Stödmur mot Ferievägen, under uppbyggnad 2011

Jag har alltid samlat på stora, flata stenar. Under de år på åttiotalet när jag jobbade med översiktsplanen för Marks kommun, hade jag oftast bakluckan på bilen full med sten hem, från mina rundresor i kommunen. Det finns en särskild sorts skivig gnejs i berggrunden där, och dikena brukade vara fulla av plattstenar, efter att grusvägarna skrapats.
En dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på kyrkogårdsmuren i Skene. Då bestämde jag mig för att det var dags att trappa ner på stensamlandet.

De flesta av stenarna från Mark kom förstås till användning på min egen tomt, men när sprängningarna startade för Ferievägen blev det ju plötsligt gott om kantiga stenar på närmare håll. Jag brukade plocka med mig några av dessa varje gång jag var ute med hunden, och vid det här laget hade jag samlat på mig ett rätt ansenligt förråd.

I den södra delen av Ferievägen låg marknivån på dammtomten nu antingen betydligt under eller över vägbanan, och för att ta upp nivåskillnaden på ett snyggare sätt, bestämde jag mig för att bygga stödmurar av natursten. Det blev till slut tre stycken längs huvudvägen.

Den översta stödmuren, mot gränsen till min egen tomt, gjordes helt av maskiner. De stora stenarna till den fick vi ta gratis på kommunens upplag av sprängsten i Stadsskogen. Lastbilschaffisen som hämtade dem la dem även på plats med grävskopan, efter att först ha dumpat ett lass väggrus innanför. Tanken var att få till en plan arbetsyta här, och eftersom den oftast är skräpig, med lövkomposter och grenhögar, skärmade jag senare av den med en rad taxus ut mot vägen.

De andra två stödmurarna har istället den upphöjda planteringsytan på utsidan mot vägen. De tog betydligt längre tid att göra, eftersom jag byggde dem för hand, och samtidigt anlade en nordsydlig stig, som vetter mot stödmurarnas insida och löper längs hela gränsen. Jag hade ju samlat på mig en massa sten under vägbygget, men det visade sig ändå vara otillräckligt. (Ska man bygga en snygg naturstensmur, behöver man ungefär en halv gång extra mot vad som egentligen går åt till själva muren). Lyckligtvis hade nygrannarna Magnus och Andrea just avslutat egna murar, och fått en hel del stenar över, så jag fick ett par skottkärror fulla med flata fina stenar av dem.

Utanför den sydligaste stödmuren planterade jag en häck av Rönnsumak, som faktiskt till större delen är "trädgårdsrymlingar", (rotskott från grannens häck, som var på väg att ta sig ut i körbanan). Rönnsumak är i och för sig ett riktigt ogrästräd, men med en halmeterhög stenmur på insidan och ett makadamdike på utsidan, tror jag att det ska gå att hålla dem på plats. Häcken blommar fint, och har blivit såpass hög vid det här laget, att jag måste klippa den årligen.

Den mellersta muren delar min tidigare Magnolialund i två delar, tillsammans med den åtföljande nya stigen. Planteringen längs vägen blev här fyra japanska lönnar, en Stewartia och en Magnolia sieboldii, med en undervegetation av myskmadra och nävor, som spridigt sig kraftigt under de senaste sex åren, och nu täcker stora delar av marken. Min gamla hund, Molly, som dog på hösten 2011, ligger begravd under den sydligaste lönnen.

Niklas och Lennart snodde min idé, och anlade egna stödmurar till de nya husen. Materialet där kom till större delen från markarbetena på de egna tomterna, men även de var uppe och hämtade gratisstenar från upplaget i Stadsskogen. Eftersom båda gossarna är betydligt starkare än jag, och Lennart dessutom är stenexpert, kunde de hantera betydligt större stenar än jag klarar av, och murarna är imponerande.

Samma stödmur 2014, med uppväxt häck av Rönnsumak