Jag är medlem i det illustra sällskapet Trädgårdsamatörerna, sedan mer än 50 år tillbaka.

Namnet på föreningen är lite missvisande, för de flesta medlemmarna är långt ifrån den vanliga betydelsen av ordet "amatör". De är oftast mycket kunniga om växter, jordmån och växtförhållanden, och extremt kunniga om den typ av växter som råkar vara deras specialintresse. Vilket kan vara vad som helst, från jättestora rhododendron till minimala stenpartiväxter från Yttre Mongoliet.

Den andra betydelsen av ordet; "älskare", stämmer dock helt. Syftet med föreningen är att bevara, utveckla och sprida ovanliga eller hotade trädgårdsväxter. Det gör amatörerna mycket älskvärda, hjälpsamma och generösa, även mot unga och okunniga nybörjare, som jag var på den tiden.

Trädgårdsamatörer besöker ofta varandras trädgårdar, och utbyter då små krukor med egenförökade växter. Som nybliven medlem och trädgårdsägare fick jag följa med far på dessa besök. Jag var ren nybörjare, väldigt okunnig, kände bara till sådant som jag sett i föräldrarnas trädgård, och var dessutom väldigt ung. Trots detta - eller kanske tack vare detta? - blev jag mottagen med öppna armar. Jag fick massor med små krukor med mig efter varje besök, och dessutom utförliga instruktioner om hur småplantorna skulle skötas.

Trädgårdsamatörerna bestod av någon anledning mest av äldre herrar. Eller kanske det bara är så, att det är de äldre herrarna som hunnit skaffa sig de mest spektakulära trädgårdarna? Eller att deras fruar, som säkert var lika kunniga, oftast befann sig bakom kulisserna för att göra i ordning kaffe till besökarna? (Kaffe med dopp ingick alltid i trädgårdsvisningarna; och tänk på att detta var för femtio år sedan).

Nu låter det kanske som om jag gör narr av Trädgårdsamatörerna, men jag både älskar och respekterar dem. Det ryms en otrolig kunskap i denna förening, där många av medlemmarna saknar formell biologisk eller hortikulturell utbildning. En av fars bästa amatörvänner talade inte ett ord engelska, men på trädgårdsresorna till England och Tyskland klarade han sig fint ändå. Han och trädgårdsägarna de besökte kommunicerade helt enkelt genom att utbyta latinska namn.

Trädgårdsamatörer har nämligen latinska namn på alla sina växter. Och jag menar rent bokstavligt. En praktklocka för en Trädgårdsamatör är aldrig bara en Praktklocka, utan t.ex en Platycodium grandiflorus 'Mariesii'. (Helst är den också vit, rosa eller lila, istället för blå). Och namnet sitter oftast nedstucket på en liten etikett bredvid växten, (eller hänger på en gren, om det är en buske eller ett träd).

De små krukorna som jag fick med mig hem var förstås alltid försedda med namnetiketter. Dessa har alla försvunnit under årens lopp. Men de flesta av växterna finns kvar i mitt woodland, de har vuxit sig stora och många av dem har förökat sig, på egen hand eller med hjälp av mig.

Och en del av dem har jag spritt vidare till andra, eftersom jag också är Trädgårdsamatör.