För att vara en storstad finns det rätt många ställen i Stockholm där man kan rasta hunden i närheten av det ganska centrala läget vid Birger Jarlsgatan, där Niklas och Katrin bor.

Allra närmast ligger Ellen Keys Park; en liten ruta mellan två stora gator, omgiven av låga murar. Den var uppenbarligen tänkt som lekplats för barn, men under de år jag besökt Stockhom kring jul har jag ytterst sällan träffat på några barn där. Däremot desto flera hundar; den lilla parken verkar nästan vara en sorts central mötesplats för närområdets alla hundar. Oftast träffar man på minst ett par stycken och de är också oftast lösa, trots att det lär vara ganska strikt koppeltvång i Stockholm. Hittills har alla vi mött där också varit snälla, så det brukar bli en stunds lek, innan vi fortsätter ner till den betydligt större Humlegården.

Under senare år har det emellertid dykt upp ett oväntat problem i Humlegården; parken har blivit tillhåll för en ganska stor koloni av kaniner. Enligt uppgift från hundägare jag träffat där, har kaninerna migrerat in från Hagaparken, och sedan blivit bofasta och förökat sig. De tycks ha sina hålor i buskagen och under skjulen i den norra delen.

Kaniner gör Nelly fullkomligt tokig, så de senaste två jularna har jag undvikit Humlan och istället valt att förlägga kvällsrundorna till Observatorielunden. Visserligen måste man klättra upp för ett antal branta trappor, och sedan klättra ner igen, men väl uppe på toppen av kullen finns en relativt stor och ganska plan yta, utan trafikerade gator i närheten. Även häruppe träffar man ofta på trevliga lekkamrater, som liksom jag gillar att bryta mot koppellagen. Några ilskna kamphundar, som ju ofta beskrivs som ett problem i Stockholm, har vi hittills aldrig stött på.

I år gjorde jag dock ett försök med Humlegården igen, och kaninerna var faktiskt borta. Återigen enligt uppgift från andra hundägare, skjuter kommunen regelbundet av dem tidigt på morgnarna. Verkar lite riskfyllt mitt i en storstad, men fungerar tydligen.

Huvudpromenaderna under stockholmsvistelsen förläggs dock alltid till antingen Liljansskogen eller Hagaparken. Liljansskogen är ett förvånansvärt stort och varierat promenadområde för att ligga så centralt. Dessutom passerar man ju Tekniska Högskolan på vägen dit, och det är en av mina absoluta favoriter när det gäller arkitektur.

På juldagen blir det alltid en rundtur i Hagaparken. Vi är uppenbarligen inte ensamma om det valet. Det brukar gå en strid ström av människor med eller utan hundar, nästan som en myrväg, bort till koppartälten, runt Hagaparken och tillbaka längs Brunnsviken.

I år var det dock färre än vanligt, möjligen för att det började regna efter halva vägen. Regnet i sig spelade mindre roll, men det gjorde att de tidigare isiga vägarna blev nästan ofattbart hala. 

Vi hade dock tur, och kom hem utan benbrott.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...