Dagen före julafton åker jag och Nelly som vanligt upp till Stockholm, för att fira jul hos Niklas och Katrin. Själva julfirandet är alltid kul, men resorna är definitivt mindre trevliga.

SJs snabbtåg stannar bara i Alingsås på morgnar och eftermiddagar och man får inte ha med hund på Blå Tåget. Därför blir det oftast byte i Skövde för mig, vilket är bökigt, när man reser med hund. Och med tanke på SJs notoriska opålitlighet är det alltid ett osäkerhetsmoment.

Det har varit en hel del strul med mina Stockholmsresor under senare år, men det mesta är faktiskt självförvållat. Jag vet inte om det beror på att jag är gammal och tankspridd, eller på att Stockholms central är rörig och svårorienterad för den som kommer utifrån, (eller möjligen på att jag har en tendens att vara ute i sista minuten och fungerar dåligt under stress), men tre gånger hittills har jag lyckats klanta till det rejält för mig själv.

Två gånger har jag hoppat på fel tåg i Stockholm, eftersom jag inte lyckades hitta perrongen till X-2000, som visserligen ligger mitt i centralhallen, men är skyltad på ett helt annat sätt än övriga tåg. Det är ganska otrevligt att hamna på fel tåg, dels för att man uppenbarligen har en ogiltig biljett, men också för att man saknar sittplatsbiljett på tågen, som ju oftast är fullsatta kring jul. Ena gången fick jag hoppa av i Hallsberg och andra i Herrljunga, för att invänta närmaste mjölktåg.

Och förra året missade jag snabbtåget i Alingsås med en minut, för att jag glömt handväskan hemma och var tvungen att köra tillbaka för att hämta den. För en gångs skull var snabbtåget exakt i tid, och jag fick hoppa på nästa mjölktåg, som gick en kvart senare, men resan tog 5 timmar istället för 3.

Personalen var dock vänlig och hjälpsam alla tre gångerna, så allt avlöpte väl. (En av fördelarna med att vara gammal, förmodligen)...

Jag åker förstås hundkupé, vilket också har sina sidor. Eftersom varje resande får ha med sig max två hundar, kan det bli väldigt trångt i ett tvåsitssäte, om man har otur. Dessutom ligger hundkupén granne med Bistron, så det är en ständig trafik av kaffetörstande människor genom mittgången. Jag glömmer aldrig den gången en kille hade med sig två Grand Danois, som hela tiden spillde ut i mittgången, så att alla förbipasserandfick klättra över dem. Vilket de faktiskt gjorde, utan större protester. Folk är uppenbarligen tolerantare än normalt i juletider.

I år hade jag dock tur, och var ensam om att ha hund i min tvåsits-avbalkning. Nelly, som är en vänlig själ, fraterniserade med en tatuerad kille med rakad skalle i sätet mittemot, som såg ganska farlig ut, men uppenbarligen var hundälskare.

Och resan avlöpte utan större störningar än 20 minuters försening i Skövde,

Rhododendron Aksel Olsen blommar vid kanten av "Berget" år 2006

Berget mot Amandas tomt är ännu ett flerårsprojekt, som påbörjades någon gång kring sekelskiftet och ännu, (år 2017), långtifrån är färdigt. Arbetet där har startat, avbrutits och startats igen så många gånger, att jag nästan tappat räkningen. Ytterst beror förstås detta på läget. Det är den högst belägna delen av hela dammtomten, vilket gör området jobbigt att arbeta med, eftersom all jord och annat fyllnadsmaterial samt även murstenar måste köras långa sträckor med skottkärra i uppförsbacke.

Samtidigt har området potential att kunna bli något riktigt fint. Det är ett av de soligaste partierna på hela dammtomten, med en trevlig utblick över den lilla, övre dammen, och några vackra gamla rhododendron på min tomt. Och framför allt är det en helt annan biotoptyp än huvuddelen av dammtomten, med berg i dagen och slipade hällar.

Jag började tidigt med att skrapa ren berghällarna i västsluttningen, där jordlagret var nästan obefintligt. Stora delar av berget rensades från löv och mossa, och tanken var att det så småningom ska bli stenpartiväxter i de mindre skrevorna. På en nedre platå gjorde jag en liten plattlagd sittyta, omgiven av dvärgrhododendron i ett par större bergsskrevor. I bakre kanten av bergsryggen placerade jag en låg stödmur, för att ansluta till den högre nivån i tomtgränsen, där jag ville ha en friväxande, blommande häck mot den blivande tomten bakom.

Buskarna behövde naturligtvis djupare jord, och all jord måste som sagt köras dit i skottkärra.

I första skedet hann stödmuren bara bli ca 4 m lång, innan jag fick slut på byggstenar. Jag planterade då några rotskott av syren och paradisbuske från min egen tomt närmast tomtgränsen, som en första del av den blandade häcken. Sedan avstannade arbetet i några år, medan hela utfyllnadspartiet växte igen med hallon, nässlor och annat ogräs. Till slut la jag markduk över alltihop, och använde området temporärt som ”plantskola” för alla mina krukade småbuskar under många år.

Något år senare beslöt jag mig för att både förlänga muren och höja den med ett par skift, vilket naturligtvis innebar betydligt mera jobb och behov av ännu mera fyllnadsmassor. Under fem års tid dumpade jag sedan massor av gräsklipp och höstlöv från de övre delarna av tomten häruppe, men själva murbygget stod stilla, ända tills bygget av vägen och Niklas hus startade 2009, då jag började samla in lämpliga stenar från de olika sprängningarna igen.

När vägarna väl var klara 2010 kändes det dock mera angeläget att få ordning på vägkanterna där först, så alla de krukade småbuskarna från plantskolan på berget hamnade då i randplanteringarna utmed olika delar av Ferievägen. Även de flesta av stenarna gick åt till murarna längs Ferievägen, och arbetet uppe på berget avstannade igen.

Efter att stödmurarna till de två familjehusen var klara, fanns det emellertid ett visst överskott av sten igen, och dessutom en ny grusväg upp till tomtgränsen. Med hjälp av Niklas fraktades alla överblivna stenar från hans och Lennarts murbyggen upp till toppen av den nya infartsvägen, delvis i skottkärra, delvis i bakluckan på min gamla bil, (som definitivt knäcktes av alla stentransporter året efteråt, då fjädringen brakade ihop och bilen fick skrotas).

Sedan blev det några års förnyat uppehåll, då jag var tvungen att få ordning på min egen tomt, efter att kommunalt vatten och avlopp dragits in.

2016 fick jag emellertid några skottkärrslass med överbliven natursten från grannen Sam, och de ligger nu och väntar på att jag ska ta tag i arbetet uppe på berget igen. Både stenar och fyllnadsmassor finns på plats nu, så det borde kunna gå ganska snabbt. Jag räknar med att äntligen kunna avsluta projektet nästa år.

Om inte något annat kommer emellan igen, förstås...

"Berget" väntar på åtgärder år 2016 

Stödmur mot Ferievägen, under uppbyggnad 2011

Jag har alltid samlat på stora, flata stenar. Under de år på åttiotalet när jag jobbade med översiktsplanen för Marks kommun, hade jag oftast bakluckan på bilen full med sten hem, från mina rundresor i kommunen. Det finns en särskild sorts skivig gnejs i berggrunden där, och dikena brukade vara fulla av plattstenar, efter att grusvägarna skrapats.
En dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på kyrkogårdsmuren i Skene. Då bestämde jag mig för att det var dags att trappa ner på stensamlandet.

De flesta av stenarna från Mark kom förstås till användning på min egen tomt, men när sprängningarna startade för Ferievägen blev det ju plötsligt gott om kantiga stenar på närmare håll. Jag brukade plocka med mig några av dessa varje gång jag var ute med hunden, och vid det här laget hade jag samlat på mig ett rätt ansenligt förråd.

I den södra delen av Ferievägen låg marknivån på dammtomten nu antingen betydligt under eller över vägbanan, och för att ta upp nivåskillnaden på ett snyggare sätt, bestämde jag mig för att bygga stödmurar av natursten. Det blev till slut tre stycken längs huvudvägen.

Den översta stödmuren, mot gränsen till min egen tomt, gjordes helt av maskiner. De stora stenarna till den fick vi ta gratis på kommunens upplag av sprängsten i Stadsskogen. Lastbilschaffisen som hämtade dem la dem även på plats med grävskopan, efter att först ha dumpat ett lass väggrus innanför. Tanken var att få till en plan arbetsyta här, och eftersom den oftast är skräpig, med lövkomposter och grenhögar, skärmade jag senare av den med en rad taxus ut mot vägen.

De andra två stödmurarna har istället den upphöjda planteringsytan på utsidan mot vägen. De tog betydligt längre tid att göra, eftersom jag byggde dem för hand, och samtidigt anlade en nordsydlig stig, som vetter mot stödmurarnas insida och löper längs hela gränsen. Jag hade ju samlat på mig en massa sten under vägbygget, men det visade sig ändå vara otillräckligt. (Ska man bygga en snygg naturstensmur, behöver man ungefär en halv gång extra mot vad som egentligen går åt till själva muren). Lyckligtvis hade nygrannarna Magnus och Andrea just avslutat egna murar, och fått en hel del stenar över, så jag fick ett par skottkärror fulla med flata fina stenar av dem.

Utanför den sydligaste stödmuren planterade jag en häck av Rönnsumak, som faktiskt till större delen är "trädgårdsrymlingar", (rotskott från grannens häck, som var på väg att ta sig ut i körbanan). Rönnsumak är i och för sig ett riktigt ogrästräd, men med en halmeterhög stenmur på insidan och ett makadamdike på utsidan, tror jag att det ska gå att hålla dem på plats. Häcken blommar fint, och har blivit såpass hög vid det här laget, att jag måste klippa den årligen.

Den mellersta muren delar min tidigare Magnolialund i två delar, tillsammans med den åtföljande nya stigen. Planteringen längs vägen blev här fyra japanska lönnar, en Stewartia och en Magnolia sieboldii, med en undervegetation av myskmadra och nävor, som spridigt sig kraftigt under de senaste sex åren, och nu täcker stora delar av marken. Min gamla hund, Molly, som dog på hösten 2011, ligger begravd under den sydligaste lönnen.

Niklas och Lennart snodde min idé, och anlade egna stödmurar till de nya husen. Materialet där kom till större delen från markarbetena på de egna tomterna, men även de var uppe och hämtade gratisstenar från upplaget i Stadsskogen. Eftersom båda gossarna är betydligt starkare än jag, och Lennart dessutom är stenexpert, kunde de hantera betydligt större stenar än jag klarar av, och murarna är imponerande.

Samma stödmur 2014, med uppväxt häck av Rönnsumak

Totalkaos under grundarbetena för Niklas och Katrins hus, vintern 2010

Parallellt med vägbygget startade också grundarbetena för Niklas och Katrins husbygge, och själva huset restes 2010, men var inte klart förrän våren 2011. Byggjobbarna, Svante och Sven, övergick då omedelbart till Boels hus, som var klart för inflyttning sommaren 2012.

Båda husen var kataloghus från Värsåsvillan, men N&Ks hus ritade vi om ordentligt, genom att förlänga huset och spegelvända sektionen, så vi fick till ett par vindsrum, förbundna med en slags öppen, invändig loftgång. Resultatet blev en spännande interiör, med mycket rymd i vardagsrummet. Det ena av vindsrummen, som döptes till "Spelhålan" är numera ungarnas favorittillhåll, trots att båda även har egna rum.

Boels hus, som är oförändrat från katalogen, är betydligt mindre, och har en nästan osannolikt ytsnål design, (vilket jag som arkitekt verkligen beundrar). Men även här valde vi en variant med vardagsrum som går upp i nock, vilket gör att huset känns större och luftigare än det faktiskt är.

Husen är sommarhus, men fullt isolerade, med en värmeåtervinningsanläggning för utluften. I Boels hus finns också en modern vedkamin, som är otroligt effektiv. Genom att den långa skorstenen är invändig till större delen, värmer ett par vedträn upp hela huset på en halvtimme. Niklas och Katrins öppna spis är mindre värmeeffektiv, men mycket dekorativ, eftersom den är infogad i den stora fönsterväggen mot dammen.

Båda huset har stora trädäck på väst- och sydsidan, för att hela familjen ska kunna få plats att fika ute och njuta av utsikten. De har också samma ytbehandling, med järnvitrol på fasadträet, för att smälta in i skogsmiljön.

Nu låter jag kanske som en fastighetsmäklare, men jag är väldigt förtjust i båda de här husen.

Den innersta tomten är fortfarande obebyggd, och eftersom Amanda med familj numera är bosatt i USA kommer den förmodligen att förbli så under överskådlig tid. Uppfarten till tomten används emellertid intensivt, som upplag för diverse lass av väggrus, flis och matjord, som behövs till mina olika projekt. Jag har faktiskt svårt att förstå hur jag ska klara mig utan den lagringsplatsen, om och när tomten slutligen bebyggs.

Parallellt med Boels husbygge fick vi också nya grannar på vår lilla väg, Staffan och Miriam, som berättade att de valt sin tomt bland alla tillgängliga i området just för läget mittemot dammen. De hör lyckligtvis till de få nybyggare som försökte spara så många gamla träd som möjligt på sin egen tomt, och numera har de en jättefin trädgård. Miriam hjälper också till med att hålla vägkanterna längs vår lilla väg fria från maskrosor, som invaderat vårt område via fyllnadsjord från vägbygget, som mellanlagrats nere på fältet.


 

"Nyhusen" sedda från stigen längs bäcken dammtomten, våren 2012
(Den fula presenningen nedanför Niklas hus täcker stammarna av träden som avverkades för vägen)

Arbete pågår. Björkarna är planterade, stenröset är på plats och ytlagret håller på att blandas ut med sand.

De nya, kala vägkanterna måste förstås planteras, och jag hade redan beställt ett antal träd och buskar från Hallbergs plantskola, som normalt bara säljer till återförsäljare. Egentligen hade jag velat ha en rad med hängpilar utefter huvudvägen, men det visade sig att alla pilar i hela Sverige hade drabbats av en sorts svampsjukdom, så det fanns inga pilar till salu någonstans. Det blev istället nio Ornäsbjörkar, och dessutom tre Ullunglönnar och tre oxlar till den lilla vägen. Som förstärkning till buskskärmarna beställde jag dessutom tre Katsura, tre häggmispel och tre slånaronia.

Jag hade bestämt mig för att göra en öppen, yttre äng närmast vägen, som varierade i bredd mellan 10 och 15 meter. Björkarna placerades mitt i den öppna ytan, medan huvuddelen av buskarna hamnade betydligt längre in, längs den gamla skogskanten kring dammen, och med en oregelbunden, böljande ytterkant ut mot ängen.

Eftersom vägbygget var försenat p.g.a den hård vintern, dröjde det ända till slutet av maj innan min beställning anlände. Det var stora, rejäla träd och buskar, (och även dyra), så jag var förstås angelägen att få dem i jorden snabbt, särskilt som alla redan var fullt lövade. De kom emellertid i väl tilltagna containrar, så det verkade inte vara någon omedelbar panik.

Parallellt med vägbygget pågick lyckligtvis grundläggningen till Niklas och Katrins hus, och jag lånade grävmaskinisten Sven, för att göra planteringsgropar. Han gjorde sammanlagt 24 stora hål åt mig och drog dessutom upp en 1 m bred och 20 m lång fåra för bokhäcken, och två kortare fåror på två ställen, där de nya norra och västra entréstigarna till parken skullea gå.

Arbetet, som bara tog ett par timmar för honom, sparade förmodligen flera veckors jobb för mig. Efteråt behövde jag bara rensa de uppgrävda högarna från sten, rötter och lerklumpar, innan jag blandade upp jorden med lite ren matjord och öste tillbaka den i hålen igen. Men det tog ändå en dryg vecka innan alla de dyra köpeträden kommit i jorden, och flyttningen av bokhäcken fick anstå till hösten.

Nu vidtog ett själsmördande arbete med jordförbättring i större skala. Skanska hade förstås återfyllt vägschakten med den ursprungliga jorden, så i huvuddelen av området är det moränjord i vägkanterna. Men på sträckan längs dammen, som tidigare varit ett sumpigt vitmossekärr, bestod återfyllnadsjorden av lera, mossjord, dy och slam, blandad med stora klumpar av ren blålera. Den visade sig också innehålla grenar, rötter, massor av olikstora stenar och på en del ställen hela trädstubbar. Allt annat än lämplig jordmån för min planerade blomsteräng alltså.

Som en första åtgärd beställde jag hem ett stort lass fyllnadssand, för att blanda upp i ytlagret. Lastbilschauffören var hygglig nog att lägga ut sanden med skopa i en lång sträng utefter hela sträckningen, vilket säkert sparade mig flera dagars arbete. Det blev jobbigt nog ändå. Men jag gav mig oförskräckt i kast med uppgiften, beväpnad med min trogna flåhacka från fars tid.

    Norra stigen innan portalen och ytlagret kom på plats.

Som tur var fanns det god användning i närområdet för både lerklumparna och de mindre stenarna. Leran använde jag till att höja och täta tröskeln vid dammutloppet. Småstenarna användes till att fylla upp de två nya nya entréstigarna till området, som senare fick ett ytskikt av grus. De större stenarna hamnade senare i stödmurar på flera olika ställen, och de som var för tunga att flytta längre sträckor fick helt enkelt bilda ett par stenrös mitt på ängen. Ibland är bra ibland att ha flera projekt igång samtidigt.

Det tog åtskilliga veckor innan jag hunnit gå igenom hela ytan, och vi var inne i juli innan alltihop kunde besås med ängsfrö. Även fröet var den här gången inköpt för dyra pengar från en firma som hette Pratensis, och specialiserade i olika sorters ängsväxter.

Det var svårare att hitta en vettig användning för alla grenar och rötter från jorden. Eftersom allting var nersmetat med lera och jord, lämpade det sig inte särskilt väl för varken motorsåg eller flistugg. Till slut la jag alltihop i en hög vid bäckinloppet, som successivt växte till enorma proportioner. Min svägerska Gun var mycket imponerad av min ”installation”, och tyckte den var det snyggaste i hela området och borde sparas för eftervärlden. Men efter att ha legat och torkat över sommaren, brändes alltihop slutligen upp i ett jättelikt höstbål. 

Min "installation". Den hann bli betydligt större innan den till slut eldades upp.

Vägkanten mot LillaFerievägen  

Det blev en lång och kall vinter, och vägbygget försenades med flera veckor. Efter att arbetet kommit igång igen i mars träffade jag Skanskas vägjobbare i stort sett dagligen, eftersom jag själv jobbade utomhus, dock med egna projekt. Killarna var väldigt trevliga, och lyckades till och med charma min gamla hund Molly, som normalt var väldigt reserverad mot främlingar, och sällan gick längre ifrån mig än tjugo meter. Nu försvann hon ibland långa stunder, och jag upptäckte så småningom att hennes frånvaro sammanföll med vägjobbarnas raster, då hon tydligen blev bjuden på smörgås i byggfutten.

Även mot mig var Skanskas killar väldigt tillmötesgående, och tillgodosåg för det mesta mina önskemål om hur anslutningarna mellan vägkanten och dammtomten skulle utformas. Jag ville ha en svag sluttning inåt mot dammen även på de ställen där vägen låg mer eller mindre i plan med markytan på min sida, för att så mycket regnvatten som möjligt skulle ledas in till dammen. Det löstes på ett riktigt bra sätt, och även om området med de nya vägarna såg helt annorlunda ut än tidigare, blev det faktiskt riktigt snyggt till slut. Mycket berodde det på att vägarna inte var spikraka, utan rundade dammen i en mjuk båge på båda sidor.

Den enda detaljen där vi inte var helt överens var när det gällde utloppet från själva näckrosdammen. Där fanns redan ett sorts utlopp i den nordligaste spetsen, i form av ett halvmeterdjupt dike, men jag har aldrig under alla år sett en droppe vatten i detta dike. Nu ville Skanska nödvändigt ha ett bräddavlopp som översvämningsskydd här, i form av ett utloppsrör under den lilla sidovägen och någon sorts höj- och sänkbar dammlucka.

Själv hävdade jag att risken för uttorkning var betydligt större än översvämning, eftersom dammen genom vägbygget i ett slag hade förlorat en tredjedel av sitt tillrinningsområde, och avrinningen dessutom hade ökat väsentligt, när en del av bergtröskeln norr om dammen, som höll lerlagret och vattnet på plats, nu hade sprängts bort för vägschaktet. I varje fall ville jag inte ha några rörliga tekniska anordningar, som skulle störa intrycket av naturdamm.

Till slut kompromissade vi, så det blev både en höjd lertröskel närmast dammen, och en rörledning från botten av det gamla diket, som drogs under vägen mot en dagvattenbrunn på motsatta sidan. Tröskeln i utloppsdiket höjdes ca 40 cm genom uppfyllnad med lerklumpar, som jag fick fram när jag rensade jorden på den nya Yttre ängen. Resten av diket fylldes så småningom med halvstora stenar, för att ha kvar sin dränerande förmåga. Runt utfyllnaden närmast vägen planterade jag senare Forsythia, (rotskott från Guns tomt, som numera växt sig jättestora).

Vattenståndet i dammen var vid det här laget alarmerande lågt, och man kunde se bottnen på flera ställen, eftersom vägschaktet stått öppet i flera månader. Jag föreslog att vi skulle fylla på den med vatten från de kommunala ledningarna, som ju vid det här laget var framdragna, men Skanskas platschef vägrade. Fylla på en naturdamm med dricksvatten? Otänkbart!

Senare veknade dock Skanska, (förmodligen för att de själva ville testa om utloppet faktiskt fungerade), och dammen fylldes på med kommunalt vatten. Dessutom blev det ett inlopp i den övre, södra delen, där regnvatten från makadamdiket utmed vägbanan leddes in mot dammen från en vägbrunn.

Några tendenser till översvämning har därefter aldrig synts till, hur mycket det än regnar. Tvärtom tvingas vi oftast fylla på vatten i dammen ett par gånger om året uppifrån mitt hus, via den övre dammen och den konstgjorda bäcken. Men näckrosdammen är stor nog att fungera som en robust buffert mot variationer i väderleken.

Dammutloppet under uppbyggnad

Södra delen av Ferievägen, som det såg ut sommaren  före vägbygget

Utbyggnaden av den nya Ferievägen innebar naturligtvis en massiv förändring för hela vårt område. Vad som tidigare varit en gammal blandskog, genomkorsad av en ganska frekventerad gångstig, förvandlades nu till vägmark, med en rad bostadstomter på västsidan. Med den nya planutformningen omgavs dammen av vägar på tre sidor; huvudvägen, och en mindre sidoväg, som betjänade våra tre tomter och ytterligare en tomt närmast korsningen.

Själva vägbygget genomfördes under hösten och vintern 2009-2010 av Skanska och var inte smärtfritt. Under byggtiden såg det hela förstås förfärligt ut, med två meter djupa schakt där vägar och avlopp skulle gå, och jättelika högar av trädstammar, rötter, sprängsten, lera och jordmassor överallt. Under nästan ett år var området ett lerigt, bullrande inferno, där det tidvis nätt och jämt gick att balansera sig fram mellan vallgravarna under hundpromenaderna.

Alla träd inom ett 14 m brett område fälldes, så även om själva vägen bara var 6 m bred, blev det ett ca 4 m brett, kalt område på var sida. De flesta träden forslades bort av Skanska, som även fräste bort stubbarna, men jag bad dem lämna kvar en del av stammarna från vår mark, som vi tänkte ha till ved senare. Det blev en stor hög av trädstammar, som hamnade på östra delen av dammtomten, alldeles intill Amandas uppfart. Där blev den sedan liggande och förfulade lanskapet under alltför många år.

Hösten och vintern blev jobbiga för mig, som är van vid tystnad och stillhet, särskilt som ett nytt husbygge samtidigt drog igång mittemot övre delen av dammtomten, om än så långt ner i slänten att det knappt syns från vägen. (Där bor numera Andrea och Magnus, och deras barn, Hjalmar och Wilmer. Och huset, som ritades av Andrea, blev väldigt snyggt till slut).

Undergrunden där dammen ligger bestod av en stor lerficka, men på några ställen behövdes det sprängning. När de sprängde för vändplatsen till Lilla Ferievägen, misslyckades de på något sätt med skyddstäckningen, och en massa stora stenar flög in på dammtomten och slog ut en tio meter lång sträcka av min redan etablerade buskskärm. Sprängkillarna var dock justa, de bad om ursäkt, och gav mig 5000:- som kompensation för de förlorade plantorna. Pengarna kom väl till pass för kompletterande buskinköp, men jag hade hellre haft kvar mina självproducerade buskar, som jag vårdat under mer än tio år.

En liten fördel med sprängningsarbetena var dock att det försåg mig med massor av stenar, som gick att använda till att bygga naturstensmurar. Under hela byggtiden plockade jag systematiskt ut och lagrade upp alla lagom stora och någorlunda platta stenar som jag kunde komma åt i sprängstenshögarna. (Far sa alltid att trädgårdsägare borde ha en "stenbank". Och de här stenarna skulle komma väl till pass senare, när nivåskillnaderna mot de nya vägarna skulle tas upp).

Trädfällning för Ferievägen

Planteringsmaterialet till buskskärmarna runt mitt woodland bestod mest av vanliga, enkla svenska buskar, de flesta av dem självförökade eller självuppdragna.

Men min smak låg egentligen mot ett betydligare exklusivare sortiment, huvudsakligen från sydostasien. Utöver mina gamla favoriter, Rhododendron, var det Japanska lönnar, Katsuror, Stewartia, Perukbuske, Bambu och olika sorters Magnolior. Dessa var betydligt dyrare i inköp än de flesta buskar, och för att hålla kostnaderna nere köpte jag dem gärna som småplantor. Sedan fick de växa till sig några år i förökningsområdet bakom mitt hus, innan de hamnade på sin slutliga plats.

Min favoritleverantör var Sävedalens plantskola, där jag varit kund i mer än fyrtio år. (Tyvärr finns den inte kvar längre, området har bebyggts med bostäder. Ägaren, som var till åren, fick väl ett erbjudande som han inte kunde motstå). Numera har jag hittat ett nytt smultronställe; Lyckas Trädgård, som praktiskt nog ligger i Alingsås. Ägaren är kunnig och de har ett brett sortiment, som även omfattar lite mer sällsynta och exklusiva växter.

Jag har aldrig gillat Gardencenters, men jag botaniserade naturligtvis bland dessa också, och passade på när det var rea eller fyndpriser. Vid ett tillfälle, under någon sorts kampanj, lyckades jag komma över fyra japanska lönnar med exotiska sortnamn till ett löjligt lågt pris. Jag trodde faktiskt att de inte skulle vara härdiga, och betraktade dem därför mest som tillfälliga utplanteringsväxter. Men nu, nästan 10 år senare har de överlevt ett par riktigt elaka vintrar, och vuxit sig jättestora.

Det fanns även goda möjligheter att fynda småplantor på plantförsäljningar, som anordnades av olika trädgårdssällskap, men också av Botan och Trädgårdsföreningen i Göteborg. Ett av mina mera spektakulära träd, en Manchurisk Vingnöt, med blad som är nästan en meter långa, köpte jag t.ex som en decimeterhög småplanta från en växtmarknad på Trädgårdsföreningen. Den är numera åtskilliga meter hög.

De flesta av de mera exklusiva buskarna fick särskilt utvalda växtplatser, utanför de egentliga buskskärmarna. Många av dem hamnade i sluttningen mot skogsbrynet söder om den stora ängen, och i ett annat nyplanerat område, som tillkom 2007 och döptes till Magnolialunden. I båda dessa områden hade den naturliga jorden höjts upp åtskilliga decimeter, genom årlig tillförsel av organiskt material.

"Finbuskarna" fick också en ring av fårnät kring sig under de första åren, som skydd mot rådjuren. Vid det här laget hade jag lärt mig att anpassa sortimentet på växter efter vad rådjuren inte gillade, men de brukade ändå vilja smaka på allt nyplanterat, åtminstone en gång. Eftersom buskarna skulle planteringsbeskäras, spelade det ju inte så stor roll, och efter ett par år brukade det gå bra att ta bort fårnätsringarna.