Min syster Boel och jag ärvde skogen efter far, men eftersom hon då bodde i Malmö och jag hade ett eget hus i Lövekulle, blev det mest jag som fick ta över skötseln.

I början var det inte direkt något nöje. Efter stormfällningen höll hela området att växa igen totalt, och mor och jag kämpade en ojämn kamp mot det livskraftiga slyet.

Det var ett slitsamt och långtråkigt jobb, och efter ett tag kom jag på den ljusa idén att låna några får av kompisar i Lerum, för att hjälpa till med att hålla slyet i schack. Vi inhägnade hela området med fårnät, och mina kompisar körde dit fåren i sin hästtrailer. Inte förrän efteråt kom mor på att man kanske borde ha tillstånd av kommunen. Jag ringde Hälsovårdskontoret, som det hette på den tiden, och en vänlig tjänsteman försäkrade mig att det inte var något problem; jag behövde bara fylla i ett papper för att begära formellt tillstånd.

Någon månad senare kom svaret från kommunen, och jag blev både förvånad och förbannad, när jag upptäckte att vi hade fått avslag. Motiveringen var att området var detaljplanelagt, och att fåren var sanitär olägenhet eftersom de bräkte och bajsade. Att den enda perifert berörda grannen inte haft några invändningar spelade ingen roll.

Nu hör jag emellertid till dem som anser att myndigheter, som försöker sätta sig på en, åtminstone ska sitta obekvämt, så jag överklagade beslutet till Länsstyrelsen. Efter ytterligare någon månad kom det ut tre kostymklädda herrar med portfölj. Det var inte direkt några underhuggare; jag vill minnas att det var Länsveterinären, Länshälsovårdsinspektören och chefen för Planenheten.

Vid det laget var det höst, så jag hade redan skickat tillbaka fåren till ägarna.

De tre chefstjänstemännen vandrade värdigt och omständligt runt hela staketet och frågade därefter var fåren fanns. Jag förklarade att de bara varit där över sommaren, för att hålla efter slyet.

”Så ni hade dem bara som någon sorts gräsklippare?”

”Javisst, det var ju hela idén”, svarade jag.

”Ursäkta att jag säger det, fru Ramstedt, men varför begärde ni över huvud taget tillstånd”?

”För att kommunen sa till mig att jag måste ha tillstånd, men att det bara skulle vara en enkel formalitet.”

Så kommunen fick motvilligt backa, och skattebetalarna fick väl stå för de tre chefstjänstemännens rese- och arbetskostnader,

Men knorren på historien var att kommunen redan året efter snodde min idé och släppte en stor flock får för att hålla rent från sly på Rolfs kulle, alldeles intill det stora flerbostadshusområdet Brobacken. Då var bräkandet och bajsandet plötsligt inte sanitär olägenhet längre och det stod t.o.m en artikel i AT om vilken bra idé det var. Fåren går där fortfarande årligen.

Själva gav vi däremot upp försöket redan efter första sommaren, eftersom fårens bräkande faktiskt var rätt irriterande, och de hellre åt prydnadsbuskar än eksly.