Tidpunkten för genomförandet av vägen och VA-ledningen närmade sig obönhörligt.

Men det kom en vändpunkt, och det skulle faktiskt bli kommunens eget Tekniska Kontor, som räddade oss.

En dag stötte jag på ett par killar från Tekniska ute i vår skog, och vi började prata. De var där för att sätta ut vägsträckningen i terrängen, och var helt klart bekymrade. Till skillnad från planingenjören som ritat planen, insåg de att vatten inte rinner uppför, och att det planerade bygget dessutom skulle bli mycket dyrt, eftersom det krävdes massor av sprängning. De hade därför helt på eget initiativ tagit fram ett nytt vägförslag, som var betydligt billigare och bättre anpassat i terrängen, samtidigt som det tillgodosåg kravet på rimlig lutning.

De hade presenterat förslaget för stadsarkitektkontoret, men att genomföra det skulle förstås kräva en ändring av detaljplanen. Och vid det här laget hade det gått prestige i frågan, så förslaget hade arkiverats i en låda. Jag misstänker att de båda tjänstemännen också fick en reprimand för sitt oönskade initiativ. De var som sagt ytterst frustrerade.

Men nu tändes istället en gnista av hopp bland de boende i området. Den nybildade vägföreningen var en betydligt starkare motpart än enskilda fastighetsägare var för sig. Och det var svårare att gömma undan en formell ansökan om planändring från en vägförening, än ett aldrig så bra alternativt vägförslag, som tagits fram på eget initiativ av ett par tjänstemän.

Kommunstyrelsen var fortfarande motvillig, eftersom den sydligaste biten av den förelagna nya vägdragningen korsade det öppna fältet strax ovanför den lilla åkerholmen, innan den anslöt till Lövekullevägen. Kommunen såg fälten som en potentiell framtida resurs. Under årens lopp har det dykt upp ett antal mer eller mindre vilda idéer hur de skulle kunna exploateras, och även om inget av förslagen har genomförts, ville politikerna fortfarande ha handlingsfrihet när det gällde fälten.

Det blev faktiskt chefen för Tekniska Kontoret, som slutligen räddade situationen. Han kom på den ljusa idén att tillfarten, istället för att dras den närmaste vägen tvärs över fältet, kunde följa sträckningen av Gamla Badplatsvägen längs skogskanten. Det var en sämre teknisk lösning än det ursprungliga förslaget, eftersom det innebar en längre körväg, som dessutom först gick uppför, sedan nerför, för att slutligen stiga igen. Det innebar också att den yttersta biten av VA-ledningen måste separeras från vägläget. Men det räddade ansiktet på politikerna, och löste därmed den Gordiska knuten.

Sedan gick allting mycket snabbt. Den nya detaljplanen togs fram på rekordttid, och inte en kotte överklagade vare sig plan eller genomförande.Men med den sedvanliga formella hanteringen dröjde det ändå ytterligare två år innan vägen och VA-ledningen kunde börja byggas.