Vegetationen i ett område bestäms av faktorer som klimat, väderstrecksorientering, tillgång till solljus och jordmån. De två första kan man inte göra mycket åt, eftersom de bestäms av faktorer utanför mänsklig kontroll. De andra två kan man påverka, men ibland sker även denna påverkan utanför ens egen kontroll.

Det finns fem väsentligt olika typer av terräng i mitt woodland:

• Den trädbevuxna norrsluttningen, som består av moränmark, med inslag av både små och stora markstenar, och som huvudsakligen lämnats orörd

• Berg i dagen, som finns på ett fåtal ställen i de södra delarna av området

• Öppnare ängsmark runt den övre dammen och på Västra platån, som huvudsakligen tillkommit som gläntor i skogen

• Det plana lågpartiet runt näckrosdammen, som ursprungligen var sumpmark på lerbotten, men som delvis fyllts upp och jämnats ut med sandjord

• Uppfyllnadsområden, där syftet har varit att få till ett tillräckligt tjockt lager av matjord för att större buskar och träd ska kunna utvecklas

• Vägkanterna, där jorden delvis är helt främmande för området

Alla dessa terrängtyper medför olika förutsättningar för vegetation, och olika krav på skötselåtgärder.

Mest lättskött är utan tvekan skogsmarken, som kräver minimalt med insatser - i stort sett bara att man någorlunda håller efter uppslag av sly.

Bergspartierna är lite jobbigare, eftersom man liksom på gångarna, helst vill få undan lövet där, för att behålla karaktären. Men eftersom jag inte hör till dem som skrapar berghällarna rena och mer eller mindre sandblästrar dem, är jobbet ganska begränsat.

Mest arbetskrävande är utan tvekan ängsmarken, som måste slås varje år och räfsas två gånger om året. Så länge jag har möjlighet att bara räfsa in gräset och lövet i direkt anslutande buskpartier är arbetet någorlunda överkomligt, om det måste köras iväg till komposter i andra delar av området blir det betydligt tyngre.

Å andra sidan är ängsmarken vacker under en stor del av året, i princip blommar den från mars till midsommar, och efter slåttern blir den rätt snygg igen. Dessutom är ängsmarken åtminstone delvis självvald. Den är ju faktiskt något som jag önskade mig redan från början, och öppna ytor är viktiga för att få in ljus och rymd i området.

Noterbart är dock att den torrare ängsmarken på de övre platåerna är betydligt lättsköttare än det låglänta partiet runt dammen,och dessutom har en betydligt intressantare flora, eftersom gräset där blir lägre och glesare, och blommorna därmed har lättare att konkurrera. I den nedre ängen dominerar grovt gräs och rävarumpor i stora delar, och trots att även den numera blommar riktigt vackert, har det tagit många år att få det dithän.

Uppfyllnadsområdena i buskpartier och planteringsgropar fungerar däremot relativt bra, tack vare att buskarna och marktäckarna skuggar ut ogräset, och håller det i schack. Utan marktäckare hade säkert dessa partier varit rena mardrömmen, eftersom matjordslagret där är både tjockt och näringsrikt.

Värst är förstås vägkanterna. På sträckan utmed dammen längs Stora Ferievägen är uppfyllnadsjorden full av stora lerklumpar, slam och dy från det gamla vitmossekärret, och dessutom grenar, rötter och halva träd, som blandats in i jorden i samband med vägbygget, och numera långsamt förmultnar. Den tunga jorden är för näringsrik för att egentligen lämpa sig som äng, och det kommer att ta många år att magra ut den.

I vägslänterna mot Lilla Ferievägen är fyllnadsjorden delvis främmande för området, och har dessutom mellanlagrats nere på fältet. Det har medfört en ny och oönskad flora i form av ogräsfrö. Det är ingen slump att jag tillbringade ett par år efter vägbygget med att systematiskt rensa bort nytillkomna storvuxna åkerogräs som skräppor och malört från mina vägkanter. Inte heller att jag och grannen Miriam fortfarande patrullerar längs vägarna varje år och gräver upp alla maskrosor vi ser i kanterna.

För medan utrotandet av åkerogräsen har varit relativt lyckosamt, fortsätter maskrosorna att sticka upp överallt, även i rent stenskravel. Eftersom fröna sprids med vinden kommer det hela tiden nya småplantor, och har de väl lyckats tränga ner sina långa pålrötter mellan de stora stenarna i vägslänterna, är de praktiskt taget omöjliga att bli av med.

Maskrosor är vackra, både blommorna och fröbollarna, men låter man dem hållas tar de till slut över totalt, (som de redan har gjort nere på det stora fältet mot sjön). Så kampen fortsätter.

De flesta trädgårdsägare har sina favoritväxter, så även jag. Det påverkar förstås i allra högsta grad ens val av vegetation.

Det är förstås inte alltid man kan få just det man helst skulle vilja ha. Det som oftast kommer i vägen är förstås härdigheten. Jag har t.ex sett blommande kamelior i Engelska trädgårdar, och eftersom de är fullständigt ljuvliga, skulle jag verkligen vilja ha några sådana själv. Men enda möjligheten i det här klimatet skulle vara i växthuset, och så lockad är jag inte.

Det händer ibland att jag tummar på härdigheten, om det är någonting som jag verkligen vill ha. Och det händer att det går vägen, och plantan klarar sig - åtminstone några år. Men förr eller senare brukar det komma en fulvinter, och antingen dör busken, eller blir så skadad att den inte är någon prydnad längre. Och så lovar man sig själv att inte göra om misstaget - ända till nästa gång man stöter på något jättesnyggt, som möjligen skulle kunna klara sig i något skyddat hörn, även om det egentligen bara klarar zon 2.

Det ligger förmodligen i odlarens natur att hela tiden testa gränserna för vad som är möjligt.

Ett annat hinder kan vara jordmån och läge. Det är t.ex inte idealiskt att odla rhododendron i starkt kalkhaltig, tung lerjord. Det finns visserligen entusiaster som gör det i alla fall, men för att det ska fungera krävs det upphöjd odling, d.v.s markduk och uppfyllnad med mera lämpad jord.

För att starta med buskarna, så är det ju knappast någon hemlighet att rhododendron hör till mina absoluta favoriter. Och lyckligtvis för mig, så är sur skogsjord och halvskugga idealiskt för dessa, om man bara tillsätter lite lagom lövkompost och torvmull i planteringsgroparna. Rhododendronsläktet är så varierat att man i princip kan hitta alla tänkbara färger, former och storlekar på både blommor och blad. Men här kommer förstås favoriterna in i bilden igen, så de allra flesta av mina rhododendron är antingen williamsianum/oreodoxa-hybrider, med rosa klockblommor, eller yakusimanumhybrider med vita eller gräddfärgade blommor och röda knoppar.

Men det finns ju mer än rhododendron här i världen, och min nästa favorit är japansk lönn, Acer palmatum, och Acer japonicum. Jag är väldigt svag för japanska lönnar, som generellt har lagom storlek, dekorativt växtsätt, vackra blad, fin höstfärg och ofta lövutspring i avvikande färg som extra bonus.

Även här finns det massor av varianter, både beträffande storlek, form och bladfärg. Jag gillar variation, men jag har heller ingenting emot dubletter, eftersom området är stort, och upprepning är en bra metod att undvika plottrighet. Så även om det finns minst 7 olika namnsorter i mitt woodland, finns det också åtskilliga dubletter eller till och med tripletter, och vilka sorter det råkat bli är mera beroende av det tillgängliga utbudet vid olika tillfällen, än på ett aktivt val från min sida.

Många av de olika namnsortena är också ganska lika; de största skillnaderna är egentligen mellan upprättväxande och krypande och mellan röd- och grönbladiga. Sedan finns det förstås olika steg mellan dessa ytterligheter. Det spelar egentligen ingen roll, i stort sett alla japanska lönnar är vackra. De verkar också vara hyggligt lättodlade, för under alla år är det bara en enda av dem som gått ut för mig, och där var orsaken något annat än härdighet.

Nummer tre bland favoriterna är också en japan; Euonymus sachalinensis, Körsbärsbenved, som snarare är litet träd. Det finns åtskilliga exemplar av den på olika ställen i mitt woodland, men samtliga härstammar från samma träd i mors trädgård. Den är oerhört lättförökad, eftersom den skickar massor av rotskott hela tiden, men visar ändå inga tecken på att bli invasiv. Jag gillar den för det graciösa växtsättet, den ovanliga och vackra rosa höstfärgen och de knallröda dekorativa hängande frukterna.

Alla benved har för övrigt fin höstfärg, både vingad benved, Euonymus alatus, och den vanliga svenska arten. Den senare anses av en del vara ett ogrästräd, men jag gillar den, och låter alltid benvedsbestånden vara ifred under de fåtaliga tillfällen då jag röjer sly.

Ytterligare en japan, Katsura, Cercidiphyllum japonicum, hör till de favoriter som det finns flera exemplar av i mitt woodland. Även här är det eleganta växtsättet, de vackra bladen, höstfärgen och det brunröda nyutspringet, som jag faller för. Dessutom doftar den kanel på vårarna. Katsuran vill växa fuktigt, och behöver skyddas mot morgonsol vintertid, för att inte knopparna ska luras igång för tidigt, och sedan stryka med i nästa frostknäpp. Det är ju krav som är ganska lätta att tillfredsställa i det låglänta området kring dammen. (Lite sämre går det för exemplaren i de båda angränsande familjeträdgårdarna, som förmodligen står lite för torrt för att trivas riktigt).

Det finns massor med andra fina buskar och träd, bl.a Magnolior, Malus, Doftolvon, Häxal, Perukbuske, Häggmispel och vanligt simpelt Gullregn. Men de kan ändå inte tävla med mina fyra absoluta favoriter ovan.

Japansk lönn i höstskrud

För tillfället känns det faktiskt mer som november än januari, och vädret har varit riktigt tråkigt den här veckan. Lite snö i början och slutet av veckan men den smälte bort nästan omedelbart. 6 grader varmt i januari? Ur led är tiden. Till och med fåglarna tycks ha tappat orienteringen; på morgonrundan flyger en flock vildgäss över huvudet på mig. De är varken på väg norrut eller söderut, och vid den här tiden borde de ha varit i Sydeuropa, istället för att trängas med änderna i Nolhagaparken.

Delar av Lövekullevägen är översvämmad vid Mjörnvallen, vilket inte hänt sedan de höjde vägbanan för många år sedan. Och det var en artikel i Alingsåstidningen i veckan om hur stora delar av centrala Alingsås som skulle stå under vatten vid ett hundraårsregn. Där är vi ju inte riktigt ännu, men nog känns det som om Global Warming håller på att ställa till klimatet ordentligt.

Det enda positiva med allt regnandet är väl att grundvattennivån, som alla var så oroliga för i somras, ligger i markytan nu, och vattenmagasinen lär vara ordentligt överfyllda.

Det enda facit jag kan redovisa för den gångna veckan är en räfsad yta på ca hundra m², och lika mycket återstår på den sista biten av ängsmarken. Blåsten och regnrusket gör att man helt tappar lusten att vistas ute, så det har inte blivit mycket trädgårdsarbete gjort , även om det teoretiskt hade varit möjligt, eftersom marken inte är frusen. Men allting är genomblött, och det står vatten i markytan överallt i lågpunkterna.

Det är tur att man har hund, för annars skulle man väl över huvud taget inte komma utomhus. Men hur mycket det än regnar, så måste ju hunden ut fyra gånger om dagen. Jycken har ingenting emot regnet, hon springer glatt före med svansen i vädret, precis som vanligt. Och hur motbjudande det än kändes att ge sig ut i regnrusket, så mår man ändå betydligt bättre efter den dagliga långrundan.

En skogspromenad med en glad hund är rena vitamininjektionen, även om det ösregnar.

Igår kväll var Gun och jag och såg på Metropolitanoperans nya och fullständigt fantastiska uppsättning av Tosca.

Nej vi var inte i New York, utan i det lilla samhället Nossebro, ungefär 5 mil från Alingsås, och det vi såg var en digital direktsändning, som visas över stora delar av världen. Det vi ser i Sverige är en matinéföreställning från New York, eftersom sändningen sker i realtid.

De digitala föreställningarna från Met har pågått sedan 2007. Jag missade den allra första, Tjajkovskijs Eugen Onegin, men Gun såg den i Skärhamn, uppe i Bohuslän. Sedan såg vi båda nummer två i Nossebro; Rossinis Barberaren i Sevilla. (Den har vi senare sett om, med den svenska världsstjärnan Peter Mattei i huvudrollen, jag vill minnas att det var 2014). Under åren har vi båda varit ganska flitiga operabesökare på den lilla biografen Stjärnani Nossebro, även om vi numera missar en hel del föreställningar, eftersom Gun tillbringar en del av vintersäsongen i Sydeuropa.

Till att börja med var sändningarna i Sverige begränsade till 17 biografer som tillhörde föreningen Folkets hus och Folkparker. Men efter att den första säsongen blev en dundrande succé, har antalet deltagande biografer ökat kraftigt. Så numera kan man se Met-opera både i Göteborg och Alingsås, men vi fortsätter att åka till Nossebro.

Så varför åker vi fem mil extra, när vi kunde se samma föreställning i Alingsås?
Ja, inte beror det på pengarna, även om biljettpriset är ungefär hälften så högt i Nossebro. Mest har det att göra med charmen hos den lilla biografen, som är från 60-talet, och kärleksfullt restaurerad i gammal stil. Men också på den vänliga, engagerade och personliga personalen, och de goda kakorna, som serveras till kaffet i mellanakten. (Nossebro är särskilt känt för två butiker, det lokala slakteriet, och det lilla konditoriet, som levererar kakorna till mellanaktsskaffet).

Kombinationen av opera i absolut världsklass och småstadsbiograf med nostalgikänsla från 60-talet, mitt ute på bondvischan, är fullkomligt betagande.

Men den här gången var det nära att vi inte kom iväg alls.
Det berodde på väderleksrapporten, som förutspådde en inkommande front med snöblandat regn västerifrån, vid ungefär samma tidpunkt som vår planerade hemresa.

Under en tid i mitt yrkesverksamma liv bilpendlade jag till Kinna, och jag minns en del bilresor under snöfall vintertid som rena mardrömmen. Snöflingorna gjorde att det kändes som att köra in i en vit vägg, och vid möten blev man nästan helt bländad.

Nuförtiden är det antingen Gun eller Göran som kör, eftersom jag själv har slutat helt att köra bil i mörker. Men Göran var och hälsade på mamma i Jönköping, och därmed hängde det på Gun. Hon var lika tveksam som jag, men till slut enades vi om att hoppas på mer regn än snö i fronten, och åka trots allt.

Och nog var det tur att vi gjorde det, för det här var en fullständigt underbar föreställning. Det var inte första gången jag såg Tosca; det har jag gjort åtskilliga gånger i mitt liv, eftersom mor och far var operaälskare och tog med oss barn på föreställningarna ganska tidigt. Så jag har sett Tosca i bl.a Göteborg, Verona, Paris och Berlin, för att inte tala om den TV-föreställning som sändes från originallokalerna till de tre akterna; kyrkan San Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castello San Angelo. (Jag tror det var 1992, men den här gången är jag riktigt osäker).

Hur som helst var scenografin i den här uppsättningen från Met så påkostad och realistisk att det kändes som om man verkligen var på plats i Rom. De hade verkligen tagit ut svängarna och satsat stort på dekor och kostymer, och det är något som jag verkligen uppskattar. Speciellt när det gäller opera har jag väldigt svårt för minimalistiska dekorer, och omtolkning av handlingen till modern tid. Går man på opera ska det vara pompa och ståt, med guld och sammet och praktfulla scenerier, och kostymer som passar till tidsperioden - det hör liksom till festkänslan.

Och det var vad vi bjöds på igår kväll, utöver det allra viktigaste; nämligen tre fantastiska artister i huvudrollerna. Det var en helt otroligt bra föreställning, och även om det blev en del snöslask under hemresan, var det värt det många gånger om.

Jag har som sagt sett många Toscaföreställningar under mitt långa liv, men för att citera lillebror Olas betyg från ett tidigare operabesök, så var nog det här "den bästa Tosca jag någonsin sett".

(Inom parentes vill jag minnas att lillebror uttalade sina bevingade ord 1957, på familjens stora Italienresa, då han var 12 år gammal, och han har fått lida en hel del spe för det sen dess).

Men jag är som sagt betydligt äldre.

Om det är något som går i vågor och cykler, så är det utbudet av trädgårdsprodukter i affärerna.

För åtta veckor sedan, när jag startade mitt lilla projekt med sticklingsförökning, fanns det inte ett miniväxthus att uppbringa i hela stan, ens i specialbutikerna . Nu finns de överallt.

Igår har till och med Ica Maxi ställt i ordning en speciell liten utställning vid entrén, med full utrustning av tillbehör för fröodlare, inklusive två olika sorters miniväxthus, och naturligtvis hundratals olika grönsaks- och blomsterfröer.

För visst; nu är det rätt tid för frösådd inomhus. Och visst kliar det i odlarfingrarna så här års, när det äntligen vänt och vi är på väg mot ljusare tider.

Förmodligen har alla butiker en handbok för trädgårdsodlare någonstans, som talar om vad de ska plocka fram under olika årstider. (Eller kanske det bara beror på att de just har fått sin förbeställda, årliga leverans av fröer, från fröfirmorna).

Jag väntar förstås själv fortfarande på mina beställda fröer från Trädgårdsamatörerna, men de dimper säkert ner i brevlådan endera dagen. Så jag lyckas motstå fröpåsarna, trots de vackra bilderna utanpå, (som dock sällan motsvaras av verkligheten).

Men ett av miniväxthusen kan jag inte motstå, trots att jag redan fyllt mitt akuta behov med min rangliga hemkonstruktion av träribbor och gladpack. Men det här är ett ovanligt trevligt miniväxthus, anpassat i storlek för standardkrukor, och ovanligt stabilt och gediget. Det höga, glasklara locket har till och med ett par öppnings- och stängningsbara ventilationsluckor upptill, (vilket visserligen inte är nödvändigt, eftersom man kan ställa locket på glänt istället, men ändå en bra idé).

Det påverkar naturligtvis priset, i jämförelse med den enklare varianten intill, men det känns så gediget och stabilt att jag ändå satsar de extra tiorna på den dyrare varianten.

Sedan återgår jag till det som jag egentligen kom till ICA för att göra, nämligen veckans matinköp. Trots att jag bor ensam, lagar jag ofta mat i stor skala, som jag sedan fryser ner i småportioner. Idag ska jag laga köttfärssås, så jag köper bland annat ett storpack med blandfärs.

Några timmar senare, medan jag står och steker köttfärs vid spisen, inser jag att jag även har fått med mig ett halvt miniväxthus hem. Tråget, som köttfärsen låg i, är av glasklar plast, 2x3 decimeter i yta, nästan en decimeter högt, och känns väldigt stabilt och gediget. Visserligen inte lika gediget som mitt nya, fina och ganska dyra miniväxthus, men samma storlek, och fullt användbart tillsammans med en exakt lika stor plastlåda i svart plast, som jag fick med mig hem sist jag köpte ett storpack köttfärs för åtskilliga månader sedan.

Plast är ett fantastiskt material, men det är ändå ganska skrämmande hur det används. Det är inte ens självklart att förpackningarna gör livet lättare. Visst är det bra att få tomaterna i en genomskinlig plastbox, som både skyddar dem och avslöjar eventuella defekter. Men minsta pryl man köper numera är inplastad i en rejält tilltagen förpackning av styvplast, (tydligen för att folk inte ska sno småprylarna från hyllan och stoppa dem i fickan). Oftast behöver man nästan hammare och mejsel för att få upp förpackningarna hemma. Och sedan hamnar plastbitarna i soppåsen, (eller i bästa fall i återvinningen).

Jag har högvis av staplade tomma plastförpackningar i en plastcontainer i en garderob, som väntar på att lådan ska bli så full att det är dags att köra dem till återvinning.

Nu hamnar det här paret i växthuset istället, i väntan på en bättre användning.

Många av de större variationerna bland växterna i mitt woodland har haft orsaker utanför min egen kontroll. Den största förändringen var förstås orsakad av den nya detaljplanen. Hela karaktären på området förändrades radikalt efter att de nya vägarna och husen kom till.

Området, som tidigare bestått av en skyddad glänta med en näckrosdamm, mitt i en för övrigt ganska tät blandskog, exponerades plötsligt på tre sidor. Det blev soligare och ljusare, men också blåsigare. Det var en så stor förändring att det förmodligen höjde klimatzonen ett steg, åtminstone utefter huvudvägen. Samtidigt blev det naturligtvis helt nya förutsättningar för markvegetationen, genom den ökade solbelysningen, så det var inte alltigenom negativt.

En del av mitt woodland som däremot verkligen påverkades negativt av framför allt de nya vägarna var dammen. I ett enda slag förlorade den en tredjedel av sitt tillrinningsområde. Men än värre var att sprängningarna för väg och VA också skapade en öppning i den underjordiska bergsrygg, som ursprungligen höll både lerfickan runt dammen och grundvattennivån på plats. En direkt effekt av vägbygget är att avrinningen har ökat väsentligt.

Vattenståndet i dammen har alltid varierat med regnmängderna, men efter vad jag minns har det bara hänt en gång under alla år att den blivit torrlagd. Det var en extrem torrsommar under1979, då dammen nästan torkade ut helt, och jag utnyttjade situationen för att genomföra den stora dammrensningen.

Röd näckros vid lågvatten

Nuförtiden händer det flera gånger om året att vattenståndet blir så lågt att näckrosorna växer som kabbelekor rätt upp, istället för att flyta på ytan. Det gör att vi ofta måste fylla på dammen uppifrån mitt hus, via den lilla dammen och bäcken. Utan det artificiella tillskottet skulle den förmodligen bli torrlagd långa perioder. Det rinner ständigt vatten i diket utmed gång- och cykelvägen ner mot Lövekulle udde, även under torra perioder, och efter kraftiga regn forsar det på ganska rejält.

Vad som däremot aldrig har hänt är att dammen svämmat över, vilket var vad Skanska fruktade skulle inträffa, när vägarna byggdes. Jag misstänker att utloppet till och med skulle klara det som kallas för "hundraårsregn", (vilket enligt en artikel i veckans AT skulle dränka stora delar av centrala Alingsås).

Andra exempel på variationer i vegetationen från år till år orsakas av livslängden på olika växter. En del är långlivade, andra inte. Men alla växter har en ganska förbestämd livscykel, och någonstans på den nås en kulmen, när växten är som vackrast. Efter det blir plantorna ofta förvuxna och rangliga, eller också dör de ut helt och hållet och bara försvinner.

Blommande rosor på ön 2010

Det första är fallet med rosor, som visserligen ofta är långlivade, men egentligen kräver årlig beskärning för att hålla sig snygga. Rosorna på ön, som planterades 2004, var som vackrast kring 2010, innan de växte sig jättestora. De är väldigt vitala och blommar rikligt fortfarande, men numera krävs det en ganska rejäl ställning för att hålla dem på plats.

Japanska primulor är ett exempel på kortlivade växter. Till skillnad från många andra primulor försvinner de oftast helt efter några år, om man inte underhåller dem med regelbunden frösådd och nyplantering. Jag är inte helt säker på om det beror på att deras livscykel är ovanligt kort, eller på att de inte klarar konkurrensen med ängsgräset.

Japamska primulor 2010

Hur som helst blommade de fantastiskt på den inre ängen under några år kring 2010, men är numera nästan helt försvunna, utom vid bäckinloppet, där jag planterat några nya under senare år. Ängen domineras istället av Gökblomster vid midsommar nu för tiden.

Gökblomster på stora ängen

En del variationer i vegetationsförutsättningarna har varit så storskaliga att hela eller stora delar av landet påverkats.

Ett exempel på detta är Bambudöden som inträffade i alla delar av Sverige där bambu kunde odlas.

Någon gång på nittiotalet dog en stor del av all Bergsbambu i Sverige, så även den jättestora plantan i sydvästhörnet av mors trädgård. Det berodde på att en del typer av bergsbambu blommar först när plantan är över nittio år gammal, och sedan dör den, efter att ha satt frö. De flesta bambuplantor på den tiden kom från några få moderplantor som importerats till Europa från Kina i början av 1900-talet och sedan spridits genom delning. Vegetativ förökning innebär att de nya plantorna får samma genetiska ålder som moderplantan, så alla plantorna blommade och dog nästan samtidigt.

Mor hade en jättestor bambu, som vuxit i trädgården sedan sextiotalet, och vid det laget var flera meter i diameter, och tre meter hög. Det stod mycket om bambudöden i tidningarna, så vi var förvarnade. Mors bambu klarade sig oväntat länge, men ett par år efter att de första fallen rapporterades, dog även den.

Några år tidigare hade jag planterat några rotskott från samma bambu i mitt woodland. De dog förstås samtidigt som mors, eftersom de i praktiken var samma planta. Men det finns ändå något av ett lyckligt slut på händelsen. Direkt efter "stora bambudöden" sådde jag några frön från mors blommande bambu i min förökningsavdelning. De tog sig, och numera växer det ett litet bambubestånd vid min bäck, som härstammar från den gamla plantan i mors trädgård. Det tycker jag är lite kul.

Jag har förstås flera andra bambu, som jag köpt vid olika tillfällen. Men den lilla plantan vid bäcken är ändå nummer ett i mitt woodland. Dels för att jag själv dragit upp den, dels för att jag bör kunna vara någorlunda säker på att den kommer att leva i nittio år, om den får vara ifred.

En annan landsomfattande växtkatastrof var Blåbärsrisdöden, som inträffade 2013, efter en riktig "fulvinter". I stort sett allt blåbärsris i hela Sverige dog den våren. Det såg helt förfärligt ut och experterna var först oeniga om skadan skulle bli bestående.

Eftersom jag generellt försöker spara så mycket blåbärsris som möjligt i mitt woodland, påverkades stora ytor där mycket negativt. De bruna ytorna på den första bilden nedan visar i hur stor utsträckning dammtomten var drabbad under 2013. Lyckligtvis hämtade sig dock blåbärsriset i hela Sverige, och är nu faktiskt frodigare än någonsin. Bild nummer två är tagen 2015, från ungefär samma punkt.

2013                                              2015

Ett tredje, lite mera positivt exempel är den osedvanligt rika Rhododendronblomningen år 2017.Den berodde faktiskt åtminstone delvis på att buskarna hade riskerat att dö, under året innan. Under försommaren 2016 blev det nämligen en ovanligt lång torrperiod i Västsverige. Den råkade inträffa just under den tid då de flesta rhododendron sätter blomknopp inför nästa år.

En planta som är stressad och "tror" att den ska dö, reagerar ofta genom att sätta ovanligt mycket blomknopp, för att ge maximalt med frö nästa år. Så en av torkans effekter blev en osedvanligt spektakulär rhododendronblomning 2017 i hela Västsverige, och även hos mig. Men också att en av mina gamla rhododendron dog under vintern innan, eftersom jag påbörjat stödvattningen för sent.

Blommande oreodoxahybrid  2017

.

I dag skulle jag ha gått en hundpromenad borta vid Nygård tillsammans med min kompis Marianne och hennes två welsh-pojkar Douglas och Nelson. Normalt fungerar våra hundar perfekt ihop, eftersom alla är av samma ras och därmed har samma till synes outtömliga energi och glädje, som är typisk för rasen. Vi brukar gå en runda tillsammans en gång i veckan, men av olika anledningar hade vi inte kunnat träffas sedan före jul, så jag såg verkligen fram mot promenaden.

Det gjorde uppenbarligen Nelly också - men av en helt annan anledning.

Nellys löpcykel är lite märklig. Normalt löper hon oregelbundet, ungefär var tionde månad, vilket gör det lite svårt att hålla koll på tiderna. Och dessutom är löpet ibland ett så kallat "tyst löp", vilket innebär att hon inte blöder alls.

Därmed blir det inga fläckar på golvet eller i sängen, och hon är dessutom rejält långhårig där bak. Det blir inte lättare av att Castor är kemiskt kastrerad, eller att vi ganska sällan träffar andra hanhundar, eftersom de flesta jobbar vid den tiden på förmiddagen då vi går våra promenader. De flesta hanhundar jag träffar verkar dessutom förälska sig i Nelly, antingen hon löper eller ej, så det kan jag inte heller gå efter.

De enda tecknen är egentligen att hormonsvängningarna kring löpet och skendräktighetsperioden ibland kan göra att hon matstrejkar. Men eftersom hon alltid har varit kinkig med maten och ofta hoppar över ett mål utan synlig anledning, är det egentligen inte heller ett säkert tecken.

Sist hon löpte, vilket var i mitten på maj, fick jag en utskällning av en kvinnlig hundägare i Hjortmarka. Utskällningen var befogad, eftersom min lösa tik rusade rakt fram till hennes kopplade hane, ställde upp sig inbjudande och vek undan svansen. Även då visade hon sig vara i höglöp, och jag hade inte märkt någonting.

Den här gången hade jag faktiskt mina misstanker, men jag trodde att hon kanske vara i början av löpcykeln. Enda tecknet var egentligen att Castor hade slickat henne lite väl ivrigt där bak under de senaste dagarna, och att hon verkat ovanligt tillfreds med detta. Men det händer periodvis även när hon inte löper, och Castor åkte med husse till Jönköping i måndags.

Nå, när vi väl träffades var det absolut ingen tvekan om saken. Alla tre hundarna var uppenbarligen helt inställda på lite rajtan tajtan, och det höll på att bli full kalabalik.

Jag fick snabbt stoppa in min pilska tik i bilen igen, och köra en bit längre bort längs E20 för min skogspromenad, medan Marianne fick gå sin egen runda med sina besvikna pojkar.

Inte heller blir det någon Welshpromenad i Partille på lördag, som Marianne och jag annars hade pratat lite löst om att vara med på. Det är lite synd, för även om jag bara sett welshpromenaderna på video-film hittills, är det något med bara åsynen av ettt tjugutal lösa, rödvita hundar, myllrande runt i en stor, glad flock med viftande svansar, som får en att bli på gott humör.

Och det kan behövas, i det här vädret.