Bågbron till ön, som väl är det element i parken som de flesta lägger märke till, tillkom 2003-2004, mest för att jag ville odla buskrosor, och tröttnade på att rådjuren käkade upp alla blomknopparna.

De skiktlimmade fundamenten till bron gjordes av min systerdotter Amandas bästa kompis Sofia och hennes man Mats. De hade ett snickeri i Lagmansholm, och radien på bågen bestämdes av storleken på deras tillverkningshall. Det gjorde att bron blev lite högre än vad jag planerat, vilket visserligen var dekorativt, men inte så gångvänligt.

Det tog fyra starka gossar och många svordomar för att lyfta balkarna på plats. Att skruva fast brädorna till gångskiktet var jämförelsevis en ren barnlek, och sedan var konstruktionen stabil nog att tåla belastningen av en fylld skottkärra. Och det behövdes, för det gick åt väldigt många skottkärror grus och matjord, för att utvidga den befintliga lilla ön med drygt en meter på alla sidor. Det här var en av de få gångerna jag använde köpejord för ett projekt, och det gick åt ett lass väggrus och ett lass matjord, innan det var dags för plantering.

I fonden mitt för bron satte jag en Acer palmatum, som under de här 15 åren vuxit till ett rejält träd. Runt ön blev det sedan åtta gammaldags buskrosor. Från bron medsols; Princesse de Lamballe, Prairie Dawn, Comtesse de Lacepède, Rose de Recht, alba Celeste, Gallica complicata, la Reine Victoria och Moyesii Geranium. Plantorna köpte jag på Cedergrens i Råå, som var Sveriges ledande plantskola på den tiden. Det var rejäla, härdiga rosor, alla utom Rose de Recht är engångsblommande, men desto vackrare under blomtiden.

Enda anmärkningen jag har mot dem är att de är väldigt taggiga, och med tiden vuxit sig alltför stora. Under senare år har därför min brorsdotter Annas man, (som lustigt nog också heter Peter), konstruerat en åttkantig spaljéställning av stål, som hjälper till att hålla dem på plats. Peter den Andre, som är duktig på att jobba i metall och också har egen firma numera, har även har konstruerat och byggt de tre portalerna till parken. (Men mer om dessa senare).

I centrum av ön gjorde jag en liten sittyta, på ett åttkantigt trädäck, där familjens yngre medlemmar gärna tar ett glas öl ibland. Tillgängligheten minskas dock något av att de årligen återvändande gräsänderna har utsett ön till sin primära häckplats. Man vill ju inte störa en ruvande andhona, så under stora delar av maj-juni är det därför tillträde förbjudet till ön för alla andra.

Den övre bilden är från 2005, då ön var nyanlagd, buskarna nyplanterade, och strandvegetationen ännu inte hade kommit igång. Den nedre är från 2016, med spaljéerna på plats, och strandvegetationen fullt utvecklad.