Igår kväll var Gun och jag och såg på Metropolitanoperans nya och fullständigt fantastiska uppsättning av Tosca.

Nej vi var inte i New York, utan i det lilla samhället Nossebro, ungefär 5 mil från Alingsås, och det vi såg var en digital direktsändning, som visas över stora delar av världen. Det vi ser i Sverige är en matinéföreställning från New York, eftersom sändningen sker i realtid.

De digitala föreställningarna från Met har pågått sedan 2007. Jag missade den allra första, Tjajkovskijs Eugen Onegin, men Gun såg den i Skärhamn, uppe i Bohuslän. Sedan såg vi båda nummer två i Nossebro; Rossinis Barberaren i Sevilla. (Den har vi senare sett om, med den svenska världsstjärnan Peter Mattei i huvudrollen, jag vill minnas att det var 2014). Under åren har vi båda varit ganska flitiga operabesökare på den lilla biografen Stjärnani Nossebro, även om vi numera missar en hel del föreställningar, eftersom Gun tillbringar en del av vintersäsongen i Sydeuropa.

Till att börja med var sändningarna i Sverige begränsade till 17 biografer som tillhörde föreningen Folkets hus och Folkparker. Men efter att den första säsongen blev en dundrande succé, har antalet deltagande biografer ökat kraftigt. Så numera kan man se Met-opera både i Göteborg och Alingsås, men vi fortsätter att åka till Nossebro.

Så varför åker vi fem mil extra, när vi kunde se samma föreställning i Alingsås?
Ja, inte beror det på pengarna, även om biljettpriset är ungefär hälften så högt i Nossebro. Mest har det att göra med charmen hos den lilla biografen, som är från 60-talet, och kärleksfullt restaurerad i gammal stil. Men också på den vänliga, engagerade och personliga personalen, och de goda kakorna, som serveras till kaffet i mellanakten. (Nossebro är särskilt känt för två butiker, det lokala slakteriet, och det lilla konditoriet, som levererar kakorna till mellanaktsskaffet).

Kombinationen av opera i absolut världsklass och småstadsbiograf med nostalgikänsla från 60-talet, mitt ute på bondvischan, är fullkomligt betagande.

Men den här gången var det nära att vi inte kom iväg alls.
Det berodde på väderleksrapporten, som förutspådde en inkommande front med snöblandat regn västerifrån, vid ungefär samma tidpunkt som vår planerade hemresa.

Under en tid i mitt yrkesverksamma liv bilpendlade jag till Kinna, och jag minns en del bilresor under snöfall vintertid som rena mardrömmen. Snöflingorna gjorde att det kändes som att köra in i en vit vägg, och vid möten blev man nästan helt bländad.

Nuförtiden är det antingen Gun eller Göran som kör, eftersom jag själv har slutat helt att köra bil i mörker. Men Göran var och hälsade på mamma i Jönköping, och därmed hängde det på Gun. Hon var lika tveksam som jag, men till slut enades vi om att hoppas på mer regn än snö i fronten, och åka trots allt.

Och nog var det tur att vi gjorde det, för det här var en fullständigt underbar föreställning. Det var inte första gången jag såg Tosca; det har jag gjort åtskilliga gånger i mitt liv, eftersom mor och far var operaälskare och tog med oss barn på föreställningarna ganska tidigt. Så jag har sett Tosca i bl.a Göteborg, Verona, Paris och Berlin, för att inte tala om den TV-föreställning som sändes från originallokalerna till de tre akterna; kyrkan San Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castello San Angelo. (Jag tror det var 1992, men den här gången är jag riktigt osäker).

Hur som helst var scenografin i den här uppsättningen från Met så påkostad och realistisk att det kändes som om man verkligen var på plats i Rom. De hade verkligen tagit ut svängarna och satsat stort på dekor och kostymer, och det är något som jag verkligen uppskattar. Speciellt när det gäller opera har jag väldigt svårt för minimalistiska dekorer, och omtolkning av handlingen till modern tid. Går man på opera ska det vara pompa och ståt, med guld och sammet och praktfulla scenerier, och kostymer som passar till tidsperioden - det hör liksom till festkänslan.

Och det var vad vi bjöds på igår kväll, utöver det allra viktigaste; nämligen tre fantastiska artister i huvudrollerna. Det var en helt otroligt bra föreställning, och även om det blev en del snöslask under hemresan, var det värt det många gånger om.

Jag har som sagt sett många Toscaföreställningar under mitt långa liv, men för att citera lillebror Olas betyg från ett tidigare operabesök, så var nog det här "den bästa Tosca jag någonsin sett".

(Inom parentes vill jag minnas att lillebror uttalade sina bevingade ord 1957, på familjens stora Italienresa, då han var 12 år gammal, och han har fått lida en hel del spe för det sen dess).

Men jag är som sagt betydligt äldre.