I dag skulle jag ha gått en hundpromenad borta vid Nygård tillsammans med min kompis Marianne och hennes två welsh-pojkar Douglas och Nelson. Normalt fungerar våra hundar perfekt ihop, eftersom alla är av samma ras och därmed har samma till synes outtömliga energi och glädje, som är typisk för rasen. Vi brukar gå en runda tillsammans en gång i veckan, men av olika anledningar hade vi inte kunnat träffas sedan före jul, så jag såg verkligen fram mot promenaden.

Det gjorde uppenbarligen Nelly också - men av en helt annan anledning.

Nellys löpcykel är lite märklig. Normalt löper hon oregelbundet, ungefär var tionde månad, vilket gör det lite svårt att hålla koll på tiderna. Och dessutom är löpet ibland ett så kallat "tyst löp", vilket innebär att hon inte blöder alls.

Därmed blir det inga fläckar på golvet eller i sängen, och hon är dessutom rejält långhårig där bak. Det blir inte lättare av att Castor är kemiskt kastrerad, eller att vi ganska sällan träffar andra hanhundar, eftersom de flesta jobbar vid den tiden på förmiddagen då vi går våra promenader. De flesta hanhundar jag träffar verkar dessutom förälska sig i Nelly, antingen hon löper eller ej, så det kan jag inte heller gå efter.

De enda tecknen är egentligen att hormonsvängningarna kring löpet och skendräktighetsperioden ibland kan göra att hon matstrejkar. Men eftersom hon alltid har varit kinkig med maten och ofta hoppar över ett mål utan synlig anledning, är det egentligen inte heller ett säkert tecken.

Sist hon löpte, vilket var i mitten på maj, fick jag en utskällning av en kvinnlig hundägare i Hjortmarka. Utskällningen var befogad, eftersom min lösa tik rusade rakt fram till hennes kopplade hane, ställde upp sig inbjudande och vek undan svansen. Även då visade hon sig vara i höglöp, och jag hade inte märkt någonting.

Den här gången hade jag faktiskt mina misstanker, men jag trodde att hon kanske vara i början av löpcykeln. Enda tecknet var egentligen att Castor hade slickat henne lite väl ivrigt där bak under de senaste dagarna, och att hon verkat ovanligt tillfreds med detta. Men det händer periodvis även när hon inte löper, och Castor åkte med husse till Jönköping i måndags.

Nå, när vi väl träffades var det absolut ingen tvekan om saken. Alla tre hundarna var uppenbarligen helt inställda på lite rajtan tajtan, och det höll på att bli full kalabalik.

Jag fick snabbt stoppa in min pilska tik i bilen igen, och köra en bit längre bort längs E20 för min skogspromenad, medan Marianne fick gå sin egen runda med sina besvikna pojkar.

Inte heller blir det någon Welshpromenad i Partille på lördag, som Marianne och jag annars hade pratat lite löst om att vara med på. Det är lite synd, för även om jag bara sett welshpromenaderna på video-film hittills, är det något med bara åsynen av ettt tjugutal lösa, rödvita hundar, myllrande runt i en stor, glad flock med viftande svansar, som får en att bli på gott humör.

Och det kan behövas, i det här vädret.