Det har alltid funnits rådjur i området, förr om åren i stora flockar, som drog runt i området och skövlade folks trädgårdar. Det fanns också två jakttorn nere på fältet, som ibland bemannades av kommunens jägare, för att hålla den växande stammen i schack. Han brukade skjuta av ett halvdussin om året, men det fanns ändå alldeles för många, och alla trädgårdsägare hatade dem.

Förr i tiden fanns det också både räv och grävling stationärt i Lövekulle; gryten låg borta i Svärds Skog. Jag har till och med mött en grävling på mitt stigen inne i vår dåvarande skog, och då blev jag faktiskt rätt skraj, för de är större än man tror på nära håll. Två gånger under åren har också en enstaka älg förirrat sig över järnvägen ut hit. Båda gångerna blev det lite sensation, ryktet spred sig, och folk gick man ur huse för att försöka få syn på älgen.

Men allt det här var många herrans år sedan, långt innan alla de nya husen kom till, och en stor del av skogarna försvann. Numera är både rävarna och grävlingarna borta från området, även om man ibland kan se en enstaka räv passera över fältet. Även jakttornen är borta, och den kommunala jägaren har gått i pension.

Vad som däremot finns kvar är rådjuren, även om antalet lyckligtvis är decimerat. Trädgårdsägarna hatar dem dock förmodligen fortfarande.

Mitt eget förhållande till rådjuren är ganska kluvet. Jag ogillar visserligen att de betar av topparna på alla mina nyplanterade buskar, och fejar hornen mot småträden, så en del faktiskt dör, när barken slits bort. Men samtidigt är de ju så vackra! Att se en flock rådjur beta i morgondimmorna ute på fältet är en ren skönhetsupplevelse.

Rådjuren var så vana vid mig och hunden, att de knappt ens iddes maka sig åt sidan, när vi passerade på ett par meters håll under morgonrundorna. Och visst är det häftigt att mötas av ett råddjur bara tre meter bort, när man kommer ut på sin veranda tidigt på morgonen. Sedan upptäcker man att det gröna, som hänger ut genom mungipan på kräket, är ens egna nyplanterade pelargoner, och då blir man betydligt mindre vänligt inställd, och ropar Schas! Varpå rådjuret tittar surt över axeln, och makligt släntrar iväg, uppenbart irriterad över att ha blivit störd mitt i frukosten.

Förr i tiden brukade de föda sina ungar på ängen nere vid min damm. Jag har faktiskt flera gånger suttit på en stubbe där nere, och sett rådjurskiden leka i det höga gräset. De årliga parningsritualerna var också fascinerande. Även då brukade jag sitta nere vid dammen och titta på, medan råbocken jagade någon av hindarna varv efter varv runt dammen.

Jag har till och med räddat livet på den sabla råbocken en gång, då han fastnat med hornen i ett nästan osynligt nät, som jag satt upp till skydd för mina nyplanterade grönsaker. Ju mera han kämpade för att ta sig loss, desto mera trasslade han in sig, och eftersom det var mitt fel att han hamnat i situationen, kände jag mig tvingad att hjälpa honom.

Jag var faktiskt livrädd hela tiden, eftersom både horn och klövar är vassa, och råbockar, (åtminstone enligt Konrad Lorenz), är bland de farligaste vilda djuren man kan träffa på, om de hamnar i en trängd situation. Men råbocken verkade fatta att jag ville hjälpa honom, och stod blickstilla medan jag trasslade ut hans horn och klövar ur nätet. Och så fort han var lös försvann han som en blixt.

Jag minns också en märklig händelse, när Emilie var på besök med sin Jack Russel terrier, Tyson. Råbocken råkade komma förbi, och Tyson, som var jaktgalen, tog förstås upp utmaningen och förföljde honom runt halva Lövekulle. Vi kunde höra drevskallet försvinna bortemot Johanssons Udde, och sedan komma närmare igen. Rådjuret buktade, på rådjurs vis, och återvände till utgångspunkten.

När han plötsligt stötte på oss, som stod kvar på samma ställe, blev han så överraskad att han tvärnitade. Varpå Tyson tog tillfället i akt att gå fram och, på hanhundars ceremoniella vis, nosa honom på de privatare delarna.

(Det här kan verka otroligt, men det är faktiskt sant, och jag har flera vittnen till händelsen).

Västra fältet 2010 (dock utan rådjur)