Promenadrundan via Svärds Skog och runt Bryngenäs slott hör till mina favoriter; lagom lång och med vackra vyer nästan hela vägen. Men jag har faktiskt undvikit den på sistone, mest för att man riskerar att träffa på en flock lösa hundar, som tydligen hör hemma i olika hus runt omkring slottet, oklart vilka.

Inte för att jag har något emot lösa hundar i princip, min egen springer ju lös för det mesta. Inte heller för att hundarna är överdrivet vaktiga, skälliga, eller annars otrevliga, det är bara ett gäng glada jyckar, som är ute och har kul tillsammans. Problemet är faktiskt det motsatta. De är så sociala och vänliga, att man riskerar att få med sig en eller ett par med sig hem.

Sist vi gick där följde en av jyckarna med oss ända till grinden vid Scoutstugan, och visade inga tecken till att vilja vända där heller. Det slutade med att ett par av oss blev tvungna att koppla upp den och ta den tillbaka till slottet, där de fick knacka dörr för att få reda på vart den hörde.

Vad vi mötte idag var emellertid inte en lös hund, utan en lös häst.

Det var en årsgammal fölunge, och den var i sällskap med två andra hästar, båda ledda i grimskaft av två olika personer. Fölungen hade emellertid inte ens grimma på sig, och den var uppenbarligen glad och äventyrslysten, och ivrig att få hälsa på det oväntade nya sällskapet.

Hästarna var på väg till en av de stora hagarna kring viken. En fölunge brukar ju alltid följa sin mor, så det var förmodligen därför de ansåg att den kunde vara lös utan grimma, även om det är en del biltrafik på grusvägen. Men just nu var den betydligt mera intresserad av mig och Nelly, än av att hänga mamma i svansen. Det var också uppenbart att det var hunden och inte mig den ville hälsa på.

De hade förmodligen träffats förut, de flesta av hästarna brukar komma fram till staketet och nosa på Nelly, när vi passerar hagarna på våra promenader. Hon var också väldigt cool nu, och återgäldade hälsningen från fölungen med en vänlig slick på hästnosen.

Själv var jag däremot lite orolig, även om jag är hästvan, efter att ha haft egna hästar i över tjugo år. En fölunge är ganska oberäknelig, och en häst kan lätt sparka ihjäl en hund, även om det inte är avsiktligt.

Men det hela avlöpte väl; fölungen bestämde sig slutligen för att det var bäst att hålla sig till mamma trots allt, och vi skildes i god sämja. Hela mötesceremonin tog bara någon minut.