Det har alltid funnits ugglor i närområdet, och jag minns deras kusliga hoande på höstkvällarna från när jag var barn och skulle ut på torrdasset. Ugglor tycks ha en märklig dragning till människor, och häckar gärna omedelbart intill bostadshus.

Min första riktiga närkontakt med ugglor var i slutet på åttiotalet, när jag byggde ett uthus på min egen tomt. Väggar, tak och dörr var klara, men fönstrena var ännu inte insatta, när ett par ugglor bestämde sig för att flytta in. Ett par dagar i följd skrämde jag upp dem, när jag kom dit för att fortsätta byggarbetet, och båda flög ut genom fönsteröppningen, nästan rakt i ansiktet på mig. Ni kan inte ana hur stora de verkar, så där på nära håll, och jag fick nästan hjärtslag. Samma scen upprepades ett par dagar, sedan bestämde sig tydligen ugglorna för att grannen var för närgången, så de flyttade ut.

Vi satte tidigt upp speciella uggleholkar åt dem nere vid dammen, och där häckade de ganska regelbundet, till och med under vägbygget, även om holkarna ibland snoddes av knipor. Vintern 2011-2012 fanns det två stora holkar på dammtomten, varav den ena var bebodd av ugglor.

En vinterdag 2012, när jag passerade med hundvalpen Nelly på en av våra promenader, blev hon plötsligt extremt intresserad av något uppe på verandan till Niklas och Katrins nya hus. Hon liksom stelnade till, och stod och illstirrade in genom de stora fönstren. Jag hade nyckel till huset, eftersom jag fungerar som familjens vicevärd, så jag gick in, för att kolla om det varit inbrott.

"Inbrottstjuven" visade sig vara en uggla, som tydligen hade ramlat ner genom skorstenen, och nu satt på golvet innanför fönstren och såg förvirrad ut. Jag vet inte hur länge den varit instängd, men när den såg mig och Nelly fick den förnyad kraft, och flög upp på landgången till vindsrummen, där den satte sig i ett av de runda fönstren.

Eftersom jag inte ville ha hundvalpen med uppför den branta lofttrappan, fick jag först barrikadera den med ett par stolar, innan jag gick upp. Vid det här laget var ugglan nog ganska trött, så jag kunde fånga den rätt enkelt och linda in den i min jacka. Det blev lite besvärligt att ta sig förbi trappbarrikaden med ugglan i famnen, men jag lyckades utan att bryta benen, och ugglan flög tillsynes oberörd ut genom köksdörren, när jag öppnade den.

Jag tror inte att familjen riktigt trodde på min ugglehistoria först, när jag berättade den. Jag tjatade om att de borde sätta metallnät för skorstensöppningen, men ingen lyssnade riktigt på mig.

Men året efter hörde vi plötsligt ett skrapande ljud från den öppna spisen, medan vi satt och fikade i vardagsrummet. Spisluckorna var stängda, och alla började skämta om att det nog var Vivekas uggla, som ramlat ner i skorstenen igen, men ingen kollade förrän lite senare. Lyckligtvis var inte brasan tänd.

Den här gången gick det lättare att schasa ut den och det finns också bildbevis. Ugglan mellanlandade på Katrins cykel, som stod i hallen, innan den fortsatte ur genom ytterdörren. Bilden, tagen av Signe, är inte så bra, men det väsentliga var ju att rädda ugglan. Och efter det blev det faktiskt nät för skorstenen.

Ugglorna fick sedan en stor kull ungar sommaren 2013. De höll till i skogen bakom Niklas och Katrins hus, och förde så mycket väsen på nätterna, att Arvid och Signe klagade på att de inte kunde sova. Men efter att ungdomarna gått ut på natten, och uggleungarna flugit så nära att de kunde känna vinddraget i håret, slutade de klaga och tyckte nog istället att det kändes spännande.

Under de påföljande åren snodde kniporna båda de stora holkarna vid dammen, och ugglorna försvann från närområdet, men hördes forfarande hoa på avstånd ibland. Sommaren 2017 satte vi upp en tredje uggleholk i skogen bakom Niklas hus, och nu hoppas vi att ugglorna ska upptäcka den och få ha den i fred för kniporna, eftersom den ligger längre ifrån dammen.