Direktlänk till inlägg 8 januari 2018

Djurliv i mitt woodland, del 8; Odjur

Av Viveka Ramstedt - 8 januari 2018 20:41

Det finns förstås en del djur som man helst inte vill ha i sin närmiljö, och för min del handlar det mest om mördarsniglar, liljebaggar och fästingar.

 

Mördarsniglarna är det minst populära inslaget i faunan, och alla trädgårdsägare hatar dem. I Alingsås dök de upp någon gång kring sekelskiftet. Först kom de till koloniområdet i Nolhaga, förmodligen som ägg i jorden till någon inköpt planta. I flera år fick vi rapporter om massförekomster där, som senare expanderade ut mot vårt håll. GC-vägen från Mjörnvallen ut mot Lövekulle var under flera år tidvis nästan täckt av de otäcka krypen.

 

Hit ut kom de förmodligen kring 2004 med ett lass jord, som kommunen dumpade nere vid den nerbrunna ladan, och sedan spred de sig snabbt i området, mest via vägarna. Under många år brukade jag ha med mig en sax på morgon- och kvällspromenaderna med Molly, och klippte huvudet av alla jag såg, medan jag räknade maniskt. Som mest, under det värsta snigelåret, kom jag upp i över 450 stycken på en enda runda. Numera är jag latare och trampar bara ihjäl alla jag ser.

 

Efter att vägarna och de nya husen kommit till tycker jag faktiskt att sniglarna har blivit färre, även om antalet varierar med väder och vinterförhållanden. Säkert är det fler än jag som jagar dem numera, och det har också varit flera vintrar med sen barfrost. Men det finns fortfarande massvis av dem ute på fälten, vilket jag ser när jag passerar med hunden.

 

I mitt woodland är de egentligen inte något stort problem; de verkar i varje fall inte ha någon aptit på mina marktäckare. Kanske änderna rentav äter upp en del av dem? Ett tag funderade jag faktiskt på att skaffa ett par myskankor, men ändrade mig efter uppgifter att de minst lika gärna äter dyra trädgårdsväxter som sniglar, och dessutom får kullar med 18 ungar. Det får räcka med änderna och kniporna.

 

Liljebaggar hör oclså till de oönskade gästerna, trots att de är dekorativa. Det verkar vara helt omöjligt att odla liljor i något större antal, utan att de otäcka krypen dyker upp. Vill man över huvud taget få se några liljeblommor, måste man först ta kål på varenda blodröd liljebagge man hittar på vårarna. Det blir inte lättare av att deras försvarstaktik är att släppa taget och dimpa ner på marken, där de alltid lyckas hamna på rygg. Eftersom undersidan är svart, blir de då extra svåra att upptäcka, och många av dem kommer undan, och hinner lägga ägg på undersidan av bladen.

 

Därför måste man sedan varje dag vända upp och ner på stänglarna, och avlägsna ägg och larver under bladen, som dessutom brukar vara täckta av någon äcklig, svart gegga. Själv är jag för lat för detta, så numera har jag gett upp, och de enda liljor som fortfarande växer runt dammen är de småblommiga martagonliljorna. Men trots att de är mer resistenta mot liljebaggarna, blir även dessa ofta delvis kalätna, och därmed inte särskilt dekorativa, även om de överlever.

 

Mitt tredje hatobjekt är fästingar, som det finns massvis av ute på fälten, eftersom de övervintrar på rådjuren. Lyckligtvis fungerar de moderna fästinghalsbanden inte bara på hunden, uten även på mig själv, troligen på grund av den ständiga närkontakten. Jag har därför inte haft en fästing på över tjugo år, och det fåtal som jag plockar på hunden, brukar vara döda eller halvdöda. Men för barnfamiljer måste de ju vara ett gissel, med tanke på de obehagliga följdsjukdomar man kan få av dem.

 

En god sak är åtminstone att vi, åtminstone hittills, har sluppit de flockar av dovhjortar och vildsvin, som drar runt i Bolltorpsområdet, och ödelägger trädgårdar på löpande band. Sjön är ju en rätt bra barriär, så förhoppningsvis stoppas de permanent av den.

 

Slutligen, ifall någon undrar, så finns det inga giftormar i Lövekulle. De utrotades systematiskt under fyrtiotalet, på uppdrag av sommargästerna, av gubben Svärd, som även byggde alla de vackra stenmurarna i Lövekulle. (Han bodde i det lilla torpet borta vid Scoutstugan, som kommunen av obegriplig anledning beslutade sig för att riva förra året).

 

Så om ni ser en orm på vägen härute, så är det en snok och inte en huggorm. Och alla ormar, även huggormar, är för övrigt fridlysta i Sverige numera.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Viveka Ramstedt - 15 december 2023 10:15

Av Viveka Ramstedt - 29 november 2023 10:03

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Av Viveka Ramstedt - 1 december 2021 16:34

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Av Viveka Ramstedt - 15 november 2021 17:21

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Av Viveka Ramstedt - 8 november 2021 08:04

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Januari 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards