De flesta trädgårdsägare har sina favoritväxter, så även jag. Det påverkar förstås i allra högsta grad ens val av vegetation.

Det är förstås inte alltid man kan få just det man helst skulle vilja ha. Det som oftast kommer i vägen är förstås härdigheten. Jag har t.ex sett blommande kamelior i Engelska trädgårdar, och eftersom de är fullständigt ljuvliga, skulle jag verkligen vilja ha några sådana själv. Men enda möjligheten i det här klimatet skulle vara i växthuset, och så lockad är jag inte.

Det händer ibland att jag tummar på härdigheten, om det är någonting som jag verkligen vill ha. Och det händer att det går vägen, och plantan klarar sig - åtminstone några år. Men förr eller senare brukar det komma en fulvinter, och antingen dör busken, eller blir så skadad att den inte är någon prydnad längre. Och så lovar man sig själv att inte göra om misstaget - ända till nästa gång man stöter på något jättesnyggt, som möjligen skulle kunna klara sig i något skyddat hörn, även om det egentligen bara klarar zon 2.

Det ligger förmodligen i odlarens natur att hela tiden testa gränserna för vad som är möjligt.

Ett annat hinder kan vara jordmån och läge. Det är t.ex inte idealiskt att odla rhododendron i starkt kalkhaltig, tung lerjord. Det finns visserligen entusiaster som gör det i alla fall, men för att det ska fungera krävs det upphöjd odling, d.v.s markduk och uppfyllnad med mera lämpad jord.

För att starta med buskarna, så är det ju knappast någon hemlighet att rhododendron hör till mina absoluta favoriter. Och lyckligtvis för mig, så är sur skogsjord och halvskugga idealiskt för dessa, om man bara tillsätter lite lagom lövkompost och torvmull i planteringsgroparna. Rhododendronsläktet är så varierat att man i princip kan hitta alla tänkbara färger, former och storlekar på både blommor och blad. Men här kommer förstås favoriterna in i bilden igen, så de allra flesta av mina rhododendron är antingen williamsianum/oreodoxa-hybrider, med rosa klockblommor, eller yakusimanumhybrider med vita eller gräddfärgade blommor och röda knoppar.

Men det finns ju mer än rhododendron här i världen, och min nästa favorit är japansk lönn, Acer palmatum, och Acer japonicum. Jag är väldigt svag för japanska lönnar, som generellt har lagom storlek, dekorativt växtsätt, vackra blad, fin höstfärg och ofta lövutspring i avvikande färg som extra bonus.

Även här finns det massor av varianter, både beträffande storlek, form och bladfärg. Jag gillar variation, men jag har heller ingenting emot dubletter, eftersom området är stort, och upprepning är en bra metod att undvika plottrighet. Så även om det finns minst 7 olika namnsorter i mitt woodland, finns det också åtskilliga dubletter eller till och med tripletter, och vilka sorter det råkat bli är mera beroende av det tillgängliga utbudet vid olika tillfällen, än på ett aktivt val från min sida.

Många av de olika namnsortena är också ganska lika; de största skillnaderna är egentligen mellan upprättväxande och krypande och mellan röd- och grönbladiga. Sedan finns det förstås olika steg mellan dessa ytterligheter. Det spelar egentligen ingen roll, i stort sett alla japanska lönnar är vackra. De verkar också vara hyggligt lättodlade, för under alla år är det bara en enda av dem som gått ut för mig, och där var orsaken något annat än härdighet.

Nummer tre bland favoriterna är också en japan; Euonymus sachalinensis, Körsbärsbenved, som snarare är litet träd. Det finns åtskilliga exemplar av den på olika ställen i mitt woodland, men samtliga härstammar från samma träd i mors trädgård. Den är oerhört lättförökad, eftersom den skickar massor av rotskott hela tiden, men visar ändå inga tecken på att bli invasiv. Jag gillar den för det graciösa växtsättet, den ovanliga och vackra rosa höstfärgen och de knallröda dekorativa hängande frukterna.

Alla benved har för övrigt fin höstfärg, både vingad benved, Euonymus alatus, och den vanliga svenska arten. Den senare anses av en del vara ett ogrästräd, men jag gillar den, och låter alltid benvedsbestånden vara ifred under de fåtaliga tillfällen då jag röjer sly.

Ytterligare en japan, Katsura, Cercidiphyllum japonicum, hör till de favoriter som det finns flera exemplar av i mitt woodland. Även här är det eleganta växtsättet, de vackra bladen, höstfärgen och det brunröda nyutspringet, som jag faller för. Dessutom doftar den kanel på vårarna. Katsuran vill växa fuktigt, och behöver skyddas mot morgonsol vintertid, för att inte knopparna ska luras igång för tidigt, och sedan stryka med i nästa frostknäpp. Det är ju krav som är ganska lätta att tillfredsställa i det låglänta området kring dammen. (Lite sämre går det för exemplaren i de båda angränsande familjeträdgårdarna, som förmodligen står lite för torrt för att trivas riktigt).

Det finns massor med andra fina buskar och träd, bl.a Magnolior, Malus, Doftolvon, Häxal, Perukbuske, Häggmispel och vanligt simpelt Gullregn. Men de kan ändå inte tävla med mina fyra absoluta favoriter ovan.

Japansk lönn i höstskrud