för att hålla kontakten, blev överbelastat. Hon brukar alltid vilja vara först i spåret, men eftersom det myllrade av hundar och förare överallt, och vi gick någonstans i mitten av gruppen, tappade hon kontrollen på var exakt var jag befann mig. Sen drabbades hon av någon sorts panik, när hon inte omedelbart kunde lokalisera mig, och rusade tillbaka i full fart. Ena gången passerade hon mig utan att ens märka det, och verkade vara på väg tillbaka till bilarna, innan hon blev hejdad.

 

Mariannes Nelson, som normalt brukar följa Nelly som om han var kopplad vid henne, förälskade sig i en annan tik, och hängde i svansen på henne överallt. Jag misstänker att hon möjligen var i början av sin löpcykel, för Nelson var inte ensam om att uppvakta henne. Den enda av våra hundar som uppförde sig någorlunda sansat var Douglas. I halvtid blev det fikarast och gruppfotografering vid en sjö, och där kopplades alla hundarna upp - mest för att folk skulle få en chans att äta sitt medhavda fikabröd i fred för tiggande hundar.

 

På återvägen var det lite lugnare, men när vi var nästan framme vid bilarna insåg jag, att jag borde ha passat på att smita bakom någon buske och tanka ur under kaffepausen. Vid det laget var det för sent, eftersom sista biten av rundan gick genom ett villaområde. Och vid min ålder är det så, att när man väl behöver, så är det bråttom. Det var inte läge att stanna för att tacka för promenaden och säga adjö till folk, jag hann bara snabbt förklara situationen för Marianne, innan jag slängde mig in i bilen och stack iväg, på jakt efter närmaste någorlunda ostörda skogsparti. Jag hittade ett i anslutning till Jonsereds-motet, så allt gick väl till slut.

 

Nelly var så trött när vi kom hem, att hon omedelbart drog sig tillbaks till sin favoritlänstol i burspråket, och inte rörde sig ur fläcken förrän vid matdags sex timmar senare.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se