Snöslask och halka är ju inte idealiskt för promenader, men hundarna måste förstås ut i alla väder.

Igår var Göran och jag tvungna att korta ner rundan med en halvkilometer, eftersom Nelly fick så stora snöbollar i hårtofsarna på tassarna att hon knappt kunde gå. Idag hade snön hunnit ligga till sig, så det var inte lika besvärligt för hundarna, men betydligt värre för Göran och mig. Slaskigt, knaggligt och ibland underhalt spelar ju mindre roll för fyrbenta djur, men är definitivt jobbigt för människor.

Att ge sig ut i ren skogsterräng var helt uteslutet, så vi fastnade för en grusväg borta vid ridhuset, som egentligen är en ridväg, fast den inte används så mycket nu för tiden. På min tid - (jag hade nämligen hästar på Nygård i tjugo år) - kallades den för Amsvägen. Anledningen var förstås att den byggdes av AMS-jobbare, förmodligen någon gång på åttiotalet. Den leder från den nuvarande motorvägsbron rakt upp i skogen, och slutar i ingenting, (även om det finns en nästan oframkomlig terrängstig ner till ridklubben från ändpunkten).

Och anledningen till att vägen alls byggdes, var att ridklubben i ett slag blev av med större delen av de gamla grusvägar och ridstigar som man dittills hade använt, när motionsspåren från Hjortgården utökades kraftigt. Det har alltid varit konflikter mellan motionärer och ryttare, och även om mina sympatier till stor del ligger hos hästfolket, har jag full förståelse för det. Hästar trampar onekligen sönder marken, speciellt under tjällossning och långvariga regnperioder, så de är ingen bra kombination med motionsspår.

Men ridklubben var faktiskt där först. Och Amsvägen var en usel kompensation för den terräng som klubben förlorade förlorade. Den har aldrig ens varit någon bra ridväg, eftersom den är hård och stenig och saknar det toppskikt som ridvägar egentligen ska ha. Att döma av de ytterst fåtaliga hästspåren i snön används den också väldigt sparsamt numera.

Det fanns däremot gott om andra spår i snön, och medan jag gick där och försökte klura ut om de kom från harar, kaniner eller katt, och Göran som vanligt var ett hundratal meter efter, tvärstannade båda hundarna, (som var ett femtiotal meter framför som vanligt). Båda två liksom frös till is, och stirrade intensivt in i skogen vid sidan av vägen.

Sedan gav Castor till vad som verkade vara en sorts varningsskall - (han låter helt annorlunda när han vaktar huset). Båda hundarna såg uppenbarligen någonting inne i skogen, och lika uppenbart var att ingen av dem hade minsta lust att ta sig en närmare titt på det. De reagerar ungefär likadant vid hästmöten, d.v.s med en uppenbar respekt för någonting stort och imponerande, (fast de lyckligtvis inte brukar skälla på hästar).

Själv såg jag faktiskt aldrig älgen, den måste ha dragit sig undan innan jag hann fram, men däremot var det gott om alldeles färska älgspår i snön en bit längre upp i backen. Dessutom efter två olika älgar, så förmodligen var det en ko med årskalv, som verkade ha följt ridvägen på en ganska lång sträcka, innan de gav sig in i skogen vid sidan. Inte direkt vad man helst vill möta på skogspromenaden, särskilt om man har hund med sig. I de incidenter man läser om i tidningarna, där någon människa har anfallits av älg, finns det nästan alltid en hund med i bilden.

Tur att våra är för smarta - eller för fega - för att ge sig på älgar.