Städhjälpen heter Linnea, och är en jättetrevlig tjej.

Min hund absolut älskar henne. Hon börjar pipa av lycka så fort hon skymtar henne borta på vägen, och när Linnea väl kommer inom dörren, slår Nelly nästan knut på sig själv för att välkomna henne.

Egentligen är det lite lustigt att Nelly är så förtjust i Linnea, för de träffas bara två minuter varannan torsdag, när Linnea är på väg in i huset för att städa, och Nelly och jag på väg ut för vår dagliga promenad. Förmodligen beror det på att Linnea själv har hund, och vet precis var hon ska klia hennne för att det ska kännas skönt.

Hon bistår mig också efter bästa förmåga med att påminna Nelly om att väluppfostrade hunder hälsar med alla fyra tassarna på golvet. (Nelly, som är sex år gammal, vet förstås detta vid det här laget, men hon glömmer lätt bort det, när hon blir exalterad).

Eftersom jag är pensionär, och därmed har gott om tid, kan man ju tycka att jag borde kunna städa mitt hus själv. Men jag har aldrig gillat att städa, jag jobbar hellre ute i trädgården, och i och med RUT-avdraget blir ju kostnaden rimlig. Så därför går jag hellre en extra lång promenad med Nelly, under de två timmar som Linnea sanerar mitt hus.

Det händer att vi möter Linnea i dörren, när vi kommer hem, och jag undrar ibland vad hon egentligen tänker, när hon får se min då oftast genomlortiga hund. Nelly är nämligen en Welsh Springer Spaniel, och som alla spaniels äskar hon att bada. Hon är inte heller särskilt noga med kvaliteten på badvattnet, ju lerigare och dyigare, desto trevligare, tycker Nelly.

Jag minns en gång då hon hade hittat en osedvanligt djup dypöl att rulla sig i, och var absolut kolsvart från nos till svans. Jag skämdes faktiskt, när jag tittade in i den lokala hundshoppen på hemvägen. Men långt ifrån att förfasa sig, utbrast affärsägaren glatt; "Precis så ska en spaniel se ut när den har varit i skogen. Då ser man att den har haft roligt"! Man får nog vara övertygad hundälskare, för att reagera på det sättet...

Jag tror dock inte att Linnea är lika förtjust över Nellys lortiga tassar på hennes nystädade golv

Men hon undviker taktfullt att nämna färgen på tassarna, och hittar ett någorlunda rent ställe att klia på, innan hon drar iväg till nästa ställe att städa - förhoppningsvis hundfritt.

Linnea är verkligen en jättetrevlig tjej.

Idag hälsade jag på min gamla Jugendsoffa hos tapetserarverkstaden.

Den kommer från min farfars hem, och är en del av en hel salongsmöbel; soffa, bord, sekretär och tre stolar, allt i mahogny och med en nätt och enkel design som jag verkligen gillar. Den har resårbotten, men armstöd av rent trä, och ryggen består av en stoppad bricka med en rad av träribbor nertill. Lite som en sorts finare pinnsoffa, men förvånansvärt bekväm.

Jag fick den av mina föräldrar när jag flyttade in i min första egna lägenhet, så den har följt mig under större delen av mitt liv. Under de senaste tjugo åren har jag den utsatts för betydande slitage, eftersom jag ligger i den när jag tittar på TV.

Det är nog ett och ett halvt år sedan jag först upptäckte att något var galet med resårbottnen. Det stack liksom upp något hårt just på det ställe där min ända oftast var placerad. Jag försökte faktiskt göra något åt det direkt. Det fanns ett halvdussin tapetserar verkstäder i närområdet enligt Hitta.se, och jag ringde allihop i tur och ordning, Samtliga visade sig ha gått i konkurs, eller försvunnit av någon annan anledning. Till slut gav jag mer eller mindre upp, placerade en ölback under den trasiga stålfjädern, anpassade min sittställning så gott det gick, och mer eller mindre förträngde problemet.

Tills jag en dag av en ren slump råkade få syn på en annons i AT, om en tapetserar verkstad i Kabom-huset. Jag ringde faktiskt direkt, och efter ett tag kom det ut en tjej och tittade på soffan, som vid det här laget var rätt illa däran. Det går att reparera spiralbottnen, men det kommer att bli dyrt, förmodligen kosta betydligt mera än vad jag skulle kunna få ut om jag försökte sälja soffan. Och inte lär det bli bättre att jag fortsatte att använda den i mer än ett år efter att jag upptäckt problemet.

Det finns naturligtvis ett billigare alternativ, att ersätta resårbottnen med en platta i botten och en skummgummidyna ovanpå. Utifrån skulle det inte synas någon skillnad, och förmodligen inte göra någon större skillnad för bekvämligheten heller. Det är ju så de flesta moderna soffor är konstruerade.

Men jag har nu en gång ett speciellt förhållande till den här soffan. Den är också över hundra år gammal, och har fúnnits i familjen lika länge.

Det får kosta vad det kostar.

Så idag åkte jag in för att välja tyg till omklädseln. Det fanns hundrataks med tygprover att välja på, men jag hade en klar uppfattning om vad jag ville ha. Tyget skulle vara randigt, för att gå ihop med stilen på soffan, och blått, för att gå ihop med mattan. Ganska snabbt hamnade jag i ett val mellan två tyger. Det ena var nästan exakt likadant som soffans nuvarande klädsel. Det andra såg också bekant ut på något sätt, men det blev mitt val.

Jag åkte hem och la mig i mitt tillfälliga substitut för jugendsoffan, en Karl Johanssoffa, som är ännu äldre, men inte varit i familjen lika länge; jag har faktiskt köpt den själv för trettio år sedan. Den har oftast ett blått skynke över sig, för att skydda klädseln, eftersom hunden också gärna ligger i den. En tanke slog mig, och jag lyfte på skynket för att kolla. Jodå, det var exakt samma tyg som jag just valt hos tapetseraren. Snacka om inskränkt smak!

När jag la mig tillrätta för att glo på TV, kände jag att något var galet med resårbottnen. Det liksom stack upp något hårt rakt under ändan på mig...

Under den hår perioden jobbade jag heltid, arbetspendlade till Göteborg, hade häst och hund, och dessutom en egen nyanlagd trädgård att ta hand om. Tillsammans gjorde detta att inte så mycket hände kring dammen under de närmaste 10 åren.

Skogen fungerade under den här tiden mest som reservhage för mina hästar, som vi brukade ha i Lövekulle under somrarna. Hästarna gjorde väl ingen större åverkan på slyet heller, däremot trampade de upp stigar, som fortfarande är basen för stigsystemet i hela området. Man kan också se resterna av hästperioden på ett par ställen där det numera växer brännässlor efter att jag under ett antal år lagt hästgödseln från det tillfälliga sommarstallet i mors garage där, för att fylla ut ett par hålor i marken.

Resterna av fårstaketet, som inte togs bort helt förrän kring sekelskiftet 2000, sitter fortfarande kvar som små stumpar i några av de träd som vi använde som substitut för stängselstolpar. Det verkar inte ha gjort någon större skada på träden, men är rätt irriterande, särskilt när något träd behöver tas ned, eftersom ståltråden skadar motorsågen.

Mitt första större egna projekt blev en dammrensning, som jag gjorde 1979, även denna med hjälp av grävmaskin.

Vattenståndet i dammen har alltid varierat rätt mycket under året, och vissa torrsomrar torkade den ut nästan helt, samtidigt som dammen höll på att successivt växa ige med bladvass. Den här sommaren var det så torrt att nästan hela bottnen var blottad, och näckrosorna stod som kabbelekor rätt upp i luften.

Då tyckte jag det var ett lämpligt tillfälle att rensa upp avlagringarna, så jag ringde min kompis Ingmar, som hade en traktorgrävare. Han kom direkt och tog dessutom dit en egen kompis, med en liten bandtraktor, som kunde köra ut på själva dammbotten, (som visade sig vara mycket fastare än den såg ut).

Tillsammans grävde de bort 25 års slam, löv, vass och andra lösmassor, och spred ut dem på ängen bredvid. De gick mycket illa åt näckrosorna, men jag lyckades med mycket tjatande få dem att spara en liten yta i norr, där de flesta röda nu växer. Efteråt grävde jag också fram ett antal näckrosrötter ur schaktmassorna, som jag slängde tillbaka i dammen.

Grannarna vallfärdade dit för att titta på arbetet, och kom med kommentarer om hur mycket de uppskattade dammen och näckrosorna. Jag anade en viss understucken kritik, som var rätt befogad. Det såg nämligen ganska förfärligt ut efteråt. Nästan all vegetation var borta, den blottade lerbottnen var tröstlöst grå, och marken runt omkring hade samma kulör.

Näckrosorna och själva dammen hämtade sig ganska snabbt, när det väl började regna. Däremot var det värre med starrängen runt omkring, där killarna hade brett ut schaktmassorna. Marken var täckt av grå lersörja, som var så tät att det bildades stora vattenpölar så fort det regnade.

Det tog flera år innan gräset lyckades ta sig igenom lerlagret, så att det såg anständigt ut igen.

Min syster Boel och jag ärvde skogen efter far, men eftersom hon då bodde i Malmö och jag hade ett eget hus i Lövekulle, blev det mest jag som fick ta över skötseln.

I början var det inte direkt något nöje. Efter stormfällningen höll hela området att växa igen totalt, och mor och jag kämpade en ojämn kamp mot det livskraftiga slyet.

Det var ett slitsamt och långtråkigt jobb, och efter ett tag kom jag på den ljusa idén att låna några får av kompisar i Lerum, för att hjälpa till med att hålla slyet i schack. Vi inhägnade hela området med fårnät, och mina kompisar körde dit fåren i sin hästtrailer. Inte förrän efteråt kom mor på att man kanske borde ha tillstånd av kommunen. Jag ringde Hälsovårdskontoret, som det hette på den tiden, och en vänlig tjänsteman försäkrade mig att det inte var något problem; jag behövde bara fylla i ett papper för att begära formellt tillstånd.

Någon månad senare kom svaret från kommunen, och jag blev både förvånad och förbannad, när jag upptäckte att vi hade fått avslag. Motiveringen var att området var detaljplanelagt, och att fåren var sanitär olägenhet eftersom de bräkte och bajsade. Att den enda perifert berörda grannen inte haft några invändningar spelade ingen roll.

Nu hör jag emellertid till dem som anser att myndigheter, som försöker sätta sig på en, åtminstone ska sitta obekvämt, så jag överklagade beslutet till Länsstyrelsen. Efter ytterligare någon månad kom det ut tre kostymklädda herrar med portfölj. Det var inte direkt några underhuggare; jag vill minnas att det var Länsveterinären, Länshälsovårdsinspektören och chefen för Planenheten.

Vid det laget var det höst, så jag hade redan skickat tillbaka fåren till ägarna.

De tre chefstjänstemännen vandrade värdigt och omständligt runt hela staketet och frågade därefter var fåren fanns. Jag förklarade att de bara varit där över sommaren, för att hålla efter slyet.

”Så ni hade dem bara som någon sorts gräsklippare?”

”Javisst, det var ju hela idén”, svarade jag.

”Ursäkta att jag säger det, fru Ramstedt, men varför begärde ni över huvud taget tillstånd”?

”För att kommunen sa till mig att jag måste ha tillstånd, men att det bara skulle vara en enkel formalitet.”

Så kommunen fick motvilligt backa, och skattebetalarna fick väl stå för de tre chefstjänstemännens rese- och arbetskostnader,

Men knorren på historien var att kommunen redan året efter snodde min idé och släppte en stor flock får för att hålla rent från sly på Rolfs kulle, alldeles intill det stora flerbostadshusområdet Brobacken. Då var bräkandet och bajsandet plötsligt inte sanitär olägenhet längre och det stod t.o.m en artikel i AT om vilken bra idé det var. Fåren går där fortfarande årligen.

Själva gav vi däremot upp försöket redan efter första sommaren, eftersom fårens bräkande faktiskt var rätt irriterande, och de hellre åt prydnadsbuskar än eksly.

Ursprungligen var mitt woodland en vanlig blandskog, med ek, tall och gran, liksom stora delar av Lövekulle, där jag bor.

Men någon gång på fyrtiotalet byggdes ett ganska stort område med sommarstugor här. Området låg i en sydsluttning mot sjön Mjörn och det fanns järnvägsstation på den tiden. (Den har förstås lagts ner nu). Far köpte en sommarstuga där, delvis för att han ville ha något säkert ställe att evakuera familjen till, om tyskarna skulle invadera och han själv bli inkallad.

Större delen av sluttningen byggdes ut samtidigt, men delarna bakom, som vette åt nordost och inte hade sjöutsikt, förblev obebyggda. Några år senare köpte far fem av dessa obebyggda tomter för en modest summa, mest för att han inte ville ha flera grannar. De hade ganska konstiga former, men bildade tillsammans en fyrkant på ca 15 000 m².

Far hade stora planer för skogen, som han tänkte förverkliga när han blev pensionär. Hans vision var en rhododendronpark, typ Sofiero, eller de engelska slottsparker vi besökte på våra trädgårdsresor. Ganska tidigt planterade han och mor ett tiotal små rhododendron i sluttningen, som skulle få stå där och växa till sig. Samtidigt gjorde de i ordning ett grönsaksland, nere på den plana ytan vid kärret, och en körbar väg, för att kunna ta dit några lass matjord.

Det borde de aldrig ha gjort. Efter ett par veckor körde en skummis ner med pickup en kväll, grävde upp alla rhododendronbuskarna och körde iväg med dem.

Efter det gick luften ur far och skogen förblev en vanlig skog ganska länge. Vi lekte där som barn, plockade blåbär och byggde hyddor under granarna.

Det var inte förrän på mitten av femtiotalet, när näckrosdammen grävdes, som det började hända spännande saker. Dammen blev ganska snabbt en sevärdhet och grannarna brukade komma dit och beundra den årliga näckrosblomningen, trots att den fortfarande låg nästan gömd i en hemlig skogsglänta.

Sedan kom den stora stormen 1969, och en tredjedel av träden i skogen välte eller bröts av. Det låg trädstammar och rotvältor överallt, och det tog flera år innan far hade röjt undan så man åter kunde ta sig fram nere runt dammen.

1972 gick han i pension, och skulle nu äntligen få tid att förverkliga sina visioner.

Men året därpå, 1973, gick han bort i cancer, alltför tidigt, och alla hans planer dog med honom.

De flesta Trädgårdsamatörer har spektakulära trädgårdar, med en blomprakt som är bedövande, om man besöker dem vid rätt tid på året.

De flesta trädgårdsamatörer är också samlare, de koncentrerar sig på ett speciellt släkte, och försöker få tag på så många varianter som möjligt av detta. Dessutom är de ofta ivriga förökare; de frösår och tar sticklingar och ympar, och det blir massor av småkrukor, som kräver daglig uppsikt. Det gör att delar av deras trädgårdar blir mindre attraktiva, ofta påminner de mera om en plantskola än en hemträdgård. Men det är på de delarna av anläggningen som det mesta av deras intresse och arbete läggs ner.

När far och jag var på trädgårdsbesök för ca femtio år sedan, blev jag ibland hänförd av någon särskilt vacker växt, och utropade något naivt som; "Oh, vad är det där för en fantastisk blomma"? Trädgårdsägaren svarade då ofta något i stil med; " Äsch, den där, det är ju bara en vanlig 'Obegripligt Latinskt Namn'. Men här ska du få se på något riktigt speciellt"!

Och så ledde han mig hemlighetsfullt bort till ett hörn av trädgården, och pekade på någon liten obetydlig planta, som såg ut att nätt och jämt vara vid liv. "Det här", sa han, "är en 'Ännu Obegripligare Latinskt Namn', från Yttre Mongoliet, och det finns bara tio exemplar hittills i Sverige, och förmodligen är den inte riktigt härdig". Det kunde jag lätt tro, för plantan såg halvdöd ut. Men jag beundrade den pliktskyldigast, och hoppades på att få med mig ett exemplar av den "vanliga" sorten hem.

Det jag har svårast för i Trädgårdsamatörers trädgårdar, är alla de små vita växtetiketterna överallt. Särskilt i stenpartier blir de direkt störande, och tar ner helhetsintrycket av anläggningen.

Själv har jag därför aldrig haft några etiketter i mitt woodland. Istället för jag noggranna anteckningar på vad jag planterar och var, och i min dator finns ändlösa listor med både svenska och latinska namn.

Men numera, när jag börjar bli till åren och minnet ibland sviktar, så att jag inte ens kan komma på det svenska namnet för Praktklocka, har jag börjat få en allt större förståelse för de där små vita platetiketterna. 

På morgonrundan med hunden plingar det till i mobilen. Det är Comviq, som tycker jag ska passa på att köpa en ny mobil nu när det är Black Friday.

Jag hatar spam, både i telefonen och på datorn. Varje morgon börjar jag med att klicka bort dagens skörd av skräpmejl. Oftast är det från olika spelbolag - hur många finns det egentligen? Varje gång blockerar jag både avsändaren och deras domän, men det kommer hela tiden nya.

Skräpmejl är ett elände. Jag följer en del nyhetssajter, och tydligen generar allihop skräpmejl. Twitter är värst. Jag gick med i det för många år sedan, då idén var ny, men numera har det gått totalt överstyr. Hur går man ur Twitter?

Tack och lov för NIX, men inte ens det håller telefonen helt ren från telefonförsäljare. Tydligen är det fritt fram att ringa om man har någon sorts affärsrelation till firman.

Direktreklam är förstås inte något helt nytt. Redan när jag gick på Chalmers, för fler år sedan än jag vill tänka på, fanns det dörrförsäljare. Oftast sålde de böcker. En av mina kompisar lärde mig det perfekta svaret: "Nej tack, jag har redan en bok!"- och så pang, igen med dörren.

Men numera tar sig försäljarna in i ens hem via brevlådan, telefonen och datorn.

Jag hatar över huvud taget all reklam nu för tiden. Jag hatar att man inte ens kan öppna en dagstidning, utan att mer än halva sidan upptas av annonser. Tredjesidan är numera alltid en helsidesannons.

Läser man tidningen på webben, som jag gör, är det ännu värre. Då börjar annonserna plötsligt prata och visa små filmsnuttar, trots att man bläddrat förbi dem för länge sedan. Gud förbjude att man skulle räka klicka på en av dem av misstag, när man scrollar förbi, Då hamnar man väl på deras kundlista. Fast redan nu vet ju Google och Amazon allt om ens webvanor. Annonserna som kommer upp på skärmen är anpassade efter ens preferenser. Jag hatar det också.

Jag tycker också illa om hur kommersiella krafter lyckas få svenskarna att adoptera den ena amerikanska traditionen efter den andra, bara för att affärerna ska kunna lura av oss lite extra pengar. Först var det Halloween, och nu Black Friday. Härnäst blir det väl Thanksgiving också.

Jag har alltid tyckt illa om att gå i affärer, och ännu sämre tycker jag om folksamlingar. De mesta av mina kläder köper jag numera på nätet, från en postorderfirma i Halland som säljer jaktkläder. Det innebär visserligen att man får finna sig i att få deras katalog hemskickat ett antal gånger om året, men den kan åtminstone gå direkt i brasan.

Men mest av allt hatar jag rea.

Vilda hästar skulle inte kunna få mig att åka in till Alingsås idag, när det är Black Friday.

All gårdagssnö har redan smält bort, så det är höst igen, och det mesta i trädgården har olika nyanser av gråbrunt. De enda av marktäckarna som fortfarande behåller sin gröna färg är myskmadra och ormöga, och så förstås mossan - en av de bästa marktäckarna, som de flesta trädgårdsägare lägger ner en oändlig tid och arbetsinsats på att få bort ur sina gräsmattor. Men i ett woodland som mitt är mossan en tillgång, och de mjuka gröna kullarna mellan partierna med blåbärsris ger en välkommen variation i strukturen.

Jag försöker också spara blåbärsriset på alla de ställen där det förekommer. För några år sedan, under en förfärlig vargavinter, dog nästan allt blåbärsris i Sverige. Mitt woodland såg sorgligt ut, med stora ytor av dött brunt ris, och likadant var det i omgivande skogar. Men naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig, och nu är blåbärsriset tillbaka, friskare och livskraftigare än någonsin, även om bärskörden var lite dålig i år på grund av vårtorkan.

Det verkar vara "inne" bland trädgårdsägare att skrapa rent stenhällar och berggrund; ofta använder de till och med högtryckstvätt för att avlägsna alla spår av mossor och lavar. Själv föredrar jag mina stenytor mosstäckta. Det finns många stora kullerstenar och stenmurar i mitt woodland, och efter några år täcks de på ovansidan av ett tjockt, mjukt täcke av mossa, som ger en känsla av John Bauer-skog, med tomtar och troll.

Det går fortfarande att räfsa löv, så det är vad jag sysslar med igen. Egentligen borde man väl lämna löven kvar över vintern, som skydd för kylan, men på våren kommer man i konflikt med all smålökar, som ofta kommer upp redan i februari, mars. Och det är mycket nog att göra på vårarna ändå.

Det är också dags att förbereda parken för vintern. Dags för alla trädgårdsredskap att få komma under tak. Det lär inte bli grävt något mera i år.

Det är definitivt höst igen.