Medan jag pulade med mina större och mindre projekt, tuggade samhällets maskinerividare. År 2002 blev alla markägare kallade till Lantmäteriet, eftersom en vägförening för den nya vägen skulle bildas, andelstalen bestämmas och kostnaderna fördelas.

Detaljplanen hade ju gått igenom utan att överklagas av någon, eftersom alla i området faktiskt ville ha avloppsfrågan löst. Men förrättningen för vägen och VA-ledningen överklagades till högsta möjliga distans av både oss och flera andra berörda utmed Ferievägen och Fritidsvägen.

Det var inte förrän nu som det stod fullt klart för alla inblandade, att ljushuvudet som ritat planen lyckats lägga in sträckningen så att vägen först gick upp till höjdryggens högsta topp, och sedan sjönk några meter igen för att komma åt den nordvästra delen av området. (Det hade inte gått att utläsa av planhandlingarna vi fått ut, eftersom nivåkurvorna på kartan i den skalan var oläsliga).

Men det innebar att antingen måste avloppet separeras från vägsträckningen, eller också skulle det behövas en pumpstation. Bådadera skulle förstås öka byggkostnaderna väsentligt. Och byggkostnaderna skulle vägföreningen, d.v.s fastighetsägarna betala. Det skulle bli dyrt. Mycket dyrt.

Det framgick nu också slutligen klart,att byggrätten för två av våra tomter låg flera meter under vägens nivå, vilket innebar att det skulle krävas individuell pumpning till dessa tomter. Kommunen hade tidigare haft mage att tidigare skicka ut tomtkartor som helt saknade nivåkurvor, för att vi skulle godkänna placeringen av avloppsanslutningen.(Vilket vi lyckligtvis inte gjorde då).

Nu överklagade vi förrättningen så långt det över huvud taget gick. Överklagandena avslogs förstås, med motiveringen att det ju fanns en fastställd detaljplan för området, som Kommunen inte hade för avsikt att ändra. Precis som i det klassiska militärskämtet, att "När kartan och terrängen inte överensstämmer, gäller kartan".

Vi hade hamnat i något sorts bisarrt Moment 22.