Det oväntade men efterlängtade beslutet från kommunen innebar förstås att jag fick ny energi. Dammtomten var räddad, och jag kunde börja planera för framtiden med betydligt större säkerhet.

Men först krävdes ett antal markbyten, eftersom detaljplanen innebar att vi både skulla avstå och kompletteringsköpa mark. Framför allt gällde det östra och norra sidan av dammen, där far inte hade haft full koll på var gränserna för hans fastigheter gick. Det innebar att en ca 10 meter bred remsa mellan dammen och vägarna nu måste köpas loss av oss.

Under perioden mellan den gamla och nya detaljplanen, hade den allmänna synen på naturvård ändrats. Dammen, som kommunen ursprungligen hade tänkt fylla ut och förvandla till byggmark, klassades nu som "skyddsvärd biotop", och fick en bestämmelse i planen som hindrade bebyggelse eller andra åtgärder som kunde skada naturvärdet. Det var förstås ingenting vi ville bråka om när den nya planen togs fram, eftersom hela vår kamp hade gått ut på att just skydda dammen och naturvärdena.

Vad som var lite konstigare var att kommunen under arbetet med detaljplanen hade krävt att vi skulle avstå en ca 20 meter bred remsa av vår mark i sluttningen ner mot fälten. Motivet sades vara att säkerställa att träden inte skulle fällas. Med tanke på att kommunen bara två år tidigare varit fullt beredda att inte bara meja ner alla dessa träd, utan även spränga sönder större delen av sluttningen, var det ju lite märkligt att de nu ansåg sig vara de enda som kunde säkerställa trädens existens. Men det var inte heller något vi ville bråka om, när den nya planen togs fram, eftersom hela vår kamp hade gått ut på att just skydda träden och sluttningen.

Men vad kommunen inte hade brytt sig om att förklara för oss under planprocessen var att marken runt dammen och marken i sluttningen plötsligt värderades helt olika. Marken vi skulle avstå var nu allmän naturmark, medan marken runt dammen, som vi behövde köpa till, var tomtmark. Och tomtmarken värderades mycket högre, trots att planbestämmelsen borde innebära att den inte kunde användas till annat än just naturmark. Det kom som en chock för oss, när kommunen nu hävdade att den mark vi måste köpa in var värd 30 gånger mera per kvadratmeter än den som vi skulle avstå. Nu lyckades vi till slut förhandla oss till ett bättre avtal med kommunen, men kostnaden för mig blev ändå kännbar, eftersom ytterligare en markägare var inblandad.

Slutligen återstod två frågor, som handlade om vad vi egentligen skulle göra med vår mark i framtiden.
Första frågan, fördelningen av tomterna mellan mig och Boel, var relativt enkel. Boel hade tre barn, potentiella arvingar till varsin tomt, så hon fick de tre mindre tomterna ut mot sluttningen. Jag fick den stora tomten med dammen, mitt nuvarande woodland, som alla var överens om skulle bevaras som park.

Nästa fråga var lite svårare. Marken hade hittills kostat oss mycket lite under åren, men nu hade vi tvingats betala ett rätt högt pris för våra tomter i form av 4 vägavgifter, så att fortsatt lämna alltihop obebyggt kändes lite konstigt. Nu inställde sig problemet vad vi egentligen skulle göra med dem. Ingen ville att tomterna skulle gå ur familjen, men å andra sidan var familjen rätt utspridd; med Boel i Blekinge, Niklas i Stockholm, Emilie i Halmstad och Amanda i England. Det var rätt uppenbart att ingen hade en tanke på att flytta till Alingsås, för att bosätta sig på sin tomt.

Det var Niklas, som helt plötsligt kom på den förlösande idén. Även om ingen av dem var beredd att flytta till Alingsås permanent, var tanken på en sommarstuga i Lövekulle lockande för allihop.
Och så kom det sig att våra två sommarstugor blev bland de första nya hus som byggdes i området.