De flesta Trädgårdsamatörer har spektakulära trädgårdar, med en blomprakt som är bedövande, om man besöker dem vid rätt tid på året.

De flesta trädgårdsamatörer är också samlare, de koncentrerar sig på ett speciellt släkte, och försöker få tag på så många varianter som möjligt av detta. Dessutom är de ofta ivriga förökare; de frösår och tar sticklingar och ympar, och det blir massor av småkrukor, som kräver daglig uppsikt. Det gör att delar av deras trädgårdar blir mindre attraktiva, ofta påminner de mera om en plantskola än en hemträdgård. Men det är på de delarna av anläggningen som det mesta av deras intresse och arbete läggs ner.

När far och jag var på trädgårdsbesök för ca femtio år sedan, blev jag ibland hänförd av någon särskilt vacker växt, och utropade något naivt som; "Oh, vad är det där för en fantastisk blomma"? Trädgårdsägaren svarade då ofta något i stil med; " Äsch, den där, det är ju bara en vanlig 'Obegripligt Latinskt Namn'. Men här ska du få se på något riktigt speciellt"!

Och så ledde han mig hemlighetsfullt bort till ett hörn av trädgården, och pekade på någon liten obetydlig planta, som såg ut att nätt och jämt vara vid liv. "Det här", sa han, "är en 'Ännu Obegripligare Latinskt Namn', från Yttre Mongoliet, och det finns bara tio exemplar hittills i Sverige, och förmodligen är den inte riktigt härdig". Det kunde jag lätt tro, för plantan såg halvdöd ut. Men jag beundrade den pliktskyldigast, och hoppades på att få med mig ett exemplar av den "vanliga" sorten hem.

Det jag har svårast för i Trädgårdsamatörers trädgårdar, är alla de små vita växtetiketterna överallt. Särskilt i stenpartier blir de direkt störande, och tar ner helhetsintrycket av anläggningen.

Själv har jag därför aldrig haft några etiketter i mitt woodland. Istället för jag noggranna anteckningar på vad jag planterar och var, och i min dator finns ändlösa listor med både svenska och latinska namn.

Men numera, när jag börjar bli till åren och minnet ibland sviktar, så att jag inte ens kan komma på det svenska namnet för Praktklocka, har jag börjat få en allt större förståelse för de där små vita platetiketterna. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...