Redan under min berlinperiod på nittiotalet dök det upp ett nytt och allvarligt hot mot hela woodlandprojektet. Lövekulle skulle exploateras igen, och en ny detaljplan var på gång.

Orsaken var begriplig. Just då var det faktiskt en allmän trend i alla de gamla sportstuguområdena som byggts runt Göteborg på fyrtio- och femtiotalen. Det fanns massor av sådana områden och alla hade två saker gemensamt; De saknade kommunalt vatten och avlopp, och terrängen var ofta skogsmark, morän och berg i dagen, med begränsade möjligheter till infiltration.

Det gick bra så länge husen bara beboddes sommartid. På den tiden klarade man sig fint med egen brunn och utedass. Disk och tvättvatten fick rinna rakt ut i marken, och badade gjorde man i sjön.

Men under de nästan femtio år som gått sedan det första området byggdes ut, hade allt fler börjat bilpendla till jobbet, och många sommarstugor konverterades till helårshus. Även om de flesta skaffade en sluten tank för WC-avloppet, blev det ändå en kraftig ökning av vattenförbrukningen. Moränmarken klarade inte att ta hand om det infiltrerade avloppet, och det mesta vattnet, som slutligen hamnade i sjön, var ordentligt förorenat.

Lösningen var dock inte bara att dra ut kommunalt vatten och avlopp till de redan befintliga husen. Vårt område låg 4 kilometer från reningsverket, så det skulle bli orimligt dyrt för fastighetsägarna, som förväntades betala hela kalaset. Det var av den anledningen, som den till större delen obebyggda norra delen av den gamla avstyckningsplanen, drogs in i detaljplanen. Här skulle det kunna tillkomma ett femtontal nya hus, som skulle hjälpa till att finansiera projektet. De flesta av de planerade nya husen låg också på kommunal mark, så det var rena vinsten för kommunen.

Min syster och jag var den största markägaren i området, bortsett från kommunen. Att vi inte hade minsta lust vare sig att bebygga eller sälja de fem stora tomter som vi ärvt av far spelade ingen roll. Kommunen planerade dessutom att dra den nya tillfartsvägen till hela nordöstra delen diagonalt över vår mark. På den bit som blev över, ritade man in fem nya, mindre tomter. Ett av husen på illustrationskartan var placerat mitt i vår näckrosdamm.

Men det värsta var uppfarten, som hade fått en sträckning som skulle bli förödande för landskapsbilden långt utanför planområdet. Vägen skulle dras på strå uppför en brant skogklädd sluttning, som vette ut mot ett stort öppet fält, med Lövekulles vackraste utsikt. Skogsbrynet skulle skövlas på hela sträckan, och själva vägen, med en bergsskärning på som mest 3.5 meter på insidan och motsvarande uppfyllnad på utsidan, skulle lämna ett bestående fult ärr i sluttningen.

Vi protesterade förstås, och fick de flesta av grannarna med oss. Folk hade vant sig vid näckrosdammen och ville ha den kvar. Det fanns också redan en väg till de få befintliga husen, och även om den delvis var rätt brant, ansåg de flesta i området att den dög som den var. Men även om det nog faktiskt behövdes en ny väg, borde den ha kunnat få en betydligt vettigare sträckning än kommunens förslag.

Kommunen ansåg att vi borde vara tacksamma. Fastigheter i Lövekulle såldes dyrt redan på den tiden, så på pappret hade alla i det blivande utbyggnadsområdet plötsligt blivit miljonärer. Men, som min gamla mor så väl uttryckte det; "Man kan ju inte äta sitt hus"!

Våra invändningar mot planen gällde egentligen mest den fullkomligt idiotiska lösningen på vägsystemet. Men det enda vi lyckades uppnå var att den blivande Ferievägen drogs i en större båge runt dammen, så att vattensamlingen kunde bevaras. Uppfartsvägen i den branta sluttningen lyckades vi inte göra något åt.

Vi protesterade på alla tänkbara sätt, utom genom att överklaga detaljplanen. Det var faktiskt ingen som överklagade, trots att många var missnöjda med planen. Förmodligen för att alla berörda insåg att själva exploateringen faktiskt var nödvändig. De gamla avloppen var en sanitär olägenhet. Den tillkommande bebyggelsen behövdes faktiskt, av krassa, ekonomiska skäl. Utan de extra kostnadsbärarna skulle kostnaden för alla fastighetsägare ha blivit orimligt hög.

Planen fastställdes 1998, men under förrättningen för väg och VA, några år senare, då de ekonomiska och tekniska problemen slutligen kom upp till ytan, blev det desto flera överklaganden.

Det skulle dröja ytterligare ett halvdussin år, innan vägfrågan för vår del av området till slut fick en acceptabel lösning.