Under större delen av 90-talet veckopendlade jag till Berlin, där firman hade öppnat lokalkontor efter murens fall. Det var en jobbig tid, som inte lämnade mycket tid och kraft över till trädgårdsarbete, annat än på helgerna. Men med hjälp av naturen hände det ändå en hel del positivt med parken under den här perioden.

I början koncentrerade jag mig mest på ängsytorna, kring dammen och på den planare övre delen av tomten. Redan från början skötte jag ängsmarken enligt textboken; med lieslåtter en gång om året i början på juli, och en andra slåtter med motorgräsklippare på maxhöjd sent på hösten, eftersom jag inte hade några kor som kunde sköta efterbetet.

Jag jämnade ut svackor, magrade ut toppskiktet med sand, sådde i de nya partierna med ängsfrö, och planterade massor av lökväxter och självförökade plantor, bl.a vitsippor, blåklocka, prästkrage, gökblomster, akleja, Natt och Dag, ramslök, kungsängslilja och många olika sorters primulor. En del trivdes och förökade sig vidare, annat försvann ibland starrgräs och rävarumpor. Men efter några år började ängsmarken se riktigt fin ut vid midsommartid.

Lyckan var fullständig när jag lyckades etablera nattviol på den nedre ängen. Orkidéer är ju fridlysta i hela Sverige, men jag bytte till mig ett tiotal av en tjej i Bohuslän, som skulle bygga lada på sin äng som var full av nattviol. Hon fick ett par röda näckrosor i utbyte, nattviolerna fick ett fortsatt liv på min äng, och alla var nöjda.

Så här 30 år senare ser ängsmarken ganska fin ut fram till midsommar. Jag fick visserligen aldrig till de mattor av scilla och crocus, som jag fortsatt beundrar i mina föräldrars gamla trädgård. Ett högt gunnebostaket håller ute rådjuren därifrån, medan de har fri tillgång till mitt woodland. Scilla och crocus tillhör deras favoritdiet, så jag får nöja mig med snödroppar och mininarcisser som substitut.

Och av någon anledning lyckades jag aldrig etablera vanlig prästkrage, trots upprepade försök, och trots att den växer rikligt i några goda vänners hästhage, bara någon kilometer härifrån. I år planerar jag ett massivt sista försök; jag samlade in en dryg liter blomhuvuden i hästhagen (med ägarnas välsignelse förstås). Det måste ha blivit tusentals frön av dessa, som jag sådde ut i somras i ett par nyetablerade partier, där de slipper konkurrens med tjock grässvål. Tiden får väl utvisa om det går vägen.

Men det finns annat som fungerat bättre i min jordmån.

Gullvivor och jordvivor växer som ogräs överallt. Jag har också stora bestånd av kungsängslilja och ramslök på flera olika ställen. Knölarna till kungsängsliljorna kommer ursprungligen från ett par påsar från en en trädgårdsbutik. Men mattorna av ramslök härstammar alla från två lökar, som jag grävde upp från en vägkant mellan Gränna och Linköping. De har förökat sig våldsamt, både med frön och sidolökar, och numera kan jag både koka ramslöksoppa på bladen och ge bort en bunke av plantorna till goda vänner.

Får man inte den man älskar, får man älska den man får, som det heter i något gammalt tänkespråk.