Alla inlägg under december 2017

Av Viveka Ramstedt - 31 december 2017 14:17

Som de flesta hundägare, har jag svårt för Nyårsafton.

 

Nelly är visserligen inte direkt skotträdd, men hon är definitivt ljudkänslig. Hon är också väl medveten om vilka ljud som är ovanliga och kommer utifrån, och betydligt känsligare för dessa. Som valp kunde hon bli påtagligt orolig av ljudet från snöplogen utifrån, trots att hon kunde passera förbi samma snöplog, eller en bullrande sopbil utomhus, utan att ens höja ett ögonbryn. Uppenbarligen vill hon alltså veta vad som orsakar ljuden.


Hon reagerar inte ett dugg när vi passerar en skjutbana i aktion utomhus, men visar tydligt obehag inför ljuden av smällare och fyrverkerier utifrån. Så att ha på TVn på full volym, som ofta rekommenderas i tidningar, hjälper inte ett dugg, om någon drar igång ett fyrverkeri på tomten bredvid samtidigt.


Smällare lär ju vara förbjudna nu, men på något sätt tycks de ändå gå att få tag i. Och trots att en del butiker har slutat sälja fyrverkerier, finns det ändå många kvar som gör det.


Jag vet faktiskt inte hur Nelly skulle reagera om någon idiot slängde en smällare under henne, eller om någon av grannarna plötsligt skulle dra igång ett jättefyrverkeri just när vi passerar på kvällsrundan. Och jag tänker inte utsätta henne för det heller, om jag kan undvika det.


Så på nyårsafton går vi sista kvällsrundan redan klockan åtta, och sedan håller vi oss inomhus.

 

Men om nu jag, som har en hund som bara reagerar med lindrigt obehag, ändå tycker att Nyårsafton är bland de otrevligaste dagarna på hela året, så kan jag tänka mig hur fruktansvärt det kan vara för dem vars hundar verkligen är skotträdda. Det finns hundägare, som tar in på ett hotell i Arlanda eller Torslanda övernyårshelgen, eftersom fyrverkerier är förbjudna där, på grund av närheten till flygplats. Och det finns hundar som tillbringar hela helgen darrande under en säng längst in i det bortersta sovrummet.


Jag önskar att folk ville tänka lite mer på det, innan de drar igång sina fyrverkerier.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 30 december 2017 19:12

 

Överblick norrut  från arbetsytan vid västra tomtgränsen, innan randplanteringarna påbörjades

 

Randplanteringen längs den övre, södra delen av Ferievägen blev ett långdraget projekt. Det påbörjades egentligen redan strax efter vägbygget 2010, medan jag väntade på att vägkanterna kring dammen skulle bli klara för plantering. Jag hade bara småplantor till förfogande då, från min egen och Guns tomt, mest rotskott av forsythia, syren och hägg, och några små fröplantor av lönn. För att det inte skulle se för stelt ut, planterade jag buskarna i två halvcirklar, den övre med hägg, den nedre med lönn. Jag brydde mig inte om att göra några större planteringsgropar, bara satte ner dem i gräset där jag lyckades komma ner med spaden.


Resultatet blev därefter. Plantorna stod och marade, och var bara obetydligt större när jag återtog arbetet fem år senare. Den här gången tog jag rejälare tag. Jag startade med den nedre halvcirkeln, där jag grävde ut ett halvmeterdjupt dike utanför de gamla buskarna, som sedan fylldes med en bra jordblandning. Samtidigt fick förstås de gamla syrenerna också betydligt mer och bättre jord att växa i, åtminstone på utsidan.


Marken visade sig vara mycket svårgrävd; jordmånen var ren morän, och full av stora rullstenar. Detta var inte helt negativt, varje uppgrävd sten betydde ett rejält hål att fylla med bättre jord, och själva stenarna kom väl till pass för stödmurarna.


De flesta av jordstenarna lyckades jag spetta upp själv, men en del var så stora att jag måste invänta hjälp från någon av de tillresta starka gossarna, Niklas och Lennart. Det gjorde att arbetet ofta stod still i veckor, men det spelade inte så stor roll, eftersom jag samtidigt jobbade med andra projekt, bl.a området vid vändplatsen och entrépartiet till min egen tomt. De uppgrävde stenarna hamnade i en låg stödmur ut mot vägslänten, för att få upp jordnivån ytterligare och ge mer plats för buskarnas rötter.


Efter hand utökades projektet inåt, eftersom jag samtidigt ville bli av med ett irriterande bestånd av fjälltolta i gräsytan på ömse sidor av Västra Stigen, och även begränsa beståndet av krypande vildkaprifol, som infiltrerat ängsytan i södra delen. Så till slut blev det ytterligare en halvcirkelformad platå innanför, även denna med ett delvis rejält jordlager innanför en lägre stödmur mot utsidan och nordhörnet, där det redan stod en rätt stor japansk lönn, som nu fick lite mera matjord runt fötterna.


I den inre delen mot Västra Stigen består marken dock huvudsakligen fortfarande av den gamla ängsjorden, med undantag för tre planteringsgropar, där jag baxat upp några stora markstenar som sedan använts till yttermuren. I groparna sattes ett antal rotskott av Euonymus saccalinensis från Guns tomt. Tanken är att den här delen så småningom ska uppfattas som liten lund, med några glesa småträd, en fortsättning söderut på Magnolialunden.


Sommaren 2016 var nedre halvcirkeln någorlunda klar, och jag åkte på inköpsresa till Fly, Jordnära och Lyckas, för den här gången ville jag ha lite större köpeträd och -buskar. Det visade sig plötsligt finnas silverpil till salu igen, så jag köpte två stycken, varav den ena så småningom hamnade nere vid södra dammstranden. Just pilarna råkade lite illa ut, eftersom de var tänkta för den övre halvcirkeln, och det området var långtifrån klart för plantering när jag köpte dem. De blev därför kvar lite för länge i krukorna, och jag slarvade med vattningen, tills jag plötsligt upptäckte att båda såg heldöda ut. Jag lyckades dock väcka liv i dem igen, genom att ställa dem i bäcken några dagar, och sedan beskära dem i toppen.


De andra buskarna kom i jorden någorlunda snabbt. I den yttre randen av den nedre halvcirkeln blev det en rad av fyra nya syrener, två vita, en lila och en rosa, mellan en gammal Viburnum carlesii i norr och ett par befintliga gullregn i söder. De gamla syrenerna fick samtidigt också betydligt mera jord att växa i, vilket behövdes, för de såg rätt ynkliga ut. Närmast gullregnen satte jag också en gråbladig havtorn och en mörkröd smällspirea. Jag hade beundrat just den färgkombinationen på bild någonstans och ville pröva den själv.


Eftersom jag nu hade åstadkommit ganska stora ytor av öppen jord, blev det nödvändigt att planera för marktäckare, för att inte ogräset skulle ta över, särskilt i den yttre delen, där jorddjupet var ganska stort nu. Planen var att huvudsakligen använda myskmadra i den yttre cirkeln, och ormöga och kaukasisk förgätmigej i den inre, där jorden inte var lika djup.


Jag delade alltså gamla plantor av ormöga, och rev upp tussar av myskmadra som jag stoppade ner här och var. Senare petade jag också ner några plantor av gullgröna, som jag köpte på rea hos Lyckas. I den yttre cirkeln satte jag också ett antal valeriana, som jag dragit upp med roten vid diket nere vid campingen, och spridde även ut en del frö. Visionen var vita flockar av valeriana, svävande på höga stänglar över den vitblommande myskmadran.


Sedan övergick jag ganska omgående till den övre halvcirkeln. Även där grävde jag ut ett rejält dike utanför de gamla småbuskarna, och gjorde en låg stödmur ut mot vägen. Området visade sig vara minst lika svårgrävt som det nedre, men jag hann få ner de sista köpebuskarna, ett par doftschersminer och den sista silverpilen från Fly, innan arbetet fick avbrytas för vintern.


Året därpå var hela den nedre halvcirkeln övervuxen av högt ogräs, så jag fick börja med en ordentlig grovrensning för att ge marktäckarna en sportslig chans, innan jag återgick till den övre halvcirkeln igen. Men eftersom större delen av 2017 ägnades åt vedklyvning och vägkanten mot vändplatsen, hann jag bara med ungefär halva sträckan, innan det blev för blött och tungt att gräva under den regniga senhösten. Det sista jag flyttade dit var en kastanj, en av de fröplantor som jag fått av grannen Andrea, och som vid det här laget hunnit växa sig riktigt stor.


Och i och med med detta är historiken om mitt woodland i stort sett framme i nutid, för den övre halvcirkeln är ännu, vintern 2017-18, inte avslutad. Det kommer också förmodligen att bli ytterligare en halvcirkel, denna gång med den konvexa sidan vänd inåt, för att knyta ihop de nya randplanteringarna med taxushäcken vid arbetsplatsen.


Men det får som sagt bli nästa år.


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 29 december 2017 22:06

 

Boel och Katrin, med utstakad vägsträckning i bakgrunden, maj 2016

 

Mycket behövde fortfarande göras kring vändplatsen och uppfarten, där det fortfarande såg väldigt tråkigt ut. Det var en rätt brant sluttning från vägkanten ner till dammtomten, särskilt i den södra delen. Här behövs både terrassering, uppfyllnad och plantering, och på sikt blir det nog nya rhododendron i sluttningen utmed bäcken. Tills vidare är det ett bra ställe att lägga tillfälliga lövkomposter på.


Nästa stora projekt för året blev alltså att snygga till området närmast uppfarten, när nu alla högar av ved, grenar och flis äntligen var borta. Jag förberedde genom att rätta till resterna av sprängsten i kanten mot sluttningen, och beställa hem ett par lass väggrus och ett lass matjord. Sedan blev det en ny arbetshelg, då vi först stakade ut vad vi tyckte var en snygg kurva förbi den stora tallen. Alla hjälpte sedan till att kärra ut det mesta av gruset och jorden. Själva uppfartsvägen behöver bara vara tre meter bred, resten av skaftet får bli gräsyta, (klippt eller torräng). Först efter att vi var klara hittade vi gränsmarkeringarna, men de visade sig stämma riktigt bra med den utstakade sträckningen.


I nedre hörnet mot vändplatsen ville jag ha en plattbelagd parkeringsplats, som till hälften hamnar på min mark, och till hälften på tomtskaftet. Bilplatsen kan användas som gästparkering till alla tre husen. Eftersom snöhögarna från plogningen vintertid alltid hamnar just där, måste den delen ändå hållas fri från vegetation. Kortändan av bilplatsen markerades med några plantor av Ölandstok, eftersom läget är ovanligt soligt och torrt.


Sluttningen mellan uppfartsvägen och mitt woodland var delvis ganska brant, och behövde snyggas till med en terrassering, vilket också skulle ge tillräckligt jorddjup för lite större träd och buskar. Precis i nederkanten av sluttningen låg en grupp av jättestora kantiga sprängstenar , som var riktigt fula och dessutom för stora att flytta långt. Nu integrerades de, med hjälp av de tillgängliga starka gossarna, i en blivande stödmur mot en lite högre belägen terrass närmast vägen.


Niklas och Lennart vältrade dit ytterligare ett par stora stenar, för att markera den framtida sträckningen av terrassen. Sedan hävde vi dit en förfärlig massa gräsklipp och löv, och satte även ut ett par kompostringar för att samla ännu mera organiska massor för framtiden. Nedanför den blivande terrassen behöll vi den ursprungliga marknivån, men gjorde ett par planteringsgropar, och satte dit två ganska stora plantor av gullregn, som frösått sig på olämpliga ställen på min egen tomt. Gullregnen tog sig snabbt och blommade vackert redan nästa år.

Året därpå fick vi hjälp av Mats på Ekebacken med att fullborda stödmuren, genom att flytta några ännu större stenar från vägkanten vid uppfarten till Niklas och Katrins hus. Han dök oväntat upp med sin traktor, och med hjälp av grävskopan på denna lyftes den största av kullerstenarna ned till terrasseringen. Det blev rätt dramatiskt först, eftersom traktorn sjönk ner ända till hjulnavet i det djupa jordlagret, som jag vid det här laget lyckats få dit. Mats lyckades dock ta sig loss, och de övriga stenarna fick de starka gossarna rulla sista biten av vägen, för säkerhets skull.


Efter dessa gemensamma insatser, tog det bara några dagar för mig att fullborda stödmuren och fylla på med jord. Det gick ovanligt fort, eftersom allt material, både jord, grus och lövkompost, redan fanns på plats bara några meter bort. Jorden räckte också till fylla upp svackan mellan paradisäpplebusken och svartaronierna vid elskåpet, där jag hade hållit på med att dumpa höstlöv ända sedan vägen byggdes. Nu blev alltihop färdigt i ett sammanhang, och jag kunde för en gångs skull så ängsfrö i rätt tid, under förhösten. Fröerna, som jag samlat ihop under sommaren, innehöll bl.a valeriana, akleja och midsommarblomster från Guns tomt, vit malva från branten väster om stenbacken, och massor av prästkragsfrö från Ekebackens hästhage.

 

Katrin och jag var helt överens om att vi skulle plantera något speciellt på den nya terrassen, eftersom läget är exponerat och ligger rakt i deras utsikt från verandan. Vi enades om en Cornus Kousa "Eddie's White Wonder", som vi båda sett i blom på Zetas Trädgård, och jag lyckades få tag i ett fint exemplar på Lyckas Trädgård redan samma höst. Nästa år kommer det förmodligen att bli någonting ännu mera exklusivt, (och tveksamt härdigt) här; förhoppningsvis ett Snöklocksträd (Styrax obassia), om vi nu lyckas få tag i ett sådant.

 

 

Blommande Yakusimanumhybrid innanför uppfarten, maj 2017

Av Viveka Ramstedt - 28 december 2017 21:11

 

Vedklyven sätts ihop, med högarna av stammar i bakgrunden

 

I samband med det övriga vägbygget gjorde Skanska en provisorisk väg i tomtskaftet till Amandas tomt, och drog även upp ledningar till själva tomten. Tomtskaftet, som är 4.5 meter brett, har en vinkel på mitten, men själva vägbanan, som bara behöver vara 3 m bred, kan dras i en mjuk S-kurva runt en stor tall på min sida, så att sidoremsan ömsevis hamnar på min eller Niklas sida av vägen. För att klara stabiliteten ut mot den delvis rätt branta slänten ner mot min tomt, ligger det ganska mycket exponerad sprängsten i kanten av vägen.


Vägstumpen har därefter under årens lopp använts som upplag för diverse grus-, jord-, och rishögar, och i den övre delen som eldningsplats för det årliga skräpbålet.


På den planare ytan innanför den nedre delen av vägen låg under mer än 5 års tid två jättehögar med gamla trädstammar från avverkningen före vägbygget, täckta av presenningar. De belamrade minst 50 kvadratmeter mark, och det hela såg inte särskilt roligt ut, särskilt som högarna låg rakt i utsikten från Niklas och Katrins veranda. Men eftersom jobbet var för stort och olustigt att göra själva, lejde vi till slut ut det.


2015 sågade de frilansande Pensionärstvillingarna Lennart och Bengt äntligen upp högarna av trädstammar. Året efter, 2016, dominerades helt av ved. Wellfeltarna inskaffade en vedklyv, som alla i familjen köpte in sig i, och byggde även två vedförråd på sin tomt, med hjälp av Lennart Hildingsson.


                                                             

Niklas och Emilie vid klyven                  Vedskjulet börjar fyllas                          Ännu ett vedskjul  på gång          

  

Sedan anordnades flera arbetshelger. En person skötte klyven, två bar fram och lastade på, medan resten staplade den redan kluvna veden, samtidigt som bygget av skjulet pågick.. Det gick snabbt och effektivt, och på otroligt kort tid förvandlades högarna av stammar som legat och skämt utsikten i mer än fem år, till prydliga vedstaplar under skärmtak. Eftersom det första förrådet snabbt fylldes, togs ett beslut på stående fot, att bygga ytterligare ett, uppe vid husentrén.

 

Veden, liksom vedklyven, är gemensam. Lennart H. kör ibland ner några släpkärror till Halmstad, Niklas och Katrin tar ofta med en säck ved i bilen till Stockholm, en hel del har hamnat i min egen vedbod, och resten eldar familjerna Wellfelt upp på plats under vinterhalvåret. Framöver kommer nog en del ved att få åka ner till Blekinge också, eftersom snickerifabriken. som hittills hållit Boel och Lennart med ved, nu har stängts.


  

Nästan fullt hus efter avslutade dagsverken 

Av Viveka Ramstedt - 27 december 2017 20:30

Skyltarna vid de tre entréerna kom till under 2016, efter att jag insett att det krävdes någon sorts upplysning om parkens status, i och med att det blivit så många nya hus i närområdet.


Tidigare har jag faktiskt funderat till och ifrån på att inhägna hela området, fast egentligen mest för att hålla hunden inne och rådjuren ute. Men slutligen bestämde jag mig definitivt för att låta bli. Dels skulle det bli väldigt fult, och dels verkar staket så ogästvänligt, även om jag naturligtvis tänkt ha grindar. Under årens lopp har jag också lärt mig vad rådjuren gillar och inte gillar att äta, och anpassat sortimentet därefter. För övrigt är rådjuren ett mindre problem numera; de stora flockarna på ett dussin djur, som brukade dra runt på åttiotalet, är definitivt borta.


Förbipasserande har alltid brukat be om att få komma in och titta på näckrosorna, och jag har alltid sagt att det går bra. Att folk promenerar runt i parken och tittar på växtligheten tycker jag definitivt bara är trevligt. Men jag vill ju samtidigt inte att parken ska uppfattas som någon sorts allmän yta, där man kan gå in och sparka boll eller ha picknick på ön lite hur som helst.


Lite extra fundersam blev jag också, när jag upptäckte att bilder på bågbron och dammen redovisades som en "tillgång i området" i prospektet, när tomten bredvid min skulle säljas. Senare fick jag också höra, att ännu en mäklare hade använt dammparken som ett försäljningsargument gentemot en spekulant på en av de sista tomterna.

Citat; "Det gör ingenting att tomten är väl liten, det finns ju en stor allmän park alldeles intill, som ni kan utnyttja".


Hur som helst behövdes det förmodligen någon form av upplysning, och jag tyckte det var bäst att tydligt tala om vad som gällde. Så under 2016 skaffade jag tre små skyltar till de tre entréportalerna med texten;

"Denna park ägs och sköts privat. Promenera gärna genom området, men håll er till stigarna och låt blommorna stå kvar! Även de vilda är planterade."

(Formuleringen kom faktiskt från far, han hade också funderingar på skyltar på sextiotalet).


Året efter blev det även en temporär skylt inne vid dammen kring midsommar:

"Gå inte ut på bron! Häckande and"


Detta efter att några besökare hade stört den ruvande andhonan ute på ön, så att hon lämnade boet. Äggskalen återfanns på stranden dagen efter, kråkorna hade väl tagit dem. (Andparet häckade dock om, så det blev en ändå en kull ungar senare).


Om det nu beror på skyltarna, eller på att dagens barn är mera väluppfostrade än vi själva var som ungar, så har det inte varit några som helst problem därefter. Tvärtom blev jag själv tillrättavisad av ett 5-årigt grannbarn, när jag plockade mina björnbär på Norra Portalen i höstas.


"Du får inte plocka bären", sa han allvarligt. "Det står på skylten där!"


Jag försökte förklara för honom att bären faktiskt var mina egna, men jag tror inte att grabben litade riktigt på mig.

 

(Skyltarna kommer från en webfirma, som heter Skyltmax. Man får själv betämma text och utformning)  

Av Viveka Ramstedt - 26 december 2017 22:02


 

Norra Portalen 2015

 

De tre entréportalerna till parken kom till åren 2013-2015, en per år. De är designade och konstruerade av Annas man Peter, som är skicklig med stål, och har en egen firma för trädgårdsprodukter, Lookia. Portalerna är gjorda i cortenstål, som ger den roströda patinan redan från start.

 

Den första som byggdes, våren 2013, var den norra, och den är också den som har flest olika sorters klängväxter. Eftersom det här var ett nytt element i parken, gick jag lite till överdrift med planteringen, och portalen pryds nu bl.a av doftkaprifol, humle, vildvin, murgröna, tagglöst björnbär och Clematis vitalba 'Summersnow', som alla kämpar om utrymmet och uppmärksamheten. Det har blivit riktigt fint, med de olika färgerna och bladformerna. Men i år hade klättrarna vuxit så våldsamt att de nästan blockerade själva ingången, så nästa år får jag nog beskära rätt ordentligt.

 

                                                            

Humle och björnbär   2015                             Östra Portalen  2015                                    Västra Portalen 2015


Portal nummer två, i öster mot Niklas och Katrins hus kom till 2014, och har fått en gammaldags klängros på var sida,Venusta Pendula och Stanwell Perpetual. Vi försöker ochså få in en clematis Summersnow, men av någon anledning tjurar den lite hittills. Rosorna växer dock bra. Båda är vitrosa, småbladiga och småblommiga. I år, 2017, var det första gången som rankorna täckte hela portalen, och de blommade också ovanligt rikligt.

 

 

Östra Portalen, med rosorna i blom 2017

 

Den västra, portal nummer tre, vid rönnsumakhäcken mot Ferievägen, byggdes 2015, och har fått en plantering av Staketdruva på sydsidan och klängrosen Polstjärnan på nordsidan. År 2017 satte jag dit ytterligare en ros på sydsidan, en Stanwell Perpetual, även den vit och småblommig. 

 

Peter byggde också den åttkantiga stödställningen för rosorna på ön, i liknande design som portalerna. De gamla buskrosorna där hade växt sig jättestora, och behövde någon form av stöd för att inte rasa in över sittytan eller ut över dammen, så ställningen gjorde stor nytta. Men även här behövs det en ordentlig beskärning, som är planerad nu till vintern.

 

 

Ön med spaljéställning för buskrosorna2014

 

Av Viveka Ramstedt - 26 december 2017 00:06

För att vara en storstad finns det rätt många ställen i Stockholm där man kan rasta hunden i närheten av det ganska centrala läget vid Birger Jarlsgatan, där Niklas och Katrin bor.


Allra närmast ligger Ellen Keys Park; en liten ruta mellan två stora gator, omgiven av låga murar. Den var uppenbarligen tänkt som lekplats för barn, men under de år jag besökt Stockhom kring jul har jag ytterst sällan träffat på några barn där. Däremot desto flera hundar; den lilla parken verkar nästan vara en sorts central mötesplats för närområdets alla hundar. Oftast träffar man på minst ett par stycken och de är också oftast lösa, trots att det lär vara ganska strikt koppeltvång i Stockholm. Hittills har alla vi mött där också varit snälla, så det brukar bli en stunds lek, innan vi fortsätter ner till den betydligt större Humlegården.


Under senare år har det emellertid dykt upp ett oväntat problem i Humlegården; parken har blivit tillhåll för en ganska stor koloni av kaniner. Enligt uppgift från hundägare jag träffat där, har kaninerna migrerat in från Hagaparken, och sedan blivit bofasta och förökat sig. De tycks ha sina hålor i buskagen och under skjulen i den norra delen.


Kaniner gör Nelly fullkomligt tokig, så de senaste två jularna har jag undvikit Humlan och istället valt att förlägga kvällsrundorna till Observatorielunden. Visserligen måste man klättra upp för ett antal branta trappor, och sedan klättra ner igen, men väl uppe på toppen av kullen finns en relativt stor och ganska plan yta, utan trafikerade gator i närheten. Även häruppe träffar man ofta på trevliga lekkamrater, som liksom jag gillar att bryta mot koppellagen. Några ilskna kamphundar, som ju ofta beskrivs som ett problem i Stockholm, har vi hittills aldrig stött på.


I år gjorde jag dock ett försök med Humlegården igen, och kaninerna var faktiskt borta. Återigen enligt uppgift från andra hundägare, skjuter kommunen regelbundet av dem tidigt på morgnarna. Verkar lite riskfyllt mitt i en storstad, men fungerar tydligen.


Huvudpromenaderna under stockholmsvistelsen förläggs dock alltid till antingen Liljansskogen eller Hagaparken. Liljansskogen är ett förvånansvärt stort och varierat promenadområde för att ligga så centralt. Dessutom passerar man ju Tekniska Högskolan på vägen dit, och det är en av mina absoluta favoriter när det gäller arkitektur.


På juldagen blir det alltid en rundtur i Hagaparken. Vi är uppenbarligen inte ensamma om det valet. Det brukar gå en strid ström av människor med eller utan hundar, nästan som en myrväg, bort till koppartälten, runt Hagaparken och tillbaka längs Brunnsviken.

I år var det dock färre än vanligt, möjligen för att det började regna efter halva vägen. Regnet i sig spelade mindre roll, men det gjorde att de tidigare isiga vägarna blev nästan ofattbart hala. 

 

Vi hade dock tur, och kom hem utan benbrott.  

Av Viveka Ramstedt - 24 december 2017 19:21

Familjejul i Stockholm har traditioner ända från 1940-talet i Lövekulle, då Boel och jag var barn. Oftast är det kring ett dussin personer runt julbordet, i år är vi tio stycken. Nelly, som är en ytterst social hund, älskar jularna i Stockholm, med massor av folk som gosar med henne hela tiden. Förmodligen är det årets höjdpunkt för henne.


Det blir förstås julbord, med avsjungande av åtskilliga snapsvisor. Många av dessa har vi lärt oss av vår ingifta moster Margareta, som hade ett till synes outtömligt förråd av halvsnuskiga visor. (Inte alls vad man förväntade sig av en äldre, stadgad och proper dam).


Numera är det jag och Boel, som är äldst, sedan är det två generationer barn och barnbarn. Det yngsta barnbarnet, Signe, ska börja i gymnasiet nästa år, så snart blir det väl barnbarnsbarn också.


En av de stående programpunkterna under julfirandet är ett julspel, som far skrev på rimmad vers, år 1948. Årtalet vet jag säkert, eftersom den största rollen, som tomtenisse på avvägar, spelades av min lekkamrat Göran, som var 8 år vid det tillfället och hade repliken "Jag är ju bara åttahundra år". Året därpå var det förstås meningen att repliken skulle lyda "Jag är ju bara niohundra år", men Göran tog den gångna tidsrymden bokstavligt och sa istället "Jag är ju bara åttahundraett år".
Märkligt nog lyckades emellertid denna åttaåring lära sig hela den långa tomtemonologen utantill.


Det blev några års uppehåll med julspelet under 1950-60-talet, då Boel och jag var tonåringar, och tyckte spelet var jättetöntigt. Det återupptogs inte förrän någon gång kring 1970, då Boels familj kom hem från Malaysia. Därefter har det uppförts varje år, även om det numera flyttats från Lövekulle till Stockholm, och fjärde generationens barn har tagit över många av rollerna.

Boel och jag spelar dock fortfarande rollerna som oss själva.


Numera spelas tomtens roll av fars äldsta barnbarnsbarn, Josef, som fuskar och läser innantill, liksom de flesta andra deltagarna. Rollbesättningen varierar, beroende vilka som råkar vara närvarande. Ett år spelade Boels yngsta dotter Amanda rollen som tomte från USA via Skype.


Någonstans mitt i spelet krälar lysmasken in, oftast spelad av Boel, iförd sängöverkast och ned en ficklampa instoppad i en röd luva på huvudet. Familjens hundar förväntas traditionsenligt få spader vid denna tidpunkt, men Nelly är för cool för att låta sig imponeras.


Strax efteråt dyker tomtenissen upp, och drar sin jättelånga monolog, och det hela avslutas med att alla vandrar ut för att leta efter nissens säck, som "föll av vid er pump". (Pumpen ifråga befinner sig förstås fortfarande i Lövekulle, trots att vi numera fått kommunalt VA även där.)


Tramsigt?

Visst. Men rätt kul också faktiskt.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25
26 27 28 29 30 31
<<< December 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se