Min mer än meterhöga ungkastanj ska få sin slutliga placering i en redan påbörjad randplantering. Men planteringsytan måste först förlängas med några meter, för att få upp avståndet till en silverpil i andra ändan. Båda kommer med tiden att bli stora träd, och behöver utrymme.

Det blir alltså att ta till flåhacka, spade och spett igen, Det är sällan jag lyckas gräva ett större hål, utan att stöta på jordsten. För det mesta hittar jag minst en ganska stor kullersten i hålet, som måste baxas upp med spett, och det ligger redan en stor hög av stenar i olika format bredvid planteringsremsan.

Mycket riktigt stöter jag på sten bara en decimeter under markytan. I det här fallet visar det sig vara en riktig bumling, på gränsen till vad jag klarar att hantera själv.

Jag är rätt oteknisk och ingen expert på spett, oftast går stenen jag försöker flytta i rakt motsatt riktning mot vad jag avser. Som tur är finns det flera starka gossar i den yngre generationen av familjen, som har sommarstugor intill min park och som gärna hjälper till. Tyvärr är ingen av dem till hands just nu, och det dröjer veckor till nästa besök. Så länge kan jag dock inte vänta, eftersom det redan är väl sent på säsongen. Till slut lyckas jag baxa upp bumlingen till ytan, med hjälp av spett, svett och lite tur.

Att det ligger stora markstenar i ett planerat planteringshål är egentligen ingen nackdel. Stenarna kommer väl till pass i någon av de stödmurar, som behövs för att ta upp nivåskillnader i den kuperade terrängen. Dessutom innebär en riktigt stor sten att man har halva hålet gratis, när man väl fått upp den. Planteringsgropen ska ju ändå fyllas med ny och bättre jord.

Närmaste jordbank ligger dock i andra ändan av tomten, och dessutom i uppförsbacke. Det blir många vändor med skottkärran innan kastanjeträdet landar i sitt nya hem.