På väg ut till morgonrundan med hunden passerar jag grannen, som står och skrapar rutorna på sin bil, redan fem minuter försenad till jobbet. Det eländet slipper man i alla fall, när man är pensionär.

Men det är dags för vinterdäck på bilen, och snart blir det väl broddar för mig själv också. Bilen har tid för däcksbyte på fredag, men till dess har det blivit mildväder igen.

Nere på fältet ligger ett vitt skimmer av frost över alla grässtråna, och det knastrar under fötterna, men ändå är det vattenpölar mitt på stigen. En tunn månskära hänger på gryningshimlen i öster. Det är vackert, men kylslaget. Dags att byta till vinterjacka också.

Hunden far obekymrat iväg på sin vanliga snabbrusning runt hela fältet.

Många tycker nog att en gammal käring som jag inte ska ha en så pass livlig hund. Men det fungerar bra. Hon springer minst tio gånger så lång sträcka som jag går på våra promenader, så hon får massor av motion. Och som de flesta spaniels har hon ett inbyggt osynligt koppel på ca 40 meter, så det är inga problem att ha henne lös. Även om jag inte alltid har full koll på var hon är, vet hon själv alltid exakt var jag befinner mig. Nu försvinner hon stundtals i det höga gräset, som kommunen inte brytt sig om att slå i år heller, men när jag kommer fram till vägen igen, står hon redan och väntar på sin vanliga sten.

Hon får sitt vanliga godis när jag kopplar, och så går vi hem till morgonkaffet. Ibland är det skönt att vara pensionär.