Fars ursprungliga dröm om ett woodland med rhododendron hade förstås inte fallit helt i glömska.

Det finns ganska mycker rhododendron här idag, både på min egen tomt och på dammtomten. Far och jag lyckades samla på oss ett ganska impomerande sortiment; bland annat köpte vi plantor direkt av Hobbie och Jeddeloh under en Tysklandsresa, då vi också inhandlade varsitt växthus att sköta förökningen i.

Under sjuttiotalet förökade både far och jag rhododendron i rätt stor skala, både genom frösådd och sticklingar. Eftersom min ekonomi var begränsad, köpte jag också många två- till treåriga småplantor, både från Rhododendronsällskapet och min favoritplantskola i Sävedalen.

Mitt eget intresse var i väldigt stor utsträckning inriktat på hybrider av Rh. oreodoxa och williamsianum, eftersom jag gillade de rosa klockblommorna. Jag var mindre förtjust i de vanliga storblommiga sortena, men det blev förstår en hel del av dessa också.

De flesta av de storbladiga hamnade i ett plant område i nederdelen till min egen tomt, som vi döpte till "Rhododendrondalen", (återigen inspirerat av Botan). De kanter som vetter ut mot omgivande vägar och gräsytor har med åren vuxit ihop till en sammanhängande buskskärm, med nästan bedövande blomprakt under maj och juni, medan de inre delarna av den gamla planteringen numera mest liknar en dunkel och ogenomtränglig djungel.

Jag förälskade mig tidigt i ett par williamsianum- och oreodoxahybrider på vägen upp mot Bambulunden i Botan, och fick faktiskt specialtillstånd av Tor Nitzelius att ta sticklingar på dem. Många av buskarna i mitt woodland härstammar från dessa buskar, eftersom förökningen lyckades lite för bra, och det blev massvis med småplantor. De flesta av dessa hamnade först på en tillfällig planteringsyta i ytterkanten av "rhododendrondalen". Men småplantorna växte förstås till sig, och det blev ganska snart trångt om saligheten.

Redan kring början av 90-talet fick därför en del av dem flytta ut till dammtomten, först till partierna som gränsade mot min egen tomt; Övre ängen och Västra platån. I randzonerna mellan ängsmarken och angränsande bergspartier gjorde jag i ordning delvis upphöjda planteringsbäddar, som avgränsades med låga stödmurar utåt. Under de drygt 25 år som buskarna stått där, har de förstås vuxit sig ganska stora. Oreodoxahybriderna är över två meter höga numera. De blommar tidigast av alla, och det händer att nattfrosten tar blommorna, men de åren som knopparna klarar sig, blir blomningen spektakulär.

Lite senare, i början på 2000-talet, hamnade flera av williamsianumhybriderna i sluttningen utmed bäcken. Och i samband med att bågbron och planteringarna kring dammen kom till, 2004-2006, satte jag rader av azaleor dels utmed nordöstra dammkanten, dels i skogsbrynet söder om den stora ängen.

Tanken var förstås att blommorna skulle spegla sig effektfullt i dammens vatten. Men till skillnad från vintergröna rhododendron, som har den stora fördelen att rådjuren inte rör dem, levde azaleorna farligare. Även om de flesta överlevde, blommade de inte för första gången förrän 2010, då vägbygget startade. Förmodligen för att maskinerna skrämde bort rådjuren, som dittills käkat upp alla blomknopparna.

Jag har aldrig fjäskat särskilt mycket med mina rhododendron. De får en planteringsgrop, där den befintliga skogsjorden blandas upp med en tredjedel torvmull och en tredjedel lövkompost. Sedan glömmer jag i stort sett bort dem, utom förstås när de blommar, och när jag räfsar in lite löv runt dem på höstarna. Annars sköter de sig i stort sett helt själva, och är de bara någorlunda härdiga blir de så småningom rejäla buskar eller träd.

På sätt och vis är de idealiska trädgårdsväxter - i varje fall i ett woodland.