Det blev plusgrader igen på måndagen, så jag återgick till lövräfsningen, som jag gärna vill ha avklarad innan vårlökarna börjar sticka upp. I stort sett hela veckan har det sedan varit gråmulet och knappast ens dagsljus mitt på dagen. Och temperaturen har pendlat kring 0 grader, vilket gör räfsningen tyngre, eftersom lövlagren kan vara frusna på vissa platser. Men jag lyckades i alla fall avsluta den stora ängen, och nu återstår bara den yttre gräsremsan mot Ferievägen.

Våren tycks inte heller ha gjort några framsteg trots mildvädret, inte ens i Guns trädgård har några vårlökar tittat upp ännu, och hon brukar ändå alltid ligga ett par veckor före mig.

Nu ska det tydligen bli oväder i veckan, enligt SMHI, storm och snöfall, så kanske vintern ändå är på väg.

Dags att definitivt gå i ide?

Det är nästan 50 år sedan min värsta rhododendronperiod kring början på sjuttiotalet. Jag blev tidigt medlem i Rhododendronsällskapet, och perioden varade i ett tiotal år, innan jag slarvade och lät medlemskapet förfalla. Med undantag för ett par mindre återfall kring 1995 och 2005, då jag köpte några storblommiga rhododendron på rea, har mitt trädgårdsintresse huvudsakligen haft andra inriktningar.

Under senare år har det kommit fram massor med nya hybrider, med delvis nya färgställningar, och jag är speciellt intresserad i yakusimanumhybriderna, eftersom de är härdiga och blommar extremt rikligt redan som ganska små plantor. Annars tenderar jag att falla för samma typer som tidigare; d.v.s antingen rosa klockblommor, eller ljusa blommor med mörkare fläckar i svalget.

Det händer ibland att jag ser någon blommande rhododendron i verkligheten eller på bild, och drabbas av den där känslan av "Den där måste jag ha"! Men nuförtiden springer jag inte lika mycket på plantskolor, så det inträffar inte så ofta. Och eftersom rhododendron är så lättskötta, glömmer man nästan bort att man har dem - utom under den korta perioden från april till juni, då de blommar.

Det som triggade igång min gamla rhododendronmani igen var, att jag någon gång i våras råkade få syn på ett antal nyplanterade små rhododendron hos en av grannarna nedanför Svallåsvägen. Det var alldeles uppenbart ovanliga sorter, och delvis väldigt vackra, så jag var tvungen att fråga var de kom från. Det visade sig att den lilla samlingen hade importerats från Glendoick i Skottland, via Rhododendronsällskapet.

Och när nu rhododendronintresset hade vaknat igen, blev min första åtgärd att förnya medlemskapet.

Med medlemskapet följde förstås medlemstidningen, Rhododendronbladet, och med den en artikel om nya möjligheter att beställa rhododendron från Glendoick, för leverans 2018. Mitt behov av fler rhododendron just då var egentligen minimalt; det fanns åtminstone ett halvdussin andra projekt i mitt woodland, som jag behövde ta tag i. Men jag kunde förstås inte motstå impulsen att gå in på Glendoicks hemsida och kolla vad de hade att erbjuda.

Sedan var det klippt. Jag tillbringade två veckor vid datorn, bläddrande i de förföriska färgbilderna på hemsidan. Min första lista på vad jag skulle vilja ha, baserat enbart på utseende, hade mer än 40 namn, vilket uppenbarligen inte var vettigt. Så nästa steg blev att sätta upp en rad kriterier, som storlek, härdighet, blomningstid, doft, bladverk etc. för att sortera bort så många som möjligt.

Den slutliga listan hade 18 namn, vilket naturligtvis fortfarande var alldeles för många. Men det här är möjligen sista chansen att importera från Glendoick via Rhododendronsällskapet, så det verkade bäst att passa på. Buskarna levereras i mars, och sedan återstår det lilla problemet var jag ska placera dem. Utrymme finns det i och för sig gott om, men 18 planteringsgropar tar ju ett tag att göra i ordning.

Jag får väl hoppas på en mild vinter...

https://www.glendoick.com/shop/rhododendron.html
Men kom ihåg att jag varnade er!

En av karaktärsväxterna både i min egen trädgård och mitt woodland är förstås rhododendron, de flesta av dem från början av sjuttiottalet, och alltså kring 50 år gamla.

Men det finns förstås ännu äldre rhododendron i närområdet där vi bor, bl.a några fantastiska gamla buskar vid uppfarten kring Bryngenäs slott, som bör vara från förra sekelskiftet. På den tiden handlade det nästan uteslutande om de storväxta lila Rhod. catawbiense, Parkrhododendron.

1970 bildades Rhododendronsällskapet, med det uttalade syftet att öka kunskapen om olika sorters rhodedendron. Mor och far var med ända från början, och det blev en sorts våg av intresse under de åren; rhododendron var "inne" på sjuttiotalet. Det var flera i trakten som tidigt blev medlemmar av Rhododendronsällskapet, bl.a finns det några trädgårdar borta vid Scoutstugan, som har stor variation i sortimentet.

Far hade 182 olika rhododendron i sin trädgård vid sin död, både arter och hybrider. Min egen lista från sjuttiotalet uppvisar 118 namn. Många av dessa har förstås gått ut under åren, men andra har tillkommit. Bl.a hade jag en kortvarig ny rhododendronperiod under mitten på nittiotalet, då jag framför allt köpte ett antal av de nya yakusimanumhybriderna, som var både härdiga och blomvilliga.

Det finns rhododendron av alla storlekar, från träd på 3-4 meter, ner till de så kallade "alpina" typerna, som ofta är i samma storlek som blåbärsris, men blommar extremt rikligt. Det råder alltså ingen brist på valfrihet för rhododendronälskaren.

De flesta färger är också representerade bland blommorna, med övervikt av lila, rött, rosa och vitt. Gult och rent blått är mera sällsynt, och blir därmed ofta speciellt eftertraktat, och många av experimenten med hybrider går ut på att få fram dessa färger. De bladfällande azaleorna har en annan färgskala; här är gult och orange dominerande, medan blått i stort sett helt saknas.

Rhododendron är extremt lättodlade och kräver i stort sett ingen skötsel, om man kan erbjuda dem rätt växtförhållanden. Men en del saker bör man hålla i minnet.

Det första är att de är surjordsväxter och ogillar kalk. Om PH-värdet är för högt gulnar bladen och plantorna tjurar. Så de flesta som odlar rhododendron på kalkgrund, gör det i upphöjda odlingsbäddar, med tillförd torvjord och plastfolie i botten. Det här är dock inte något problem i våra trakter, där det generellt är lågt PH.

Det andra är jorden i planteringsgropen, som ska vara lätt och mullrik. Själv brukar jag använda ungefär en tredjedel matjord, en tredjedel grov torvmull, och en tredjedel nerbruten lövkompost. Gropen bör också vara ganska vid, även om den inte behöver vara jättedjup, eftersom rhododendron har ett kompakt och ytligt rotsystem. (Detta gör det för övrigt lätt att flytta även ganska stora rhododendron).

Det tredje är ljustillgång och placering. Rhododendron vill stå ljust, men helst i vandrande skugga, Gassande sol hela dagen bör undvikas, liksom djup skugga, (eftersom blomningen i det senare fallet kan utebli helt). Rhododendron vill också ha ganska hög markfuktighet, men absolut inte stående vatten kring rötterna. Så sluttande skogsmark är nästintill idealisk.

Det fjärde är härdighet, och den varierar ganska starkt inom släktet. Det finns mindre nogräknade Gardencenters som säljer rhododendron som knappt klarar att övervintra på friland ens i Skåne. I våra trakter, runt Alingsås, bör härdigheten vara minst zon 3, gärna högre, om läget är blåsigt och utsatt. Att knoppar och blommor ibland fryser på tidigblommande sorter kan man leva med. men om hela plantan dör, har man definitivt gjort en dålig affär.

Den sista och kanske viktigaste faktorn är utrymmet: De flesta rhododendron blommar rikligt även som unga, men många av dem växer sig jättestora med tiden, både på bredden och höjden. Därför bör man kolla upp vilken storlek busken kommer att få som fullvuxen, och om det inte framgår av informationen på plantskolan är det bäst att kolla på nätet. Är det en nyare hybrid, får man kolla båda föräldrarna. Med tredje och fjärde generationens hybrider av hybrider kan detta bli problematiskt, vilket är en av anledningarna till att jag tycker hybridiseringen nuförtiden har gått lite för långt. 

Det finns mycket få fornlämningar i Lövekulle. En av dem, ett inristat "solkors", finns dock på en berghäll intill mitt eget hus. Folk från Kulturnämnden har varit och tittat på hällristningen, och den finns faktiskt med i fornminnesregistret, trots att varken jag eller killen som var ute och inspekterade det egentligen tror på att den är från stenåldern. Han blev faktiskt direkt misstänksam, när jag berättade att husets tidigare ägare, som var den som upptäckt solkorset, också var arkeolog till yrket.

Men att mors bästa kompis "Bippa", som visserligen var arkeolog, men också ganska pimpinett, och f.ö sällan vistades i sommarhuset, skulle ha roat sig med att hacka ut solkors i berget med hammare och mejsel, verkar åtminstone för mig, som kände henne, fullkomligt otroligt. Ägaren före henne, "Fröken Melin", som bott i huset sedan det byggdes, var en riktigt gammal dam, ännu mindre sannolik som amatörstenhuggare på fritiden.

Jag har däremot en annan teori, som möjligen också förklarar ytterligare ett mysterium i mitt woodland. Det gäller en grupp av jättestora, kantiga sprängstenar, som ligger i nederkanten av sluttningen väster om bäcken. Att döma av de vassa kanterna är de alldeles uppenbarligen inte naturliga. Men när och varför har någon bestämt sig för att bryta sten mitt ute i vad som fram till 1940-talet var en ganska omfattande skogsområde? Det finns inga synliga spår efter själva stenbrottet, men det kan ju ha begravts under många års avlagringar av förmultnade löv och kvistar, medan några av sprängstenarna lämnats kvar. Liknande rester av små stenbrott finns för övrigt också här och var uppe i Stadsskogen och Svärds skog.

Min teori är att stenbrotten kan ha haft att göra med den nya järnvägen, som kom till runt sekelskiftet, och de stora träslott som då byggdes som sommarvisten åt rika Göteborgare utmed den. De flesta, största och dyraste husen hamnade i Västra Bodarna och Bryngenäs, men ett fåtal även i Lövekulle. Sprängstenarna kan ha används antingen som fylle för järnvägen, eller till stenmurar och terrasser kring de stora husen, vilket verkar ha varit rätt vanligt.

Min nästa teori är att "solkorset" vid mitt eget hus kan ha gjorts av samma stenhuggare, som ett slags tidsfördriv på lediga stunder. Sysslolösa stenhuggare vid sekelskiftet är kanske inte någon trolig teori heller, men hur skulle solkorset annars ha kommit till?

Numera har de fula sprängstenarna integrerats i de senaste stödmuren nedanför Niklas och Katrins hus, och är inte längre lika iögonfallande. Och solkorset på min berghäll är oftast övervuxet av mossa. Så det här blir kanske sista gången som någon uppmärksammar mitt lilla mysterium.

Vinrankan 2009

Mitt nästan femtio år gamla växthus, som numera är väldigt förfallet, var en gång höjden av teknisk innovation.

I början av sjuttiotalet köpte far och jag varsitt växthus från Kuno Krieger i Tyskland, som var något av en pionjär på den tiden, när det gällde villaväxthus. Vi körde ända ner till Ruhrområdet för att hämta dem, och fraktade hem dem på biltaket. (Bilen packades förstås också full av rhododendronhybrider, från de kända odlarna Hobbie och Jeddeloh).

Fars växthus var fristående, medan mitt var designat som ett uterum, där en av långväggarna var gemensam med huset. Jag hade alltså direktingång från vardagsrummet, vilket jag tyckte var väldigt praktiskt. Stommen var av aluminium, med dubbla glasrutor i väggarna och kanalplast i taket. Det hade automatiska fönsteröppnare av bimetall, för att lufta ut den värsta middagshettan. Det hade värmeslingor under golvet, termostatstyrda element på långväggen och lysrörsbelysning i taket.

Numera är ju villaväxthus ganska vanliga, men våra var bland de första i Sverige. Det var så pass ovanligt på den tiden, att GP kom och gjorde hemma-hos-reportage om det hos mig, vilket jag förstås tyckte var rätt häftigt. Hur de lyckades få reda på att vi hade dem, vet jag faktiskt inte. Men att reportaget handlade mer om mitt växthus än om fars, (som var betydligt större och ännu mer avancerat), berodde förstås på att jag var ung tjej.

Det första vi planterade, i båda växthusen, var varsin vinranka. De växte sig snabbt jättestora, och under alla de år som växthusen hölls uppvärmda vintertid, kunde vi skörda massor av små söta, blå druvor, ända fram till jul. Som mest plockade jag ett fyrtiotal klasar under en höst.

Men framför allt användes båda växthusen till förökning.Tillsammans med växthusen köpte vi också hyllor och växtbord, med galler av aluminium som bäryta.

På den tiden hade både far och jag dille på förökning av växter, både med frö och sticklingar. Varje vår, under perioden från mitten av januari, då fröerna från Trädgårdsamatörerna kom, fram till i april-maj, när sådderna kunde flytta utomhus, var i stor sett varje horisontell yta i växthuset täckt av sålådor i olika storlekar.

Elvärme var billig på den tiden, så vi höll en minimitemperatur på +5 grader även vintertid. Eftersom mitt växthus hängde direkt på husväggen med en glasad altandörr emellan, fick det naturligtvis också en hel del spillvärme från huset. Det var positivt ur växternas synvinkel, men negativt för den totala elförbrukningen.

Sedan vet ju alla vad som hände med elpriserna. Jag försökte i några år att hålla uppe temperaturen vintertid, genom att bokstavligen paketera hela växthuset i bubbelplast. Men vid min ålder blir det för jobbigt att klättra upp på stegar och hantera 5 meter långa sjok av bubbelplast. Så numera har jag gett upp det också, och växthuset värms inte längre upp vintertid, annat än med spillvärmen från huset, vilket nätt och jämt håller det frostfritt. Lysrören fungerar dock fortfarande, och det skulle förmodligen elementen göra också, om jag inte vore för snål att sätta på dem.

En effekt av att vinteruppvärmingen försvunnit är att vinrankan inte längre bär frukt. Den överlever visserligen vintrarna, men tydligen är den inte tillräckligt vital för att klara att sätta blomknopp och frukt.

Förmodligen bidrog klättrandet på taket till växthusets gradvisa förfall. Kanalplastskivorna sades vara stabila nog att klara tyngden av en människa, men för några år sedan började taket att läcka, och det visade sig att flera av skivorna hade brutits på mitten. Varje gång det regnade blev det stora, våta fläckar på golvtrallarna. Jag försökte laga provisoriskt med silvertejp, men det började snart läcka igen.

Numera används växthuset egentligen bara som någon sorts vinterförråd för tomma blomkrukor och halvhärdiga krukade uteväxter, som Agapanthus. Och ett utrymme som inte används aktivt, har en benägenhet att bli skräpigt och belamrat - det är knappt jag ids sopa upp de fallna löven från vinrankan nu för tiden. Och viss är det synd, på något som en gång i tiden var min stolthet och glädje.

Så för ett par år sedan beslutade jag att byta ut kanalplasten i taket. Jag blev dock både besviken och avskräckt. när det visade sig att mellanrummet mellan stolparna på framsidan var 70 cm. Svensk standard är ju 60 cm, och trots idogt sökande på nätet, kunde jag inte hitta bredare skivor någonstans.

Med läckande tak var det ju ingen större idé att satsa på resten. Så jag avskrev motvilligt hela förnyelseprojektet, och växthuset fick fortsätta att bara vara vinterförråd.

Ända tills för en dryg månad sedan.

Då jag plötsligt och av en ren slump upptäckte, att avståndet mellan stolparna längs långväggen såg påtagligt smalare ut än på kortsidan. Jag kollade med tumstocken, och mycket riktigt; Glasrutorna på långväggen var 60 cm, inte 70. Och det var förstås bredden på långväggen, som också var avgörande för skivorna på taket.

Jag hade helt enkelt mätt fel vägg. Pinsamt, men sant, (och ganska typiskt mig). Trots att jag gått på teknisk högskola, är jag nästan skrämmande oteknisk.

Så nu ska det bli helrenovering till våren. "Pensionärspojkarna", som brukar assístera mig och Gun med tunga eller bökiga sysslor, ska få byta ut plastskivorna i taket. Pojkarna är visserligen nästan lika gamla som jag, men eftersom de är gamla televerksarbetare, och vana vid att klättre upp i höga elstolpar, delar de inte min aversion mot stegar.

Resten av jobbet; (röjning av bråte, städning, fönsterputsning, rengörning av golvtrall och byte av den gamla matjorden i planteringsytorna) borde jag kunna klara själv.

Förökning i växthuset - på den tiden det begav sig

Promenadrundan via Svärds Skog och runt Bryngenäs slott hör till mina favoriter; lagom lång och med vackra vyer nästan hela vägen. Men jag har faktiskt undvikit den på sistone, mest för att man riskerar att träffa på en flock lösa hundar, som tydligen hör hemma i olika hus runt omkring slottet, oklart vilka.

Inte för att jag har något emot lösa hundar i princip, min egen springer ju lös för det mesta. Inte heller för att hundarna är överdrivet vaktiga, skälliga, eller annars otrevliga, det är bara ett gäng glada jyckar, som är ute och har kul tillsammans. Problemet är faktiskt det motsatta. De är så sociala och vänliga, att man riskerar att få med sig en eller ett par med sig hem.

Sist vi gick där följde en av jyckarna med oss ända till grinden vid Scoutstugan, och visade inga tecken till att vilja vända där heller. Det slutade med att ett par av oss blev tvungna att koppla upp den och ta den tillbaka till slottet, där de fick knacka dörr för att få reda på vart den hörde.

Vad vi mötte idag var emellertid inte en lös hund, utan en lös häst.

Det var en årsgammal fölunge, och den var i sällskap med två andra hästar, båda ledda i grimskaft av två olika personer. Fölungen hade emellertid inte ens grimma på sig, och den var uppenbarligen glad och äventyrslysten, och ivrig att få hälsa på det oväntade nya sällskapet.

Hästarna var på väg till en av de stora hagarna kring viken. En fölunge brukar ju alltid följa sin mor, så det var förmodligen därför de ansåg att den kunde vara lös utan grimma, även om det är en del biltrafik på grusvägen. Men just nu var den betydligt mera intresserad av mig och Nelly, än av att hänga mamma i svansen. Det var också uppenbart att det var hunden och inte mig den ville hälsa på.

De hade förmodligen träffats förut, de flesta av hästarna brukar komma fram till staketet och nosa på Nelly, när vi passerar hagarna på våra promenader. Hon var också väldigt cool nu, och återgäldade hälsningen från fölungen med en vänlig slick på hästnosen.

Själv var jag däremot lite orolig, även om jag är hästvan, efter att ha haft egna hästar i över tjugo år. En fölunge är ganska oberäknelig, och en häst kan lätt sparka ihjäl en hund, även om det inte är avsiktligt.

Men det hela avlöpte väl; fölungen bestämde sig slutligen för att det var bäst att hålla sig till mamma trots allt, och vi skildes i god sämja. Hela mötesceremonin tog bara någon minut.

När nu historiken om mitt woodland är avklarad, tänkte jag fortsättningsvis skriva någon sorts veckodagbok, om vad som händer i parken under olika tider på året. Så här är rapporten från vecka 1, (1-7 januari).

Niklas och Katrin kom ner dan före nyårsafton, och stannade över trettonhelgen, så jag har fått lite extra assistans med trädgårdsarbeten. Bland annat behövde jag hjälp med att beskära bokhäcken, eftersom jag har låtit den bli lite väl hög, och numera ogärna klättrar upp på stegar. Det är också dags att förbereda lämpliga ställen att plantera de rhododendron, som jag beställt från Glendoick i Skottland, och som kommer att levereras i mars.

Niklas grävde därför tre rejäla gropar för azaleor på nordöstra dammstranden under torsdagskvällen. Det står vatten i botten på alla tre, vilket visar hur extremt högt vattenståndet är i dammen, efter allt regn i december. När vattnet sjunker undan lite, ska jag försöka förstärka och om möjligt höja upp och utvidga markremsan mellan stigen och dammen, så azaleorna får bättre utrymme.

Det var plusgrader och hyfsat väder hela veckan, utom onsdag, då det regnade hela dagen. Övriga dagar har det gått att jobba ute, och jag har fortsatt lövräfsningen. Hela den övre delen av parken är klar, östra ängen avslutade jag på torsdagen och ägnar mig sedan åt den stora ängen söder om dammen. Lövet hamnade dels innanför bokhäcken, dels i skogsbrynet söder om den stora ängen, där det var flera ytor med stående vatten under den regniga perioden strax före jul. Jag har också fyllt på rejält med löv innanför stenraden på den mellersta platån, där det så småningom ska planteras en rad rhododendron.

På natten till lördag kom ett tunt lager snö, och på söndagsnatten smällde det till och blev kallt, så det blev ett uppehåll i lövräfsningen. Som säkerhetsåtgärd slog jag in vår nyplanterade Cornus Kousa i skuggväv, eftersom det förutspåddes klart och kallt väder de närmaste dagarna. Växling mellan kalla nätter och soliga dagar är ett betydligt större hot mot halvhärdiga buskar än ihållande sträng kyla.

Söndagen blev mycket riktig solig och kall. Niklas och Katrin beskar gemensamt bokhäcken på ca 165 cm höjd, vilket gör att jag kommer att ha lättare att hålla den i schack på samma höjd framöver. Själv ägnade jag ett par timmar åt att köra undan klippresterna till bålet, och sedan beskära den gamla apoteksrosen på Östra ängen, som hade lagt sig ner nästan helt i sydlig riktning, p.g.a tyngden från de tre meter höga stammarna. Jag hade planerat att slå ner en stödpåle åt den, på samma sätt som med nyponrosen på yttre ängen, men den verkade räta upp sig riktigt bra på egen hand efter att de tyngsta grenarna togs bort. så kanske det inte behövs.

Det finns förstås en del djur som man helst inte vill ha i sin närmiljö, och för min del handlar det mest om mördarsniglar, liljebaggar och fästingar.

Mördarsniglarna är det minst populära inslaget i faunan, och alla trädgårdsägare hatar dem. I Alingsås dök de upp någon gång kring sekelskiftet. Först kom de till koloniområdet i Nolhaga, förmodligen som ägg i jorden till någon inköpt planta. I flera år fick vi rapporter om massförekomster där, som senare expanderade ut mot vårt håll. GC-vägen från Mjörnvallen ut mot Lövekulle var under flera år tidvis nästan täckt av de otäcka krypen.

Hit ut kom de förmodligen kring 2004 med ett lass jord, som kommunen dumpade nere vid den nerbrunna ladan, och sedan spred de sig snabbt i området, mest via vägarna. Under många år brukade jag ha med mig en sax på morgon- och kvällspromenaderna med Molly, och klippte huvudet av alla jag såg, medan jag räknade maniskt. Som mest, under det värsta snigelåret, kom jag upp i över 450 stycken på en enda runda. Numera är jag latare och trampar bara ihjäl alla jag ser.

Efter att vägarna och de nya husen kommit till tycker jag faktiskt att sniglarna har blivit färre, även om antalet varierar med väder och vinterförhållanden. Säkert är det fler än jag som jagar dem numera, och det har också varit flera vintrar med sen barfrost. Men det finns fortfarande massvis av dem ute på fälten, vilket jag ser när jag passerar med hunden.

I mitt woodland är de egentligen inte något stort problem; de verkar i varje fall inte ha någon aptit på mina marktäckare. Kanske änderna rentav äter upp en del av dem? Ett tag funderade jag faktiskt på att skaffa ett par myskankor, men ändrade mig efter uppgifter att de minst lika gärna äter dyra trädgårdsväxter som sniglar, och dessutom får kullar med 18 ungar. Det får räcka med änderna och kniporna.

Liljebaggar hör oclså till de oönskade gästerna, trots att de är dekorativa. Det verkar vara helt omöjligt att odla liljor i något större antal, utan att de otäcka krypen dyker upp. Vill man över huvud taget få se några liljeblommor, måste man först ta kål på varenda blodröd liljebagge man hittar på vårarna. Det blir inte lättare av att deras försvarstaktik är att släppa taget och dimpa ner på marken, där de alltid lyckas hamna på rygg. Eftersom undersidan är svart, blir de då extra svåra att upptäcka, och många av dem kommer undan, och hinner lägga ägg på undersidan av bladen.

Därför måste man sedan varje dag vända upp och ner på stänglarna, och avlägsna ägg och larver under bladen, som dessutom brukar vara täckta av någon äcklig, svart gegga. Själv är jag för lat för detta, så numera har jag gett upp, och de enda liljor som fortfarande växer runt dammen är de småblommiga martagonliljorna. Men trots att de är mer resistenta mot liljebaggarna, blir även dessa ofta delvis kalätna, och därmed inte särskilt dekorativa, även om de överlever.

Mitt tredje hatobjekt är fästingar, som det finns massvis av ute på fälten, eftersom de övervintrar på rådjuren. Lyckligtvis fungerar de moderna fästinghalsbanden inte bara på hunden, uten även på mig själv, troligen på grund av den ständiga närkontakten. Jag har därför inte haft en fästing på över tjugo år, och det fåtal som jag plockar på hunden, brukar vara döda eller halvdöda. Men för barnfamiljer måste de ju vara ett gissel, med tanke på de obehagliga följdsjukdomar man kan få av dem.

En god sak är åtminstone att vi, åtminstone hittills, har sluppit de flockar av dovhjortar och vildsvin, som drar runt i Bolltorpsområdet, och ödelägger trädgårdar på löpande band. Sjön är ju en rätt bra barriär, så förhoppningsvis stoppas de permanent av den.

Slutligen, ifall någon undrar, så finns det inga giftormar i Lövekulle. De utrotades systematiskt under fyrtiotalet, på uppdrag av sommargästerna, av gubben Svärd, som även byggde alla de vackra stenmurarna i Lövekulle. (Han bodde i det lilla torpet borta vid Scoutstugan, som kommunen av obegriplig anledning beslutade sig för att riva förra året).

Så om ni ser en orm på vägen härute, så är det en snok och inte en huggorm. Och alla ormar, även huggormar, är för övrigt fridlysta i Sverige numera.