Jag tillverkar min egen matjord, av höstlöv, gräsklipp och vass från kanten av näckrosdammen. Min systerson Niklas vadar heroiskt ut i dammen sommartid, och drar upp vassen med rötterna. Det blir en stor volym av bladmassa, som sedan hamnar i mina självtillverkade komposter, gjorda av rundlar av gammalt fårnät. Vassen är invasiv i det grunda vattnet och om man inte håller efter den, skulle den till slut ta över hela dammen. De feta, vita rötterna bryts ner långsammare än bladmassan, och ibland kommer det upp vass på oväntade ställen i området, när jag brett ut komposten för tidigt någonstans. Men utanför sitt rätta element är den lättidentifierad, och de uppstickade plantorna hamnar snabbt i komposten för en ny omgång.

Själva jordfabriken, som består av en rad fårnätsrundlar, fodrade med hönsnät på insidan, ligger på en plan yta i den övre delen av tomten. Det mesta av höstlöven bryts förstås ner direkt på plats, i utfyllnadsområdena, eller som mulching under buskskärmarna. Men resten brukar fylla ett par fårnåtsrundlar om året.

Rundlarna är förvånansvärt effektiva, eftersom kompostering kräver tillskott av syre och luften kommer åt även i de inre delarna, utan att man behöver gräva om komposten varje år. Nerbrytningen går förstås snabbast i mitten av rundeln. Efter två år kan man använda materialet från de inre delarna, medan de oförmultnade löven på utsidan hamnar som startkick för nästa års kompost. Det är därför jag behöver många rundlar i min jordfabrik.

Arbetsytan ser förstås rätt skräpig ut, men den skyddas mot insyn från den angränsande vägen av en taxushäck, och mot huvuddelen av tomten av en rad storvuxna gamla rhododendron.

Kompostering är ett jobb som aldrig tar slut, men det är också en väsentlig del av det naturliga kretsloppet. Utan jordfabriken skulle buskarna inte växa lika bra, jag skulle behöva köpa dyr konstgödsel, och mina utbyggnadsprojekt skulle avstanna.

Jordfabriken sparar mycket pengar åt mig, och så är den förstås ekologisk.

 På väg ut till morgonrundan med hunden passerar jag grannen, som står och skrapar rutorna på sin bil, redan fem minuter försenad till jobbet. Det eländet slipper man i alla fall, när man är pensionär.

Men det är dags för vinterdäck på bilen, och snart blir det väl broddar för mig själv också. Bilen har tid för däcksbyte på fredag, men till dess har det blivit mildväder igen.

Nere på fältet ligger ett vitt skimmer av frost över alla grässtråna, och det knastrar under fötterna, men ändå är det vattenpölar mitt på stigen. En tunn månskära hänger på gryningshimlen i öster. Det är vackert, men kylslaget. Dags att byta till vinterjacka också.

Hunden far obekymrat iväg på sin vanliga snabbrusning runt hela fältet.

Många tycker nog att en gammal käring som jag inte ska ha en så pass livlig hund. Men det fungerar bra. Hon springer minst tio gånger så lång sträcka som jag går på våra promenader, så hon får massor av motion. Och som de flesta spaniels har hon ett inbyggt osynligt koppel på ca 40 meter, så det är inga problem att ha henne lös. Även om jag inte alltid har full koll på var hon är, vet hon själv alltid exakt var jag befinner mig. Nu försvinner hon stundtals i det höga gräset, som kommunen inte brytt sig om att slå i år heller, men när jag kommer fram till vägen igen, står hon redan och väntar på sin vanliga sten.

Hon får sitt vanliga godis när jag kopplar, och så går vi hem till morgonkaffet. Ibland är det skönt att vara pensionär.

Egentligen är jag alldeles för gammal för att spetta upp stora stenar ur marken och köra runt tunga slottkärror med jord och grus.

I år fyllde jag 78, men jag har turen att vara väldigt frisk, åtmistone hittills. Förmodligen har jag bra gener också, åtminstone på mors sida. Mor blev nittio, trots - (eller tack vare, enligt henne själv) - att hon var storrökare. De senaste åren rökte hon otroliga tre paket om dagen. När man försökte få henne att dra ner på konsumtionen, svarade hon alltid att hon var den enda i sin generation som fortfarande levde, och att det var cigaretterna som höll henne vid liv.

Själv har jag aldrig rökt, men jag har nogt ärvt både mors konstitution och tjurighet, så jag räknar med att ha åtminstone ett dussin bra år kvar. Jag har i stort sett inga ålderskrämpor, och jag ser till och med bättre nu än när jag var ung, efter mina starroperationer. (Man fick välja om man ville vara närsynt eller översynt, så jag valde att fortsätta att vara närsynt, eftersom det var vad jag var van vid. Så när alla mina jämnåriga sätter på sig läsglasögonen, klarar jag mig bra utan). Svensk sjukvård är fantastisk!

Fast inte alltid. Förra året fick jag ett meddelande från Landstinget att jag inte längre var berättigad till fri mammografi, p.g.a min ålder. Vill jag ha det i forsättningen, måste jag betala för det. Det är inte själva kostnaden som retar mig, utan att jag inte heller får lov att gå till de mammografibussar som kommer till Alingsås årligen. Vill jag ha mammografi i forsättningen, måste jag alltså beställa tid och åka till Borås. Det tar halva dagen med buss, så i så fall lär jag bli tvungen att köra bil dit. Är det vettigt att jag, (och alla jämnåriga eller äldre gamlingar), ska tvingas köra 9 mil för en mammografi, när bussen ändå är i Alingsås?

Det gör mig så förbannad att jag nästan funderar på att engagera mig politiskt, trots att jag avskyr politik.

Så här års räfsar jag löv. Det är egentligen det enda trädgårdarbete man kan göra på hösten; jorden är för tung och blöt för anläggningsarbeten. Och med en tomt på nästan 5000 m² lär jag ha att göra i flera veckor.

Fast alla ytor behöver förstås inte räfsas. En stor del av ytan är skog, och där kan löven ligga kvar där de faller. Men runt näckrosdammen finns stora ängsytor, och där måste alla löv och rester av gräsklipp bort. Jorden behöver magras ut för att inte gräset ska ta överhand över ängsytorna. Grusgångarna behöver också räfsas rena, för att inte försvinna in i gräset totalt.

Men runt ängsytorna finns buskpartier, för att skärma tomten från omgivande vägar och bebyggelse, Och buskarna behöver mulching runt rötterna årligen för att trivas. Och så är det alla anläggningsytor, där jag inte är fördig med planering och plantering ännu. De flesta av dessa är lågpartier med högt grundvatten. som behöver fyllas upp flera decimeter, för att inte försumpas totalt. Jag kunde förstås köpa matjord lassvis för massor av pengar. Med istället gör jag min jord själv, av löven, som fylls på gradvis varje år.

Det är rätt praktiskt. Oftast behöver jag bara flytta lövhögarna några meter, till närmaste buskskärm eller lågparti. Och det är också detta som faktiskt gör lövräfsningen kul. Medan jag räfsar definierar jag avgränsningen mellan gräsytor och buskskärmar, och planerar för framtida planteringar. Det är egentligen bara under sen höst och tidig vår som strukturen i trädgården verkligen blir tydlig, på sommaren är det för mycket vidlyftigt grönt överallt.

Jag har aldrig förstått mig på folk som stoppar sina löv i plastsäckar och kör dem till tippen. För mig är de gyllene höstlöven nästan rent guld; på några år förvandlas de till svart, fet mylla, gemomvävd av daggmaskgångar. Mycket bättre än köpejord, och helt gratis. Det tar tid, men vi trädgårdsägare är vana vid att vänta. Och under tiden har man någonstans att göra av alla sina höstlöv.

Det finns förstås en myt om att man inte ska kompostera eklöv, att det till och kan vara skadligt. Men det bottnar bara i missförstånd. Eklöv är tjocka och läderartade, och bryts därför ner mycket långsammare än t.ex björklöv. Men det enda man behöver göra är att vänta ett par år extra. Eklöv innehåller dessutom en syra, som kallas tannin, men denna neutraliseras efterhand som löven bryts ner. Man kan också hjälpa upp PH-balansen genom att strö lite kalk eller vedaska i komposten.

Visst, det är inte mycket som växer i ett tjockt lager av eklöv, men för mina utvecklingsprojekt är det faktiskt en fördel. De färska löven på ytan håller undan ogräsen, medan se undre lagren bryts ner till fin matjord. På så vis kan jag välja vad jag vill ha för marktäckare, när väl uppfyllnaden nått rätt nivå och det är dags att plantera.

Och det är sådana saker jag funderar på, medan jag går här och räfsar. Så, när jag tittar på mina utfyllnadsområden, ser jag inte bara högar av bruna höstlöv, utan blivande blommande buskar med mattor av myskmadra eller nävor under.

Och det är det som gör att det kan vara roligt att räfsa.