Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 19 feb 22:11

Större delen av veckan har ägnats åt beskärning av buskar och slyklippning. Jag har beskurit både vinbärsbuskarna och rosorna inne i Rosengården rätt radikalt, och även kapat de längsta nerhängande grenarna på den stora honungsrosen utanför.

 

Sedan övergick jag till slyklippning eftersom allt det avklippta riset skulle upp till det blivande bålet på toppen av Amandas uppfart, och det var så mycket ek-och björksly i sluttningen på väg dit, att det blev för besvärligt att ta sig förbi där med vinbärsriset.

 

Slyklippning är också lite roligare än beskärning, eftersom man, precis som med lövräfsningen, kan kombinera jobbet med att planera vad man ska göra av området man håller på med. När man går där med grensax och såg och röjer rent, får man ju samtidigt en bra överblick över vilka platser man lämpligen kan få till ett jordlager på, som är djupt nog för lite större buskar.

 

Själva sluttningen, som delvis är rätt brant och bevuxen med en tät matta av blåbärsris, tänker jag bevara som den är - (fast utan sly). Det jag planerar att göra i ordning är den planare marken både ovanför och nedanför själva sluttningen. Det finns en stor, skålformad platå på krönet av sluttningen, som är som gjort att fylla upp med några decimeter lövblandad jord och ge plats för några medelstora rhododendron.

 

I partiet nedanför sluttningen vill jag få till en ny rad av lite större rhododendron innanför den befintliga raden längs bäcken. Här handlar det mera om ett antal tillräckligt stora planteringsgropar, men det finns också några naturliga hålor, sprickor och platåer i själva släntfoten, som jag tänker utnyttja.

 

Båda de här partierna har länge stått på åtgärdslistan för att förädlas till planteringsyta för nya rhododendron. Och eftersom ett stort antal små rhododendron är på väg hit från Glendoick till våren, börjar behovet av lämpliga platser för dessa bli mera akut. Lyckligtvis är rhododendronplantorna små när de kommer, så de ska få en tillfällig placering innanför stenraden vid Mellersta Tvärstigen, där de säkert kan stå några år i avvaktan på en mera permanent växtplats.


Fortfarande är det ingen ordning på vädret. Det töar och regnar och snöar och fryser omväxlande, och marken är snötäckt till större delen.

 

Men på lördagen drack Gun och jag eftermiddagskaffe utomhus, på den soliga stenläggningen nedanför hennes altan. Och årets första vintergäck har visat sig utanför hennes sydvägg, och även snödropparna börjar visa färg här och var. Så även om Guns tomt regelmässigt ligger minst två veckor före min, eftersom hon har söderläge och jag nordsluttning så är våren ändå på gång.


Fast redan på måndagen kom det en dryg decimeter blötsnö igen.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Fredag 16 feb 23:01

Egentligen gillar jag inte rosor. De är taggiga och temperamentsfulla, och fastnar i kläderna när man ska göra något med dem, eller i närheten av dem. De är som bortskämda barn, som skriker efter uppmärksamhet.

 

Jag hade en kort men intensiv rosenperiod kring 2004-2006, då buskrosorna på ön och i Rosengården kom till. De rosor jag köpte till ön var alla gammaldags buskrosor, som är härdiga och blommar mycket rikt, men bara en kort period runt midsommar.

Året efter, när Rosengården var klar, stötte jag för första gången på de moderna Austinrosorna, under "Rosens Dag" på Trädgårdsföreningen i Göteborg, och blev naturligtvis förförd. Så hösten efter det köpte jag ett antal barrotade rosor på nätet, som jag planterade i Rosengården. Men den här gången köpte jag mest remonterande rosor. Tanken var förstås att få en betydligt förlängd blomningstid

 

Till skillnad från rhododendron, som har en kort men intensiv period av fägring från april till början av juli, så bjuder ju de remonterande rosorna på blomprakt åtskilliga månader. Men också till skillnad från rhododendron, som i stort sett klarar dig själva efter planteringen, kräver remonterande rosor en del skötsel året om, med beskärning, gödning och kupning.

 

Det borde ha blivit ett lyft, men efter det blev rosorna snarare ett årligt irritationsmoment. Förmodligen var det till större delen mitt eget fel, eftersom jag systematiskt undvek att lägga ner det jobb på skötseln som rosorna krävde. Rosengården höll på att förfalla, och periodvis gick det knappt att komma ut på ön, eftersom rosorna, trots spaljéställningen, höll på att ta över sittytan helt. Min känsla var att det helt enkelt inte var värt jobbet - och taggarna.

 

Undantaget var möjligen mina två honungsrosor, som vid det här laget har klättrat så högt upp i ett par ekar att de täcker större delen av kronan, och bjuder på bedövande blomprakt kring månadsskiftet maj-juni. Men även dessa har en irriterande benägenhet att skicka ner långa taggiga grenar i nacken på mig, varje gång jag passerar.

 

Så mitt rosintresse hamnade definitivt på sparlåga, under rätt många år.

 

Ända till förra våren, då Gun och jag åkte på nostalgiresa till Rom. Höjdpunkten på den resan var den berömda trädgården Nimfa, fem mil utanför Rom. Gun hade varit där på en temaresa för rosenälskare några år tidigare, men själv hade jag bara sett bilder därifrån, och satt upp den som nummer ett på min önskelista för Rom-besöket.

 

Det finns många fantastiska trädgårdar i Italien, men de flesta av dem är formella barock- eller renässansträdgårdar, som inte riktigt är i min smak. Nimfa är något helt annat, en "naturpark" i engelsk stil, med stora gräsytor under gamla träd, och en porlande ström som slingrar sig genom landskapet. Vad som gör den särskilt speciell är att den är uppbyggd kring ruinerna av en gammal stad. Och överallt finns det blommande rosor. De växer i grupper längs vattendraget, de klättrar i träden och täcker de gamla stenruinerna med sina blommande revor. Det är en fullständigt magisk upplevelse, olik allting annat i trädgårdsväg.

 

Förr i tiden var Nimfa något av en "hemlig trädgård", som mest besöktes av temaresor för botaniskt intresserade. Numera har den dock blivit så känd att det går många bussturer dit dagligen under säsongen, och sedan får man vänta i kö, för att släppas in i grupper på ca 20 stycken, med guidning på olika språk. Det går till och med en minibuss mellan järnvägsstationen och trädgården numera, men det fick vi inte reda på förrän senare.

 

Gun och jag tog tåget dit på egen hand, och sedan taxi de tre kilometerna från stationen. Och eftersom vi inte hade lust att vänta på en engelskspråkig guide följde vi med första guidade turen, som var på italienska. Det gjorde oss ingenting, för själva trädgården är så fantastisk att man glömmer allt annat, och vi ville ändå bara strosa omkring och njuta av atmosfären. Så medan guiden stod och berättade, snokade vi omkring bland ruinerna på egen hand, och följde bara efter gruppen lite på håll när de förflyttade sig. (Det var en ganska mångordig guide, så vi hann njuta länge av trädgården och rosorna).

 

Och som alltid när man sett något riktigt sagolikt, börjar man fundera över om man skulle kunna få till någonting liknande hemma. För visst skulle det vara fint med några grupper av buskrosor i kanterna av skärmplanteringarna runt ängsmarken i mitt woodland, och inte bara ute på ön? Rosor gillar ju lerjord, och ängsmarken är relativt solig, så förmodligen skulle de väl trivas?

 

Men så är det ju det där med rådjuren och deras aptit på rosenknoppar. Fast å andra sidan så har ju rosorna på båda portalerna klarat blomningen utmärkt de senaste åren. Så kanske rosorna är tillräckligt taggiga för att kunna försvara sig själva?

 

Hur som helst, så satte det där besöket i Nimfa igång något i mitt huvud. Vi hade en jättefin dag, och det väckte mitt slumrande rosenintresse till liv igen. Men mer om detta senare.

 

 

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 12 feb 22:09

Det har blivit lite mildare mot slutet av veckan, och tyvärr är isen fortfarande inte tjock nog för att man ska kunna gå ut på dammen. Jag har annars en stående order hos "Pensionärspojkarna" att de ska ta ner några björkar, som växer väl nära dammkanten och dessutom lutar sig oroväckande ut över vattenytan. Det skulle inte vara så kul om något av träden skulle falla i en storm och bli liggande ute i vattnet, (Det har hänt en gång, med en gammal gran, och det blev ett eländigt jobb sommaren därpå, att såga upp den till flyttbara bitar, stående i vatten nästan till midjan).

 

Förr i tiden brukade gläntan runt dammen vare en stilla oas även under vår- och höststormarna. Men det har blivit betydligt blåsigare i området, eftersom så stora delar av den omgivande skogen försvann i och med nybyggnaderna, och särskilt efter att den stora tomten i sluttningen mot Svallåsvägen kalhöggs för ett par år sedan. Ferievägen har förvandlats till något av en vindtunnel, och även de gamla träden i zonen närmast vägen lever numera farligt.

 

Men björkarna står alltså fortfarande kvar, och risken att de ska falla över vattnet vid nästa stora storm kvarstår också. Rosorna på ön har inte heller blivit beskurna, eftersom även det är enklast att göra, när isen ligger. Och så länge snön ligger kvar, lär inte mycket bli gjort utomhus.

 

Det enda som går att göra under den här årstiden och väderleken är att beskära buskar, klippa sly och ta hand om alla de nerfallna grenar och kvistar, som jag tidigare samlat i en stor hög på arbetsytan. Jag sågar och klipper dem i lagom långa bitar och använder dem som tändved i spisen, så de går inte till spillo. Fast först får de ligga och torka i gamla apelsinlådor, staplade på varandra på baksidan av huset. Det ser lite skräpigt ut, men fungerar.

 

Så när solen plötsligt tittade fram i fredags gav jag mig på den stora högen på arbetsytan med såg och grensax, och fyllde en skottkärra med tillklippta bitar. Sedan tog apelsinlådorna slut, så jag fick återgå till att beskära vinbärsbuskar och klippa sly igen. Inget av de här jobben är direkt lustbetonat, men det blir ju lite roligare om man har flera olika tråkiga uppgifter att växla emellan.

 

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro igen, den här gången Donizettis Kärleksdrycken. Det var en ny bekantskap för mig, och initialt var jag lite tveksam till den, eftersom komiska operor oftast har lite väl tramsig handling för min smak.

Men den här visade sig vara riktigt kul och uppfriskande, särskilt slutscenen, där charlatanen som sålde kärleksdrycken tog äran för alltsammans, inte bara att kärleksparet fick varandra, utan även att den fattige unge älskaren plötsligt blivit miljonär och därmed jättepopulär bland alla flickor i byn. (Hans rika onkel råkade nämligen ha dött mycket lägligt). Scenografin var som vanligt fantastisk, särskilt inledningsscenen, med allt skördefolket, var som en målning av Brueghel. Dessutom har den en av de där kända ariorna, som man vill sjunga med i, "Un furtiva lacrime".

 

Och så är det ju den där härliga, varma sextiotalsstämningen på biografen Nöjesstjärnan, med mysig personal och mumsiga mackor. Till och med toaletten ger en riktig nostalgikick, med sin fris av gamla bioaffischer; Borta med vinden, Casablanca, Singing in the rain...

Av Viveka Ramstedt - Torsdag 8 feb 23:03

Fel årstid att bli poetisk om darrande aspblad, kan tyckas. Men jag har ett problem med just asp, som jag går och funderar över för tillfället. Det är något av en konflikt - vill ha, men vill ändå inte ha.

 

Aspen är i och för sig ett väldigt trevligt träd. Den blir egentligen inte ett problem förrän den fälls, eller håller på att dö, men då förvandlas den lätt till ett ogrästräd, eftersom den som överlevnadsstrategi skickar ut långa rotskott med nya småträd som dyker upp lite överallt. Asp lär vara världens största träd när det gäller storleken i ytled, och en aspdunge på flera hundra kvadratmeter kan bestå av en enda individ, eftersom trädet har ett enormt rotsystem.

 

Annars är ju aspen mest känd för sina darrande blad, som ständigt rör sig, även om det inte blåser. Det beror på att bladskaften är tillplattade och ovanligt långa, vilket gör att de runda bladen fångar upp minsta vindfläkt. Darrandet lär vara en strategi för att bli av med skadeinsekter. "Silverlöven" beror på en svamp, som äter upp bladmassan, så att bara nerverna blir kvar, och de nästan genomskinliga löven ger ett silvrigt intryck.

 

Det finns gott om asp i Lövekulle, det ser man framför allt på höstarna, då stora delar av sluttningen mot Lövekulle Udde lyser guldgul, och marken är täckt av "guldpengarna", som vi kallade dem som barn. Så visst är aspen vacker. I Norrland blir den ännu vackrare; där blir löven klarröda. (Fast det mesta är förstås bättre i Jämtland, fråga lillebror Ola, så får ni höra).

 

Det växer också en jättestor asp i mors gamla trädgård, (numera Guns och Görans), och den har stått där så länge jag kan minnas. Nu lär den dock vara döende, enligt en trädexpert som tittat på den, och det kan innebära problem för hela deras trädgård. Det har redan börjat så smått, eftersom det årligen kommer upp massor av små aspar mellan brädorna i deras åttkantiga trädäck, som ligger i närheten av moderträdet.

 

Av någon anledning finns det ingen stor asp någonstans i mitt woodland. Men någonstans måste det ändå ha funnits en, och någon gång har det trädet antingen blivit fällt, eller dött på något annat sätt. Jag har ingen aning om var det ursprungligen stått. Kvar finns numera bara några långa rottrådar, som varje år skickar upp nya skott i långa rader utefter bäcken. Vilket är ganska irriterande.


 

Jag skulle gärna vilja ha en stor asp någonstans i mitt woodland, men inte en hel allé av små-aspar, och framför allt inte just där. Jag vill hålla fritt från träd närmast bäcken, och jordlagret där är också alldeles för tunt. Hittills har jag behandlat aspskotten som vilket sly som helst, genom att helt enkelt klippa bort uppslagen varje år. De kommer dock envist tillbaka, så i år tänker jag pröva en annan strategi.

 

Jag ska välja ut ett par av de kraftigaste skotten, och frigöra dem från den långa huvudroten, genom att kapa den på ömse sidor om plantan. Dessa ska jag sedan plantera om på nya platser i randplanteringen mot Ferievägen, och ge dem varsin rejäl planteringsgrop att rota sig i. Resten av uppslagen ska jag ringbarka, vilket lär vara det enda sättet att utrota en sådan här aspkoloni.

 

Det kan tyckas lite grymt, men alla skotten är ju faktiskt delar av samma planta. Och jag räddar ju ändå en del av det gamla moderträdet, och ger det en ny chans att utvecklas.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 5 feb 18:00

Efter en mild inledning kom så slutligen snön, och det i stora mängder. Och i morse var det mer än tio grader kallt

 

Men innan dess hann det komma en massa regn. Vattenståndet i dammen har aldrig varit så högt som nu, och dammens yta har synbarligen vuxit betydligt. Vid det här laget motsvarar vattennivån i dammen även den generella grundvattenspegeln i hela närområdet. Grundvattennivån ligger alltså för tillfället mindre än en halvmeter under markytan i sen nedre delen av tomten.

 

En av anledningarna till att vattenståndet i dammen är så pass högt är att pumpen till den konstgjorda bäcken varit avstängd under några månader. Annars läcker det normalt ut en hel del vatten i kanterna av bäcken och den övre dammen, så länge pumpen är igång. Om nederbörden fortsätter, blir jag nog tvungen att sätta på pumpen ett tag, men det tar emot att ha den igång så här års.

 

Det är väl ingen risk för översvämning ännu, men vegetationen i strandkanten mot dammen mår förmodligen inte bra i längden av det höga vattenståndet. Det står vatten i botten av de gropar, som Niklas grävde åt mig för några veckor sedan, men de ska ju fyllas upp någon decimeter innan planteringen, vilket bör ge rum för rotmassan ovanför grundvattenspegeln.

 

Förea helgen simmade 5 gräsänder omkring i dammen under ett par dagar. Nu är hela dammen istäckt, med ett tjockt lager av snö ovanpå.

 

Men trots kylan rinner det fortfarande en strid ström av vatten i diket ner mot fälten, och det mesta av det vattnet kommer förmodligen från min damm. Det kommer nog att fortsätta att rinna ett bra tag, även om dammen nu är istäckt. Den är djup nog att aldrig bottenfrysa, och vattnet läcker ut underjordiskt på en ganska stor sträcka i nodrväst, inte bara via utloppet.

 

Nu hoppas jag faktiskt på att vintern ska hålla i sig ett tag, även om det inte är min favoritårstid. Men enligt väderleksrapporterna blir det nog inte mer än en dryg vecka. Dock med minimal nederbörd, förhoppningsvis.

Av Viveka Ramstedt - Lördag 3 feb 16:59

Igår damp mina 20 påsar med frön från Trädgårdsamatörerna ner i brevlådan, och det är ju alltid ett trevligt vårtecken, oavsett väder och temperatur utomhus.

 

Det är inte alltid varje sort räcker till alla intressenter, så därför skriver man alltid beställningslistan i "prioriteringsordning" istället för bokstavsordning, och så lägger man till ett tiotal extra nummer på slutet, för att fylla upp till det antal man är berättigad till.

 

Vad man egentligen får är lite grand lotteribetonat, eftersom man inte vet i förväg vilka sorters frön som det är ont om. I år hade jag hygglig tur, och fick mina fem förstaval, och efter det tappade jag ungefär var tredje sort. Men eftersom jag vid det här laget redan har glömt bort vad det var jag ursprungligen valde, så kan jag leva med de 20 sorterna av 30 på min ursprungslista som jag slutligen fick.

 

Det här är faktiskt första gången sedan 2004 som jag beställt frön från STA, och egentligen hade jag bestämt mig för att sluta med frösådd, som är både pilligt, tidskrävande och utrymmeskrävande. De flesta av mina gamla frösåddsgrejor har ramlat sönder eller helt enkelt försvunnit, men småkrukor har jag fortfarande gott om, eftersom de går att stapla. Dessutom råkade jag ha både såjord och perlit hemma efter experimentet med sticklingsförökning i höstas. Plus två stycken sprillans nya miniväxthus, som jag köpte mer eller mindre på impuls så sent som för en dryg vecka sedan.

 

De nya miniväxthusen fick precis plats på fönsterbrädan vid min arbetsplats, bredvid mitt gamla hemmabygge för sticklingarna. Det ryms 15 krukor i vardera, så jag fick till och med lite utrymme över i den här etappen. (Det blir värre längre fram när fröplantorna ska skolas, men då har våren förhoppningsvis kommit så långt att jag kan flytta ut alltihop i det ouppvärmda växthuset).

 

Så gårdagen gick åt till att göra i ordning så-substratet, fylla 30 krukor med det, och vattna igenom alltihop ordentligt. Sedan fick det stå till sig över natten, och idag har jag sått fröerna. Som vanligt var det onödigt mycket av en del sorter, och alldeles för lite av andra. Och som vanligt var en del frön jättestora och en del så små att de nätt och jämt var synliga. Det är småfröna som är värst, eftersom de har en tendens att hamna alldeles för tätt på en för liten del av den tillgängliga ytan, för att man inte riktigt ser vad man gör när man strör ut dem.

 

Och det fick mig att minnas varför jag bestämde mig för att sluta med frösådd för fjorton år sedan.

Av Viveka Ramstedt - Onsdag 31 jan 23:45

Vegetationen i ett område bestäms av faktorer som klimat, väderstrecksorientering, tillgång till solljus och jordmån. De två första kan man inte göra mycket åt, eftersom de bestäms av faktorer utanför mänsklig kontroll. De andra två kan man påverka, men ibland sker även denna påverkan utanför ens egen kontroll.

 

Det finns fem väsentligt olika typer av terräng i mitt woodland:

  • Den trädbevuxna norrsluttningen, som består av moränmark, med inslag av både små och stora markstenar, och som huvudsakligen lämnats orörd

  • Berg i dagen, som finns på ett fåtal ställen i de södra delarna av området

  • Öppnare ängsmark runt den övre dammen och på Västra platån, som huvudsakligen tillkommit som gläntor i skogen

  • Det plana lågpartiet runt näckrosdammen, som ursprungligen var sumpmark på lerbotten, men som delvis fyllts upp och jämnats ut med sandjord

  • Uppfyllnadsområden, där syftet har varit att få till ett tillräckligt tjockt lager av matjord för att större buskar och träd ska kunna utvecklas

  • Vägkanterna, där jorden delvis är helt främmande för området

Alla dessa terrängtyper medför olika förutsättningar för vegetation, och olika krav på skötselåtgärder.

 

Mest lättskött är utan tvekan skogsmarken, som kräver minimalt med insatser - i stort sett bara att man någorlunda håller efter uppslag av sly.

 

Bergspartierna är lite jobbigare, eftersom man liksom på gångarna, helst vill få undan lövet där, för att behålla karaktären. Men eftersom jag inte hör till dem som skrapar berghällarna rena och mer eller mindre sandblästrar dem, är jobbet ganska begränsat.

 

Mest arbetskrävande är utan tvekan ängsmarken, som måste slås varje år och räfsas två gånger om året. Så länge jag har möjlighet att bara räfsa in gräset och lövet i direkt anslutande buskpartier är arbetet någorlunda överkomligt, om det måste köras iväg till komposter i andra delar av området blir det betydligt tyngre.

Å andra sidan är ängsmarken vacker under en stor del av året, i princip blommar den från mars till midsommar, och efter slåttern blir den rätt snygg igen. Dessutom är ängsmarken åtminstone delvis självvald. Den är ju faktiskt något som jag önskade mig redan från början, och öppna ytor är viktiga för att få in ljus och rymd i området.

 

Noterbart är dock att den torrare ängsmarken på de övre platåerna är betydligt lättsköttare än det låglänta partiet runt dammen,och dessutom har en betydligt intressantare flora, eftersom gräset där blir lägre och glesare, och blommorna därmed har lättare att konkurrera. I den nedre ängen dominerar grovt gräs och rävarumpor i stora delar, och trots att även den numera blommar riktigt vackert, har det tagit många år att få det dithän.

 

Uppfyllnadsområdena i buskpartier och planteringsgropar fungerar däremot relativt bra, tack vare att buskarna och marktäckarna skuggar ut ogräset, och håller det i schack. Utan marktäckare hade säkert dessa partier varit rena mardrömmen, eftersom matjordslagret där är både tjockt och näringsrikt.

 


Värst är förstås vägkanterna. På sträckan utmed dammen längs Stora Ferievägen är uppfyllnadsjorden full av stora lerklumpar, slam och dy från det gamla vitmossekärret, och dessutom grenar, rötter och halva träd, som blandats in i jorden i samband med vägbygget, och numera långsamt förmultnar. Den tunga jorden är för näringsrik för att egentligen lämpa sig som äng, och det kommer att ta många år att magra ut den.

 

I vägslänterna mot Lilla Ferievägen är fyllnadsjorden delvis främmande för området, och har dessutom mellanlagrats nere på fältet. Det har medfört en ny och oönskad flora i form av ogräsfrö. Det är ingen slump att jag tillbringade ett par år efter vägbygget med att systematiskt rensa bort nytillkomna storvuxna åkerogräs som skräppor och malört från mina vägkanter. Inte heller att jag och grannen Miriam fortfarande patrullerar längs vägarna varje år och gräver upp alla maskrosor vi ser i kanterna.

 

För medan utrotandet av åkerogräsen har varit relativt lyckosamt, fortsätter maskrosorna att sticka upp överallt, även i rent stenskravel. Eftersom fröna sprids med vinden kommer det hela tiden nya småplantor, och har de väl lyckats tränga ner sina långa pålrötter mellan de stora stenarna i vägslänterna, är de praktiskt taget omöjliga att bli av med.

 

Maskrosor är vackra, både blommorna och fröbollarna, men låter man dem hållas tar de till slut över totalt, (som de redan har gjort nere på det stora fältet mot sjön). Så kampen fortsätter.

 

 

Av Viveka Ramstedt - Tisdag 30 jan 22:55

De flesta trädgårdsägare har sina favoritväxter, så även jag. Det påverkar förstås i allra högsta grad ens val av vegetation.

 

Det är förstås inte alltid man kan få just det man helst skulle vilja ha. Det som oftast kommer i vägen är förstås härdigheten. Jag har t.ex sett blommande kamelior i Engelska trädgårdar, och eftersom de är fullständigt ljuvliga, skulle jag verkligen vilja ha några sådana själv. Men enda möjligheten i det här klimatet skulle vara i växthuset, och så lockad är jag inte.

 

Det händer ibland att jag tummar på härdigheten, om det är någonting som jag verkligen vill ha. Och det händer att det går vägen, och plantan klarar sig - åtminstone några år. Men förr eller senare brukar det komma en fulvinter, och antingen dör busken, eller blir så skadad att den inte är någon prydnad längre. Och så lovar man sig själv att inte göra om misstaget - ända till nästa gång man stöter på något jättesnyggt, som möjligen skulle kunna klara sig i något skyddat hörn, även om det egentligen bara klarar zon 2.

 

Det ligger förmodligen i odlarens natur att hela tiden testa gränserna för vad som är möjligt.

 

Ett annat hinder kan vara jordmån och läge. Det är t.ex inte idealiskt att odla rhododendron i starkt kalkhaltig, tung lerjord. Det finns visserligen entusiaster som gör det i alla fall, men för att det ska fungera krävs det upphöjd odling, d.v.s markduk och uppfyllnad med mera lämpad jord.

 

För att starta med buskarna, så är det ju knappast någon hemlighet att rhododendron hör till mina absoluta favoriter. Och lyckligtvis för mig, så är sur skogsjord och halvskugga idealiskt för dessa, om man bara tillsätter lite lagom lövkompost och torvmull i planteringsgroparna. Rhododendronsläktet är så varierat att man i princip kan hitta alla tänkbara färger, former och storlekar på både blommor och blad. Men här kommer förstås favoriterna in i bilden igen, så de allra flesta av mina rhododendron är antingen williamsianum/oreodoxa-hybrider, med rosa klockblommor, eller yakusimanumhybrider med vita eller gräddfärgade blommor och röda knoppar.

 

Men det finns ju mer än rhododendron här i världen, och min nästa favorit är japansk lönn, Acer palmatum, och Acer japonicum. Jag är väldigt svag för japanska lönnar, som generellt har lagom storlek, dekorativt växtsätt, vackra blad, fin höstfärg och ofta lövutspring i avvikande färg som extra bonus.

 

Även här finns det massor av varianter, både beträffande storlek, form och bladfärg. Jag gillar variation, men jag har heller ingenting emot dubletter, eftersom området är stort, och upprepning är en bra metod att undvika plottrighet. Så även om det finns minst 7 olika namnsorter i mitt woodland, finns det också åtskilliga dubletter eller till och med tripletter, och vilka sorter det råkat bli är mera beroende av det tillgängliga utbudet vid olika tillfällen, än på ett aktivt val från min sida.

 

Många av de olika namnsortena är också ganska lika; de största skillnaderna är egentligen mellan upprättväxande och krypande och mellan röd- och grönbladiga. Sedan finns det förstås olika steg mellan dessa ytterligheter. Det spelar egentligen ingen roll, i stort sett alla japanska lönnar är vackra. De verkar också vara hyggligt lättodlade, för under alla år är det bara en enda av dem som gått ut för mig, och där var orsaken något annat än härdighet.


Nummer tre bland favoriterna är också en japan; Euonymus sachalinensis, Körsbärsbenved, som snarare är litet träd. Det finns åtskilliga exemplar av den på olika ställen i mitt woodland, men samtliga härstammar från samma träd i mors trädgård. Den är oerhört lättförökad, eftersom den skickar massor av rotskott hela tiden, men visar ändå inga tecken på att bli invasiv. Jag gillar den för det graciösa växtsättet, den ovanliga och vackra rosa höstfärgen och de knallröda dekorativa hängande frukterna.

 

Alla benved har för övrigt fin höstfärg, både vingad benved, Euonymus alatus, och den vanliga svenska arten. Den senare anses av en del vara ett ogrästräd, men jag gillar den, och låter alltid benvedsbestånden vara ifred under de fåtaliga tillfällen då jag röjer sly.

 

Ytterligare en japan, Katsura, Cercidiphyllum japonicum, hör till de favoriter som det finns flera exemplar av i mitt woodland. Även här är det eleganta växtsättet, de vackra bladen, höstfärgen och det brunröda nyutspringet, som jag faller för. Dessutom doftar den kanel på vårarna. Katsuran vill växa fuktigt, och behöver skyddas mot morgonsol vintertid, för att inte knopparna ska luras igång för tidigt, och sedan stryka med i nästa frostknäpp. Det är ju krav som är ganska lätta att tillfredsställa i det låglänta området kring dammen. (Lite sämre går det för exemplaren i de båda angränsande familjeträdgårdarna, som förmodligen står lite för torrt för att trivas riktigt).

 

Det finns massor med andra fina buskar och träd, bl.a Magnolior, Malus, Doftolvon, Häxal, Perukbuske, Häggmispel och vanligt simpelt Gullregn. Men de kan ändå inte tävla med mina fyra absoluta favoriter ovan.

 

 

Japansk lönn i höstskrud

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se