Både gräsänder och knipor häckar varje år vid dammen, sedan många år tillbaka. Jag tror att det är samma andpar, som dyker upp på vårarna, år efter år. Ofta har de också minst ett par av fjolårsungarna med sig. Det finns ju gott om mat för dem i dammen, och de brukar också traska upp längs bäcken till den lilla dammen, där de hittar mycket smaskiga insekter och maskar på vägen.

Så småningom blir det andbröllop i dammen, och därefter tar änderna över ön. Andhonorna har kommit fram till att ön är det säkraste stället för redet, och det har de säkert rätt i, eftersom traktens kattor verkar dra sig för att gå ut på bron. Samtidigt som honorna lägger sig på ägg, brukar hanarna också försvinna. De drar förmodligen kring i ungkarlsgäng, och lämnar omsorgen för den blivande familjen till honorna.

Änderna är så vana vid mig och hunden, att de inte ens reagerar, när vi passerar dem på ett par meters håll på morgonrundorna. Honorna bryr sig inte heller om att jag kommer ut på ön, för att titta till dem, medan de ruvar. De har valt ett hörn längst bort till vänster om japanlönnen, där de alltid placerar redet.

Men en ruvande and begränsar förstås tillgängligheten på ön för alla människor. Förra året förstördes första häckningsförsöket av ett par besökande flickor, som skrämde upp den ruvande andhonan, så att äggen blev tagna av kråkorna. De hade förstås ingen aning om att hon var där, och menade ingenting illa, men efter det satte jag upp en skylt, med texten "Gå inte ut på ön! Ruvande and".

Andparet påbörjade omedelbart en ny kull, men ett par veckor hade ju gått förlorade. Och just det året var det dessutom tre andhonor i följd, som fick varsin kull i tur och ordning ute på ön. Den första av honorna kom faktiskt på återbesök med ett par halvvuxna ungar, samtidigt som den tredje honan låg på ägg. Jag vet inte om det har med inbördes hackordning att göra, men hittills har jag aldrig sett mer än en ruvande hona på ön samtidigt. Hur som helst kunde inte ens vår familj komma ut på ön, förrän i mitten av juli, när halva sommaren gått.

Kniporna är betydligt skyggare än gräsänderna, och man ser egentligen inte till dem annat än på morgnarna. De är hålbyggare, och har numera ockuperat båda de stora holkarna vid dammen. Men tidigt på morgnarna, när det är lugnt i området, brukar de simma omkring i dammen för att proviantera. Och medan änderna lugnt ligger kvar på vattnet, när jag kommer förbi med hunden på morgonrundan, flyger kniporna alltid upp, med sitt typiska svirrande vingbrus och försvinner ner mot sjön.

Efter att de börjat ruva ser man över huvud taget inte till kniporna, annat än när de flyger in och ut ur holkarna. De brukar också vara snabba med att traska ner till sjön, så fort kullen är född, medan änderna gärna stannar ett par dar, innan de också ger sig iväg med ungarna i släptåg.

Efter häckningen försvinner både änder och knipor från dammen, men gräsänderna brukar komma tillbaka på höstarna och stanna några veckor, innan de tydligen drar söderut. Oftast är det en hel flock då, förmodligen stamföräldrarna med årets kull.

De stora holkarna, som kniporna häckar i, är förstås egentligen avsedda för ugglorna, men dessa förtjänar ett eget kapitel.