Hackspett på Guns fågelmatare

Det finns som sagt gott om fåglar i hela området runt dammen.

En stor del av äran för detta förtjänar nog min svägerska Gun, som matar dem året om. Hon gör av med en liter solrosfrö per dag, och det är en strid ström av fåglar hela dagarna utanför hennes köksfönster. Mest är det förstås mesar, pilfink och andra småfåglar, men även hackspettar kommer ofta och klänger sig fast i matbehållarna, vilket ser rätt roligt ut.

Själv är jag mindre flitig med fågelmatandet, även om jag har en specialtillverkad fröautomat, som Peter gjort åt mig, och som rymmer tre liter solrosfrö samtidigt. Den är strategiskt placerad utanför burspråksfönstret, för att Nelly, som är fågeltokig, ska ha något kul att titta på från "sin" stol, när hon är ensam hemma. Men eftersom den bara behöver fyllas på en gång i veckan, glömmer jag ofta bort det.

Mina speciella favoriter bland småfåglarna är rödhake och koltrast. Rödhaken för att den alltid kommer och håller mig sällskap medan jag jobbar med något av mina projekt. Det är förstås daggmaskar och insekter den är efter, och den har lärt sig att jag är en lämplig person att hålla sig i närheten av. Den sitter oftast på ett spadskaft eller ett skottkärrehandtag ett bit bort, och väntar på att jag ska få upp någon smarrig godbit, och så fort jag går undan från en bit uppgrävd jord, är den framme och kollar.

Koltrasten älskar jag för att den sjunger så bedövande vackert om vårarna. Min definition av lyx är, att ligga i badkaret med fönstret öppet och höra koltrasten sjunga från toppen av granen utanför. Dekorativ är den ju också, och det enda jag har emot den är, att den har en förmåga att placera sina bon på för mig olämpliga ställen. Oftast ovanpå vedtravarna i den halvöppna vedboden, vilket hindrar mig från att få in den nykluvna veden på vårarna, för man vill ju inte störa en häckande fågel. Ibland placerar den i stället boet ovanpå de stegar, som hänger på min husvägg. Det kan vara besvärligt att inte kunna komma åt sin stege, när man behöver den, men koltrasten har förstås företräde.

Men det hittills värsta valet var, när jag höll på att bygga en hundgård åt Nelly, (faktiskt huvudsakligen för att skydda just koltrasten med familj). Nelly är som sagt lite fågeltokig, och en kull trastungar, som virrar runt på marken, gör henne fullständigt ballistisk, så speciellt på vårarna måste hon hållas under kontroll. Nu valde alltså koltrasten att placera sitt bo uppe på en tom blomkruka på en av hyllorna som täcker min bakre husvägg, och alltså mitt inne i hundgården. Så bygget fick stoppas tills ungarna var utflugna.

Koltrastboet                                                    Hemmagjord mesholk                                Uggleholk (notera djupet)

Vi försöker förstås hjälpa småfåglarna på traven, dels genom att plantera buskar, som både ger skydd och ätbara bär, och dels genom att sätta upp massor av fågelholkar. Holkarna har förstås ett "bäst före"-datum, och eftersom många av dem är mer än 30 år gamla, var det ett ovanligt stort antal som helt enkelt trillade ner förra året, efter att spikarna arbetat sig igenom det ruttna trävirket. Jag brukar spika ihop dem själv av överblivna brädstumpar, och med hjälp av en svängborr, som ger ett lagom stort hål för mesar. Men den här gången blev det färdigköpta små holkar, som Lennart P. fixade, genom en kontakt nere i Blekinge.

Det blev också en ny uggleholk förra året, eftersom en av de gamla också trillade ner. Men ugglorna, (liksom kniporna, som oftast snor deras holkar), förtjänar faktiskt ett eget kapitel.

Frukter av Doftolvon