Det hände faktiskt också en hel del saker med själva parken, under den här mellanperioden, medan kommunens kvarnar malde på, långsamt men obönhörligt. Det var under de här åren som några av de mest synbara elementen kom till; bl. a. bäcken och bågbron till ön. Som vanligt fick jag en hel del hjälp utifrån, av vänner och bekanta.

Jag hade alltid velat ha en porlande bäck, och förutsättningarna fanns ju åtminstone delvis, eftersom det var fem meters nivåskillnad mellan övre och nedre delen av parken. Idén till konstruktionen snodde jag av Botan i Göteborg, som har ett spektakulärt vattenfall uppe vid Klippträdgården. Något vattenfall blev det förstås inte, men väl en slingrande, stenig bäck, som utgår från en liten damm på 10 m² i höjdpunkten.

Systemet anlades 2001, och grovarbetet utfördes av min brorsdotter Annas dåvarande pojkvän, Peter den förste. Han var en tystlåten norrlänning, stor och stark, och gillade att använda sina muskler. Det tog honom bara en dryg vecka att gräva ut den lilla dammen och bäckfåran. Han fick förstås betalt för jobbet, men jag tror faktiskt också att han tyckte det var rätt kul.

Sedan vidtog den tekniska installationen, som sköttes av inhyrda hantverkare. Det behövdes förstås en sänkbar pump, som placerades på bottnen av den stora dammen. Vattnet trycks upp av pumpen till den övre dammen, och rinner sedan tillbaka med självfall. Den lilla, övre dammen bottnades med dammduk, som fortfarande håller tätt. Dammduken fortsätter längs nästan hela bäckfåran och under den ligger vattenledningen och elledningen till pumpen. Ledningen betjänar även tre gatlyktor för att belysa stigen längs bäcken, som döptes till ”Romantische Strasse”.

Ledningarna och dammduken i bäcken kamoflerades med olikstora kullerstenar, och det övre utloppet av vattenledningen doldes i ett röse av större markstenar. De fåtaliga plantor av strutbräken som jag stoppade ner mellan stenarna, har senare förökat sig våldsamt och döljer hela röset sommartid.

Kontrollpanelen till hela anläggningen sitter uppe i mitt uthus. Bäcken rinner numera bara några timmar på förmiddagen, eftersom elen har blivit mycket dyrare. Den går på tidur, så den startas och stängs av automatiskt. men det går förstås också att sätta på den manuellt, om man vill stila för gäster. Bilden nedan på bäckfåran är från 2003, och bäcken är vid fototillfället avstängd.

Planteringarna öster om bäcken består i den övre delen mest av små rhododendron, mest williamsianumhybrider från tidiga frösådder . Ett par vitblommiga tibast växer också här. Det mesta har numera växt till sig rätt bra.

Mellan buskarna finns det gamla blåbärsriset kvar, men har delvis fått konkurrens av invandrande Liten Häxört. Markvegetationen består annars mest av olikfärgad lungört, och flera sorters primulor. Under en period växte det till och med japanska primulor i själva bäckfåran, eftersom de frösådde sig själva och fröna fördes nedströms av vattnet. Tyvärr är just de japanska rätt kortlivade, så de har numera gått ut, men jag funderar på att fylla på från nya frösådder nästa år.

Detaljplanen hängde över oss som ett ständigt hot, men livet måste ju gå vidare.

Under den här perioden jobbade jag mycket hemifrån, med att avsluta ett forskningsprojekt för Chalmers, om våra erfarenheter av planeringen i Berlin. Mot slutet gick jag ner till deltid, och valde också att gå i pension nästan ett år för tidigt. Det blev därmed betydligt mera tid över för trädgårdsarbete.

Jag hade också en ny hund, en Springer Spanielvalp, som hette Molly, och som jag planerat sedan länge. Jag hämtade henne från uppfödaren dagen efter att jag landat efter den sista Berlinresan. Hon skulle bli min ständiga följeslagare i nästan femton år.

Dertaljplanen medförde att mitt woodland förlorade två tredjedelar av sin yta, men det gjorde också att den återstående delen fick mera struktur. Eftersom jag vid det laget visste ungefär var de framtida gränserna skulle gå, koncentrerade jag mig på de delar av området, som jag visste skullle gå att bevara som naturpark även på längre sikt, och framför allt på gränserna utåt.

Buskplanteringarna runt ängsmarken fick plötsligt en helt annan dignitet, eftersom deras största uppgift i framtiden skulle bli att skärma mot insyn från den framtida nybebyggelsen, och framför allt mot vägarna, som vid det här laget blivit till något mycket negativt för mig. Med mer än 200 meters gräns mot blivande vägar, skulle det gå åt massor med träd och buskar till skärmarna, och den enda ekonomiska möjligheten var att framställa dem själv.

Jag hade länge hållit på med förökning av växter i liten skala, men nu fick verksamheten en helt ny inriktning och volym. Förökningen, som tidigare varit mest fokuserad på ängsblommor och rhododendron, inriktades nu på vanliga vilda svenska buskar och träd. Jag använde de flesta tillgängliga metoder; frösådd, sticklingar, rotavläggare och uppdragning av småplantor, som jag fick av grannar och trädgårdsvänner.

Jag var inte så kinkig, när det gällde sortvalet. Så länge buskarna bara hade ett någorlunda hanterligt växtsätt, och helst även snygga blommor, bär eller höstfärger, så dög de. Det blev massvis av små plantor av hägg, syren, gullregn, snöbär, forsythia, nyponros, schersmin, häggmispel, parkaralia, hassel, snöbollsbuske, olvon, benved, bok, kastanj och oxel.

Frösådd och sticklingsförökning är förvånansvärt enkelt, om man bara har tillgång till belysning och undervärme, och det hade jag, i mitt gamla växthus från sjuttiotalet. Det blev snabbt ett hela tiden växande bestånd av olika stora krukor med småbuskar i olika utvecklingstadier.

Baksidan av min egen trädgård började mer och mer likna andra Trädgårdsamatörers. 

Det stod krukor överallt i väldigt många år, för både planprocessen och förökningen tog oväntat lång tid.

Redan under min berlinperiod på nittiotalet dök det upp ett nytt och allvarligt hot mot hela woodlandprojektet. Lövekulle skulle exploateras igen, och en ny detaljplan var på gång.

Orsaken var begriplig. Just då var det faktiskt en allmän trend i alla de gamla sportstuguområdena som byggts runt Göteborg på fyrtio- och femtiotalen. Det fanns massor av sådana områden och alla hade två saker gemensamt; De saknade kommunalt vatten och avlopp, och terrängen var ofta skogsmark, morän och berg i dagen, med begränsade möjligheter till infiltration.

Det gick bra så länge husen bara beboddes sommartid. På den tiden klarade man sig fint med egen brunn och utedass. Disk och tvättvatten fick rinna rakt ut i marken, och badade gjorde man i sjön.

Men under de nästan femtio år som gått sedan det första området byggdes ut, hade allt fler börjat bilpendla till jobbet, och många sommarstugor konverterades till helårshus. Även om de flesta skaffade en sluten tank för WC-avloppet, blev det ändå en kraftig ökning av vattenförbrukningen. Moränmarken klarade inte att ta hand om det infiltrerade avloppet, och det mesta vattnet, som slutligen hamnade i sjön, var ordentligt förorenat.

Lösningen var dock inte bara att dra ut kommunalt vatten och avlopp till de redan befintliga husen. Vårt område låg 4 kilometer från reningsverket, så det skulle bli orimligt dyrt för fastighetsägarna, som förväntades betala hela kalaset. Det var av den anledningen, som den till större delen obebyggda norra delen av den gamla avstyckningsplanen, drogs in i detaljplanen. Här skulle det kunna tillkomma ett femtontal nya hus, som skulle hjälpa till att finansiera projektet. De flesta av de planerade nya husen låg också på kommunal mark, så det var rena vinsten för kommunen.

Min syster och jag var den största markägaren i området, bortsett från kommunen. Att vi inte hade minsta lust vare sig att bebygga eller sälja de fem stora tomter som vi ärvt av far spelade ingen roll. Kommunen planerade dessutom att dra den nya tillfartsvägen till hela nordöstra delen diagonalt över vår mark. På den bit som blev över, ritade man in fem nya, mindre tomter. Ett av husen på illustrationskartan var placerat mitt i vår näckrosdamm.

Men det värsta var uppfarten, som hade fått en sträckning som skulle bli förödande för landskapsbilden långt utanför planområdet. Vägen skulle dras på strå uppför en brant skogklädd sluttning, som vette ut mot ett stort öppet fält, med Lövekulles vackraste utsikt. Skogsbrynet skulle skövlas på hela sträckan, och själva vägen, med en bergsskärning på som mest 3.5 meter på insidan och motsvarande uppfyllnad på utsidan, skulle lämna ett bestående fult ärr i sluttningen.

Vi protesterade förstås, och fick de flesta av grannarna med oss. Folk hade vant sig vid näckrosdammen och ville ha den kvar. Det fanns också redan en väg till de få befintliga husen, och även om den delvis var rätt brant, ansåg de flesta i området att den dög som den var. Men även om det nog faktiskt behövdes en ny väg, borde den ha kunnat få en betydligt vettigare sträckning än kommunens förslag.

Kommunen ansåg att vi borde vara tacksamma. Fastigheter i Lövekulle såldes dyrt redan på den tiden, så på pappret hade alla i det blivande utbyggnadsområdet plötsligt blivit miljonärer. Men, som min gamla mor så väl uttryckte det; "Man kan ju inte äta sitt hus"!

Våra invändningar mot planen gällde egentligen mest den fullkomligt idiotiska lösningen på vägsystemet. Men det enda vi lyckades uppnå var att den blivande Ferievägen drogs i en större båge runt dammen, så att vattensamlingen kunde bevaras. Uppfartsvägen i den branta sluttningen lyckades vi inte göra något åt.

Vi protesterade på alla tänkbara sätt, utom genom att överklaga detaljplanen. Det var faktiskt ingen som överklagade, trots att många var missnöjda med planen. Förmodligen för att alla berörda insåg att själva exploateringen faktiskt var nödvändig. De gamla avloppen var en sanitär olägenhet. Den tillkommande bebyggelsen behövdes faktiskt, av krassa, ekonomiska skäl. Utan de extra kostnadsbärarna skulle kostnaden för alla fastighetsägare ha blivit orimligt hög.

Planen fastställdes 1998, men under förrättningen för väg och VA, några år senare, då de ekonomiska och tekniska problemen slutligen kom upp till ytan, blev det desto flera överklaganden.

Det skulle dröja ytterligare ett halvdussin år, innan vägfrågan för vår del av området till slut fick en acceptabel lösning.

Idag är det 4 minusgrader, så löven har frusit fast i marken och det går inte att jobba ute, men igår fick jag riktigt mycket gjort.

Just nu håller jag på att räfsa igenom den övre ängen, där det också finns en damm, fast mycker mindre än den stora näckrosdammen. Det är nästan fyrtio år sedan jag gjorde den stora dammrensningen, men igår passade jag på att göra en smärre rensning i den lilla dammen däruppe, samtidigt som jag tog hand om ängsmarken runtomkring.

Grunda vattenpartier har en tendens att växa igen med bladvass och vattenhyacint. Så i somras vadade min heroiska systerson Niklas ut i dyn där, och drog upp det mesta av skräpvegetationen, och nu avslutade jag jobbet med att fiska upp så mycket som möjligt av nedfallna löv och andnate.

Det går faktiskt att räfsa under vatten också, tro det eller ej.

Sommartid är hela stenröset vid dammen dolt av strutbräken, som lyckats slå rot i mellanrummen, men så här års är ser det lite kalt ut runt den. Annars är det något väldigt tilltalande med åsynen av en nyräfsad gräsyta.

Lika tilltalande - åtminstone för trädgårdsmänniskor - är åsynen av en välfylld lövkompost.
Där de flesta människor bara ser döda, bruna löv, ser vi trädgårdsmänniskor den feta svarta matjord, som löven kommer att ha förvandlats till om några år.

Största problemet så här års är att det är så lite dagsljus, så tiden man kan jobba ute blir väldigt begränsad. Solen går ner redan kring fyratiden, så jag gick eftermiddagspromenaden med hunden i skenet av supermånen, som hängde vid horisonten och såg jättelik ut. På kvällsrundan några timmar senare, verkade den betydligt mindre, precis som det stått i tidningen att den skulle. 

Jag var i Paris på studieresa med jobbet, när Berlinmuren föll. Av en ren slump råkade vi slå på TVn på hotellrummet, och såg en massa jublande berlinare gå lös på muren från båda sidor med släggor och hackor. Det var en fullkomligt surrealistisk upplevelse.

Ännu mera oväntat var att jag tre år senare skulle jobba med detalj- och översiktsplaner i diverse småkommuner runt Berlin. Efter murens fall blev det en slags Klondykestämning kring Berlin. Alla större arkitekt- och ingenjörsfirmor skulle dit, i tron att man skulle skära guld med täljknivar. Så även firman jag jobbade på, VBB VIAK.

Guldet visade sig svårskuret. Visst behövdes det uppbyggnad, eftersom Östtyskland var otroligt förfallet. Men konkurrensen var stor från både västtyska och svenska företag, byråkratin var snårig, och ägoförhållandena oklara. Det fanns tidigare ägare, "Alteigentümer", från både 1945 och 1956, som stoppade många av projekten från genomförande. Plan- och bygglagarna var också under uppbyggnad och ändrades varje månad. Det var som att spela Monopol med någon som hela tiden ändrade reglerna.

Att vi ändå klarade oss bättre än de flesta under de kaotiska första åren, berodde på tre saker; att vi råkade ha två medarbetare som var födda i Tyskland, (en i öst och en i väst), att vi samarbetade med en stor byggfirma, som var etablerad i Östtyskland sedan länge, och att östtyskarna generellt gillade svenskar - (och Olof Palme) - och avskydde västtyskar, som de hallade Wesserwissers.

Att just jag blev utvald att delta berodde mest på att jag läst tyska i skolan i fem år. Min skoltyska var förstås enormt rostig, men jag fick intensivkurser, tillsammans med de andra i gruppen, och så bar det av till Berlin. Själv vägrade jag dock att bosätta mig där, så under de närmaste fyra åren arbetspendlade jag till Berlin.

Under den första tiden efter "die Wende" fungerade nästan ingenting i gamla Östtyskland, framför allt inte telefonnätet. Vårt kontor var beläget i ett annex till skyskrapan Internazionales Handelszentrum, som låg vid Friedrichstrasse, en hållplats från Alexanderplatz. Just i våra lokaler hade Stasi suttit och spionerat på de internationella företagen, så vårt kontor var mycket väl uppkopplat. Men vad hjälpte det, när våra kunder ute i Land Brandenburg bara kunde nås per raspig radiotelefon i bästa fall?

Och inte blev det bättre av att de två huvudsakligen inblandade myndigheterna; Ministeriet för Bebyggelse, Byggteknik och Boende, och Ministeriet för Miljö, Naturskydd och Markanvändning, låg i krig med varandra, och ömsesidigt försökte utvidga sitt eget revir på det andras bekostnad. Alla bebyggelseplaner, på alla nivåer, åtföljdes av en motsvarande grönplan, för att bevaka miljöintressena. Fick man igenom sin plan i det ena ministeriet, stötte man ofelbart på patrull i det andra, och bollades sedan fram och tillbaka, medan vi försökte förhandla fram en lösning som tillfredsställde båda parter.

Såhär i efterhand har jag svårt att förstå att vi faktiskt lyckades genomföra tre detaljplaner med tillhörande grönplan, och en kommunomfattande landskapsplan, med tillhörande biologiska utredningar - och dessutom på tyska. Parallellt ritade vår projekteringsavdelning husen till alla tre detaljplanerna, och SIAB byggde dem. Så det finns bestående spår av VBBs verksamhet i Land Brandenburg under de här fem åren.

För ett par år sedan gjorde jag en nostalgiresa tillbaka till Berlin, tillsammans med min svägerska. Vi gick på Konzertverein, hälsade på Nefertite på Historisches Muzeum, gick vilse i tunnelbanestionen under Alexanderplatz, käkade falaffel på marknaden i Prenzlauer Berg, drack ett jättedyrt glas vin i en av de lyxigt restaurerade gamla innergårdarna vid Hackescher Markt, och hamnade mitt i ett turkiskt bröllop vid Brandenburger Tor.
Berlin var sig likt; kaotiskt, livskraftigt, internationellt och spännande.

Men resans höjdpunkt var nog ändå när vi tog lokaltåget ut till byn Vehlefanz, för att titta på ett av "mina" områden. Det var spännande att gå omkring på de gator man själv ritat, och konstatera att alltihop såg ut precis som på min gamla illustrationsplan från 1995.

Vi blev också inbjudna på kaffe av ett par som bodde i området. Hon var från Väst- och han från Östtyskland. Ingen av den talade engelska, och eftersom min skoltyska rostat igen totalt konverserade vi delvis på spanska. Mannen hade nämligen arbetat i Chile, under DDR-tiden. Det betydde förstås att han måste ha varit medlem i Stasi, eftersom bara övertygade partimedlemmar fick resa utomlands.

So what? Själv hade jag ju arbetat i fem år på deras gamla huvudkontor i Berlin...

Under större delen av 90-talet veckopendlade jag till Berlin, där firman hade öppnat lokalkontor efter murens fall. Det var en jobbig tid, som inte lämnade mycket tid och kraft över till trädgårdsarbete, annat än på helgerna. Men med hjälp av naturen hände det ändå en hel del positivt med parken under den här perioden.

I början koncentrerade jag mig mest på ängsytorna, kring dammen och på den planare övre delen av tomten. Redan från början skötte jag ängsmarken enligt textboken; med lieslåtter en gång om året i början på juli, och en andra slåtter med motorgräsklippare på maxhöjd sent på hösten, eftersom jag inte hade några kor som kunde sköta efterbetet.

Jag jämnade ut svackor, magrade ut toppskiktet med sand, sådde i de nya partierna med ängsfrö, och planterade massor av lökväxter och självförökade plantor, bl.a vitsippor, blåklocka, prästkrage, gökblomster, akleja, Natt och Dag, ramslök, kungsängslilja och många olika sorters primulor. En del trivdes och förökade sig vidare, annat försvann ibland starrgräs och rävarumpor. Men efter några år började ängsmarken se riktigt fin ut vid midsommartid.

Lyckan var fullständig när jag lyckades etablera nattviol på den nedre ängen. Orkidéer är ju fridlysta i hela Sverige, men jag bytte till mig ett tiotal av en tjej i Bohuslän, som skulle bygga lada på sin äng som var full av nattviol. Hon fick ett par röda näckrosor i utbyte, nattviolerna fick ett fortsatt liv på min äng, och alla var nöjda.

Så här 30 år senare ser ängsmarken ganska fin ut fram till midsommar. Jag fick visserligen aldrig till de mattor av scilla och crocus, som jag fortsatt beundrar i mina föräldrars gamla trädgård. Ett högt gunnebostaket håller ute rådjuren därifrån, medan de har fri tillgång till mitt woodland. Scilla och crocus tillhör deras favoritdiet, så jag får nöja mig med snödroppar och mininarcisser som substitut.

Och av någon anledning lyckades jag aldrig etablera vanlig prästkrage, trots upprepade försök, och trots att den växer rikligt i några goda vänners hästhage, bara någon kilometer härifrån. I år planerar jag ett massivt sista försök; jag samlade in en dryg liter blomhuvuden i hästhagen (med ägarnas välsignelse förstås). Det måste ha blivit tusentals frön av dessa, som jag sådde ut i somras i ett par nyetablerade partier, där de slipper konkurrens med tjock grässvål. Tiden får väl utvisa om det går vägen.

Men det finns annat som fungerat bättre i min jordmån.

Gullvivor och jordvivor växer som ogräs överallt. Jag har också stora bestånd av kungsängslilja och ramslök på flera olika ställen. Knölarna till kungsängsliljorna kommer ursprungligen från ett par påsar från en en trädgårdsbutik. Men mattorna av ramslök härstammar alla från två lökar, som jag grävde upp från en vägkant mellan Gränna och Linköping. De har förökat sig våldsamt, både med frön och sidolökar, och numera kan jag både koka ramslöksoppa på bladen och ge bort en bunke av plantorna till goda vänner.

Får man inte den man älskar, får man älska den man får, som det heter i något gammalt tänkespråk.

Fars dröm hade ju varit en rhododendronpark, typ Sofiero. Min egen dröm var blomstrande lövängar, inramade av bryn med blommande buskar, typ Gotland och Öland. Att förhållandena säkert inte var särskilt lämpliga för ängsmark spelade ingen roll för mig, man vill ju alltid ha det man inte har. Blomsterängar ska ju vara ganska soliga, och ha kalkrik, mager jord, för att ängsblommorna ska ha en chans att stå emot gräset. Här var det mycket skuggigt, och jordmånen var antingen ett tunt lager av stenig morän i sluttningarna, eller fet, styv lera i det plana partiet runt stora dammen.

En annan, något mer realistisk vision var mattorna av vitsippor, gulsippor och corydalis under bokarna i Dalby hage i Skåne, d.v.s lundvegetation. I vår skog växte det visserligen mera ekar än bokar, men förutsättningarna borde vara likartade. (Antalet bokar i skogen har förresten ökat under årens lopp, eftersom jag alltid sparat uppslag av bok när jag gallrat sly).

Det fanns ett rudiment till ängsmark i de gläntor som skapats kring dammen efter 69-stormen, men det krävdes mycket jobb för att få någon ordning på det hela, särskilt om man inte ville ta till maskiner, och det ville jag definitivt inte. Det handlade emellertid om landscaping och jordförbättring i rätt stor skala. Ängsytorna skulle magras ut, medan buskar och träd krävde tjockare och mer näringsrik lövjord. En stor del av min tid användes följaktligen till att blanda och flytta jord. ”Köpejord” var olämpligt, eftersom den är för näringsrik och har fel sorts ogräs, och därmed skulle påverka floran negativt.

Här gällde det alltså att jobba med vad som fanns och även tillföra sand och grus till ängsmarken. Det har blivit många billass med fyllnadssand och väggrus under åren, och oräkneliga transporter med skottkärra. Eftersom det varje år bildas enorma mängder av höstlöv i skogen, har jag systematisk använt dessa för att fylla ut sumpiga hålor i buskpartierna, och få till ett tjockare matjordslager.

I toppskiktet av ängspartierna blandade jag befintlig jord med ungefär lika delar sand, i buskpartierna blandade jag in löv och gräsklipp från ängsytorna. (Jag slår och räfsar förstås bara ängsytorna, i övrigt får löven ligga kvar där de faller).

Samtidigt med att jag jobbade med jorden i ängspartierna, anlade jag också ett system av halvmeterbreda stigar, baserat på de gamla häststigarna. Stigarna är ordentligt uppbyggda, bottnade med sten för att bära en fullastad skottkärra. Den utgrävda jorden hamnade i buskpartierna, matjord hör till det som jag alltid hade brist på.

Viktigt var också att på sikt få hela området mera lättskött. Ett av målen var att man skulle kunna köra med motorgräsklippare överallt på ängsmarken, och även i delar av buskpartierna, utan att slå i uppstickande stenar och trädstubbar. Det målet kan nog sägas vara uppnått nu, 40 år senare, men nya mål tillkommer hela tiden.