Jag tillverkar min egen matjord, av höstlöv, gräsklipp och vass från kanten av näckrosdammen. Min systerson Niklas vadar heroiskt ut i dammen sommartid, och drar upp vassen med rötterna. Det blir en stor volym av bladmassa, som sedan hamnar i mina självtillverkade komposter, gjorda av rundlar av gammalt fårnät. Vassen är invasiv i det grunda vattnet och om man inte håller efter den, skulle den till slut ta över hela dammen. De feta, vita rötterna bryts ner långsammare än bladmassan, och ibland kommer det upp vass på oväntade ställen i området, när jag brett ut komposten för tidigt någonstans. Men utanför sitt rätta element är den lättidentifierad, och de uppstickade plantorna hamnar snabbt i komposten för en ny omgång.

Själva jordfabriken, som består av en rad fårnätsrundlar, fodrade med hönsnät på insidan, ligger på en plan yta i den övre delen av tomten. Det mesta av höstlöven bryts förstås ner direkt på plats, i utfyllnadsområdena, eller som mulching under buskskärmarna. Men resten brukar fylla ett par fårnåtsrundlar om året.

Rundlarna är förvånansvärt effektiva, eftersom kompostering kräver tillskott av syre och luften kommer åt även i de inre delarna, utan att man behöver gräva om komposten varje år. Nerbrytningen går förstås snabbast i mitten av rundeln. Efter två år kan man använda materialet från de inre delarna, medan de oförmultnade löven på utsidan hamnar som startkick för nästa års kompost. Det är därför jag behöver många rundlar i min jordfabrik.

Arbetsytan ser förstås rätt skräpig ut, men den skyddas mot insyn från den angränsande vägen av en taxushäck, och mot huvuddelen av tomten av en rad storvuxna gamla rhododendron.

Kompostering är ett jobb som aldrig tar slut, men det är också en väsentlig del av det naturliga kretsloppet. Utan jordfabriken skulle buskarna inte växa lika bra, jag skulle behöva köpa dyr konstgödsel, och mina utbyggnadsprojekt skulle avstanna.

Jordfabriken sparar mycket pengar åt mig, och så är den förstås ekologisk.