Familjejul i Stockholm har traditioner ända från 1940-talet i Lövekulle, då Boel och jag var barn. Oftast är det kring ett dussin personer runt julbordet, i år är vi tio stycken. Nelly, som är en ytterst social hund, älskar jularna i Stockholm, med massor av folk som gosar med henne hela tiden. Förmodligen är det årets höjdpunkt för henne.

Det blir förstås julbord, med avsjungande av åtskilliga snapsvisor. Många av dessa har vi lärt oss av vår ingifta moster Margareta, som hade ett till synes outtömligt förråd av halvsnuskiga visor. (Inte alls vad man förväntade sig av en äldre, stadgad och proper dam).

Numera är det jag och Boel, som är äldst, sedan är det två generationer barn och barnbarn. Det yngsta barnbarnet, Signe, ska börja i gymnasiet nästa år, så snart blir det väl barnbarnsbarn också.

En av de stående programpunkterna under julfirandet är ett julspel, som far skrev på rimmad vers, år 1948. Årtalet vet jag säkert, eftersom den största rollen, som tomtenisse på avvägar, spelades av min lekkamrat Göran, som var 8 år vid det tillfället och hade repliken "Jag är ju bara åttahundra år". Året därpå var det förstås meningen att repliken skulle lyda "Jag är ju bara niohundra år", men Göran tog den gångna tidsrymden bokstavligt och sa istället "Jag är ju bara åttahundraett år".
Märkligt nog lyckades emellertid denna åttaåring lära sig hela den långa tomtemonologen utantill.

Det blev några års uppehåll med julspelet under 1950-60-talet, då Boel och jag var tonåringar, och tyckte spelet var jättetöntigt. Det återupptogs inte förrän någon gång kring 1970, då Boels familj kom hem från Malaysia. Därefter har det uppförts varje år, även om det numera flyttats från Lövekulle till Stockholm, och fjärde generationens barn har tagit över många av rollerna.

Boel och jag spelar dock fortfarande rollerna som oss själva.

Numera spelas tomtens roll av fars äldsta barnbarnsbarn, Josef, som fuskar och läser innantill, liksom de flesta andra deltagarna. Rollbesättningen varierar, beroende vilka som råkar vara närvarande. Ett år spelade Boels yngsta dotter Amanda rollen som tomte från USA via Skype.

Någonstans mitt i spelet krälar lysmasken in, oftast spelad av Boel, iförd sängöverkast och ned en ficklampa instoppad i en röd luva på huvudet. Familjens hundar förväntas traditionsenligt få spader vid denna tidpunkt, men Nelly är för cool för att låta sig imponeras.

Strax efteråt dyker tomtenissen upp, och drar sin jättelånga monolog, och det hela avslutas med att alla vandrar ut för att leta efter nissens säck, som "föll av vid er pump". (Pumpen ifråga befinner sig förstås fortfarande i Lövekulle, trots att vi numera fått kommunalt VA även där.)

Tramsigt?

Visst. Men rätt kul också faktiskt.