Detaljplanen hängde över oss som ett ständigt hot, men livet måste ju gå vidare.

Under den här perioden jobbade jag mycket hemifrån, med att avsluta ett forskningsprojekt för Chalmers, om våra erfarenheter av planeringen i Berlin. Mot slutet gick jag ner till deltid, och valde också att gå i pension nästan ett år för tidigt. Det blev därmed betydligt mera tid över för trädgårdsarbete.

Jag hade också en ny hund, en Springer Spanielvalp, som hette Molly, och som jag planerat sedan länge. Jag hämtade henne från uppfödaren dagen efter att jag landat efter den sista Berlinresan. Hon skulle bli min ständiga följeslagare i nästan femton år.

Dertaljplanen medförde att mitt woodland förlorade två tredjedelar av sin yta, men det gjorde också att den återstående delen fick mera struktur. Eftersom jag vid det laget visste ungefär var de framtida gränserna skulle gå, koncentrerade jag mig på de delar av området, som jag visste skullle gå att bevara som naturpark även på längre sikt, och framför allt på gränserna utåt.

Buskplanteringarna runt ängsmarken fick plötsligt en helt annan dignitet, eftersom deras största uppgift i framtiden skulle bli att skärma mot insyn från den framtida nybebyggelsen, och framför allt mot vägarna, som vid det här laget blivit till något mycket negativt för mig. Med mer än 200 meters gräns mot blivande vägar, skulle det gå åt massor med träd och buskar till skärmarna, och den enda ekonomiska möjligheten var att framställa dem själv.

Jag hade länge hållit på med förökning av växter i liten skala, men nu fick verksamheten en helt ny inriktning och volym. Förökningen, som tidigare varit mest fokuserad på ängsblommor och rhododendron, inriktades nu på vanliga vilda svenska buskar och träd. Jag använde de flesta tillgängliga metoder; frösådd, sticklingar, rotavläggare och uppdragning av småplantor, som jag fick av grannar och trädgårdsvänner.

Jag var inte så kinkig, när det gällde sortvalet. Så länge buskarna bara hade ett någorlunda hanterligt växtsätt, och helst även snygga blommor, bär eller höstfärger, så dög de. Det blev massvis av små plantor av hägg, syren, gullregn, snöbär, forsythia, nyponros, schersmin, häggmispel, parkaralia, hassel, snöbollsbuske, olvon, benved, bok, kastanj och oxel.

Frösådd och sticklingsförökning är förvånansvärt enkelt, om man bara har tillgång till belysning och undervärme, och det hade jag, i mitt gamla växthus från sjuttiotalet. Det blev snabbt ett hela tiden växande bestånd av olika stora krukor med småbuskar i olika utvecklingstadier.

Baksidan av min egen trädgård började mer och mer likna andra Trädgårdsamatörers. 

Det stod krukor överallt i väldigt många år, för både planprocessen och förökningen tog oväntat lång tid.