Det går förstås att bedriva trädgårdsskötsel även i en trakt som är full av rådjur, men det kräver en viss anpassningsförmåga.

Tidningarna är fulla av råd, om hur man ska avskräcka rådjuren, och jag har prövat dem alla, fast utan större framgång. Det minst lyckade var nog att hänga upp en CD-skiva på en gren, som sedan förväntades skrämma bort rådjuren, genom att röra sig i vinden, och likna akterspegeln på ett flyende rådjur. För mig hade det snarast motsatt effekt. "Titta, den omtänksamma människan har hängt upp en skylt, för att visa var maten serveras"! jublade rådjuren, och skyndade sig att bjuda in alla sina vänner och bekanta för att smaka på läckerheterna.

Att dränka in bitar av oasis i blodmjöl och sätta upp dem på pinnar, vilket ofta rekommenderades, hade noll effekt för mig. Möjligen fungerade det bättre att helt enkelt strö ut blodmjölet på marken - åtminstone till nästa regn. (Fast på det viset fick åtminstone växterna nytta av det, blodmjöl är ju bra gödning).

Nästa råd, att hänga upp tussar av fårull överallt, hade också noll effekt. Och varför skulle det egentligen fungera, när rådjuren ofta betade sida vid sida med fåren i hagarna på Ekebacken?

Det fanns perioder, när jag faktiskt funderade på att inhägna hela området med gunnebostaket, som mina föräldrar hade gjort med sin trädgård. Men nackdelarna övervägde, både kostnad och utseende.

Till slut satsade jag på de två åtgärder, som faktiskt fungerade.

Den första var att bara inhägna de växter, som rådjuren var extra intresserade av. Det är av den anledningen som både Ön med sin bågbro, och den staketomgärdade Rosengården kommit till. Rosenknoppar hör nämligen till de absoluta favoriträtterna, men klängrosorna på portalerna verkar vara taggiga nog att försvara sig själva.

Jag sätter också upp skydd runt de nyplanterade buskarna och träden ett par år, eftersom rådjuren alltid är mest intresserade av det som är nytillkommet. Mitt standardknep är nätringar i olika storlekar, gjorda av resterna av det gamla fårstaketet, som används både som kompostringar och skydd för buskar och träd. Det händer att jag missar någon buske, eller att råbocken fejar hornen mot något ungträd, som sedan dör, men i stort sett fungerar det.

Den andra, och mera hållbara strategin är att välja ut sådant som rådjuren är mindre intresserade av. Som typexempel kan nämnas att tulpaner kan man bara glömma, men narcisser går bra. Scilla och crocus fungerar ibland, särskilt under buskar, där de är svårare att komma åt. Men vill man vara helt säker ska man välja snödroppar och vit- eller gulsippor för vårblomningen.

Ibland är det svårt att veta i förväg vad rådjuren gillar och ogillar. Förklaringen till att mycket av allt det som jag sått och planterat i mitt woodland under årens lopp aldrig har lyckats etablera sig, ligger säkert i att det står på rådjurens favoritmeny. Omvänt betyder det att alla de växter som idag förekommer där i massbestånd ratas av rådjuren. Det gäller t.ex alla sorters primulor, kungsängslilja, engelsk vallmo, akleja, aklejruta, förgätmigej, gökblomster, hundkex, nässel- och hässleklocka, videört och de flesta marktäckare. Så visst kan man få blomprakt även utan stängsel.

Rådjuren finns forfarande kvar i området, men numera är de betydligt färre. Förra året var det bara en enda hind som hade kid, och man ser sällan mer än ett par i taget nu för tiden. Men fortfarande stöter jag ofta på dem på morgonpromenaderna, och de uppsparkade löven i några av mina utfyllnadspartier vittnar om att de har vinterlegor i området.

Men vid det här laget har jag accepterat rådjuren, och ser dem snarare som ett positivt inslag i naturmiljön än som ett problem.

Jag skulle faktiskt sakna dem om de försvann helt.

 
Blommande Austinros - innanför staketet