Det går förstås att bedriva trädgårdsskötsel även i en trakt som är full av rådjur, men det kräver en viss anpassningsförmåga.

Tidningarna är fulla av råd, om hur man ska avskräcka rådjuren, och jag har prövat dem alla, fast utan större framgång. Det minst lyckade var nog att hänga upp en CD-skiva på en gren, som sedan förväntades skrämma bort rådjuren, genom att röra sig i vinden, och likna akterspegeln på ett flyende rådjur. För mig hade det snarast motsatt effekt. "Titta, den omtänksamma människan har hängt upp en skylt, för att visa var maten serveras"! jublade rådjuren, och skyndade sig att bjuda in alla sina vänner och bekanta för att smaka på läckerheterna.

Att dränka in bitar av oasis i blodmjöl och sätta upp dem på pinnar, vilket ofta rekommenderades, hade noll effekt för mig. Möjligen fungerade det bättre att helt enkelt strö ut blodmjölet på marken - åtminstone till nästa regn. (Fast på det viset fick åtminstone växterna nytta av det, blodmjöl är ju bra gödning).

Nästa råd, att hänga upp tussar av fårull överallt, hade också noll effekt. Och varför skulle det egentligen fungera, när rådjuren ofta betade sida vid sida med fåren i hagarna på Ekebacken?

Det fanns perioder, när jag faktiskt funderade på att inhägna hela området med gunnebostaket, som mina föräldrar hade gjort med sin trädgård. Men nackdelarna övervägde, både kostnad och utseende.

Till slut satsade jag på de två åtgärder, som faktiskt fungerade.

Den första var att bara inhägna de växter, som rådjuren var extra intresserade av. Det är av den anledningen som både Ön med sin bågbro, och den staketomgärdade Rosengården kommit till. Rosenknoppar hör nämligen till de absoluta favoriträtterna, men klängrosorna på portalerna verkar vara taggiga nog att försvara sig själva.

Jag sätter också upp skydd runt de nyplanterade buskarna och träden ett par år, eftersom rådjuren alltid är mest intresserade av det som är nytillkommet. Mitt standardknep är nätringar i olika storlekar, gjorda av resterna av det gamla fårstaketet, som används både som kompostringar och skydd för buskar och träd. Det händer att jag missar någon buske, eller att råbocken fejar hornen mot något ungträd, som sedan dör, men i stort sett fungerar det.

Den andra, och mera hållbara strategin är att välja ut sådant som rådjuren är mindre intresserade av. Som typexempel kan nämnas att tulpaner kan man bara glömma, men narcisser går bra. Scilla och crocus fungerar ibland, särskilt under buskar, där de är svårare att komma åt. Men vill man vara helt säker ska man välja snödroppar och vit- eller gulsippor för vårblomningen.

Ibland är det svårt att veta i förväg vad rådjuren gillar och ogillar. Förklaringen till att mycket av allt det som jag sått och planterat i mitt woodland under årens lopp aldrig har lyckats etablera sig, ligger säkert i att det står på rådjurens favoritmeny. Omvänt betyder det att alla de växter som idag förekommer där i massbestånd ratas av rådjuren. Det gäller t.ex alla sorters primulor, kungsängslilja, engelsk vallmo, akleja, aklejruta, förgätmigej, gökblomster, hundkex, nässel- och hässleklocka, videört och de flesta marktäckare. Så visst kan man få blomprakt även utan stängsel.

Rådjuren finns forfarande kvar i området, men numera är de betydligt färre. Förra året var det bara en enda hind som hade kid, och man ser sällan mer än ett par i taget nu för tiden. Men fortfarande stöter jag ofta på dem på morgonpromenaderna, och de uppsparkade löven i några av mina utfyllnadspartier vittnar om att de har vinterlegor i området.

Men vid det här laget har jag accepterat rådjuren, och ser dem snarare som ett positivt inslag i naturmiljön än som ett problem.

Jag skulle faktiskt sakna dem om de försvann helt.

 
Blommande Austinros - innanför staketet

Det har alltid funnits rådjur i området, förr om åren i stora flockar, som drog runt i området och skövlade folks trädgårdar. Det fanns också två jakttorn nere på fältet, som ibland bemannades av kommunens jägare, för att hålla den växande stammen i schack. Han brukade skjuta av ett halvdussin om året, men det fanns ändå alldeles för många, och alla trädgårdsägare hatade dem.

Förr i tiden fanns det också både räv och grävling stationärt i Lövekulle; gryten låg borta i Svärds Skog. Jag har till och med mött en grävling på mitt stigen inne i vår dåvarande skog, och då blev jag faktiskt rätt skraj, för de är större än man tror på nära håll. Två gånger under åren har också en enstaka älg förirrat sig över järnvägen ut hit. Båda gångerna blev det lite sensation, ryktet spred sig, och folk gick man ur huse för att försöka få syn på älgen.

Men allt det här var många herrans år sedan, långt innan alla de nya husen kom till, och en stor del av skogarna försvann. Numera är både rävarna och grävlingarna borta från området, även om man ibland kan se en enstaka räv passera över fältet. Även jakttornen är borta, och den kommunala jägaren har gått i pension.

Vad som däremot finns kvar är rådjuren, även om antalet lyckligtvis är decimerat. Trädgårdsägarna hatar dem dock förmodligen fortfarande.

Mitt eget förhållande till rådjuren är ganska kluvet. Jag ogillar visserligen att de betar av topparna på alla mina nyplanterade buskar, och fejar hornen mot småträden, så en del faktiskt dör, när barken slits bort. Men samtidigt är de ju så vackra! Att se en flock rådjur beta i morgondimmorna ute på fältet är en ren skönhetsupplevelse.

Rådjuren var så vana vid mig och hunden, att de knappt ens iddes maka sig åt sidan, när vi passerade på ett par meters håll under morgonrundorna. Och visst är det häftigt att mötas av ett råddjur bara tre meter bort, när man kommer ut på sin veranda tidigt på morgonen. Sedan upptäcker man att det gröna, som hänger ut genom mungipan på kräket, är ens egna nyplanterade pelargoner, och då blir man betydligt mindre vänligt inställd, och ropar Schas! Varpå rådjuret tittar surt över axeln, och makligt släntrar iväg, uppenbart irriterad över att ha blivit störd mitt i frukosten.

Förr i tiden brukade de föda sina ungar på ängen nere vid min damm. Jag har faktiskt flera gånger suttit på en stubbe där nere, och sett rådjurskiden leka i det höga gräset. De årliga parningsritualerna var också fascinerande. Även då brukade jag sitta nere vid dammen och titta på, medan råbocken jagade någon av hindarna varv efter varv runt dammen.

Jag har till och med räddat livet på den sabla råbocken en gång, då han fastnat med hornen i ett nästan osynligt nät, som jag satt upp till skydd för mina nyplanterade grönsaker. Ju mera han kämpade för att ta sig loss, desto mera trasslade han in sig, och eftersom det var mitt fel att han hamnat i situationen, kände jag mig tvingad att hjälpa honom.

Jag var faktiskt livrädd hela tiden, eftersom både horn och klövar är vassa, och råbockar, (åtminstone enligt Konrad Lorenz), är bland de farligaste vilda djuren man kan träffa på, om de hamnar i en trängd situation. Men råbocken verkade fatta att jag ville hjälpa honom, och stod blickstilla medan jag trasslade ut hans horn och klövar ur nätet. Och så fort han var lös försvann han som en blixt.

Jag minns också en märklig händelse, när Emilie var på besök med sin Jack Russel terrier, Tyson. Råbocken råkade komma förbi, och Tyson, som var jaktgalen, tog förstås upp utmaningen och förföljde honom runt halva Lövekulle. Vi kunde höra drevskallet försvinna bortemot Johanssons Udde, och sedan komma närmare igen. Rådjuret buktade, på rådjurs vis, och återvände till utgångspunkten.

När han plötsligt stötte på oss, som stod kvar på samma ställe, blev han så överraskad att han tvärnitade. Varpå Tyson tog tillfället i akt att gå fram och, på hanhundars ceremoniella vis, nosa honom på de privatare delarna.

(Det här kan verka otroligt, men det är faktiskt sant, och jag har flera vittnen till händelsen).

Västra fältet 2010 (dock utan rådjur)

Kråkor och skator har vi förstås också gott om. Det finns ett stort skatbo i ett högt träd på Guns och Görans tomt, och där kläcks en kull ungar årligen.

Var kråkorna häckar vet jag faktiskt inte, men det finns ännu fler av dem. Mest håller de till nere på fälten, där de drar runt i stora flockar. Till och med min gamla Molly, som annars var en ovanligt välartad hund, och varken jagade rådjur eller hoppade på mötande människor, (som min nuvarande fjolla), ansåg det vara hennes plikt att köra upp kråkorna från fältet när vi passerade på de dagliga morgonrundorna.

Kråkfåglar är ju ovanligt intelligenta, och det märks framför allt i hur de hanterar mötena med familjens hundar. Ett år var det ett par skator, som samarbetade för att stjäla hundarnas mat, när vi utfodrade dem utomhus. Den ena skatan landade förargligt nära matskålen, och medan hunden körde bort den, landade den andra på själva skålen och snodde ett par matbitar. Sedan bytte de uppgift, så båda fick smaka.

Ett annat år inträffade en fullständigt osannolik serie av händelser med min gamla hund Molly och en kråkunge, som tydligen hade ramlat ur boet innan den lärt sig flyga. Molly hörde till den sortens perfekta medfödda apportörer, som aldrig rörde annat än dött eller skadat vilt, och dessutom var extremt "mjuk i munnen". Hon uppfattade tydligen den oflygga ungen som skadad, så hon plockade upp den, och kom och lämnade av den i handen på mig. Jag blev förstås lite chockad, men eftersom ungen uppenbarligen var oskadd, satte jag bara ner den på marken igen, och den flaxade iväg, tydligen rätt oberörd av äventyret.

Sedan upprepades samma scen flera dagar i sträck. Kråkföräldrarna var fullkomligt hysteriska, och satt och väsnades i träden ovanför, men ungen var hela tiden lugn och oberörd, och Molly ansåg tydligen att hon utförde en daglig rutin För vaje dag flaxade ungen iväg lite längre, när jag släppte den, och efter ungefär en vecka hade den lärt sig att flyga riktigt, och försvann tillsammans med sina föräldrar.

Ibland undrar jag om det var samma kråkpar som sökte hämnd, genom att försöka stjäla Nelly från mig några år senare, när hon var en tremånaders valp. De jobbade i par, och väldigt systematiskt, precis som skatorna som snodde hundmaten. En av dem landade strax framför valpen, och flög sedan lågt, för att locka henne att ta upp jakten. När sedan avståndet blev lite för stort, och hon tappade intresset, svepte nästa kråka ner och upprepade manövern.

Vad de egentligen hade för syfte vet jag inte, men förmodligen hade de tänkt käka upp henne. De lyckades också locka iväg henne åtskilliga hundra meter från mig, innan jag fick stopp på det, och det är anmärkningsvärt, för en tre-månaders spanielvalp går normalt aldrig frivilligt mer än 20 meter ifrån ägaren.

Kråkfåglar är som sagt ovanligt smarta.

Nelly, ca 5 månader gammal

Det har alltid funnits ugglor i närområdet, och jag minns deras kusliga hoande på höstkvällarna från när jag var barn och skulle ut på torrdasset. Ugglor tycks ha en märklig dragning till människor, och häckar gärna omedelbart intill bostadshus.

Min första riktiga närkontakt med ugglor var i slutet på åttiotalet, när jag byggde ett uthus på min egen tomt. Väggar, tak och dörr var klara, men fönstrena var ännu inte insatta, när ett par ugglor bestämde sig för att flytta in. Ett par dagar i följd skrämde jag upp dem, när jag kom dit för att fortsätta byggarbetet, och båda flög ut genom fönsteröppningen, nästan rakt i ansiktet på mig. Ni kan inte ana hur stora de verkar, så där på nära håll, och jag fick nästan hjärtslag. Samma scen upprepades ett par dagar, sedan bestämde sig tydligen ugglorna för att grannen var för närgången, så de flyttade ut.

Vi satte tidigt upp speciella uggleholkar åt dem nere vid dammen, och där häckade de ganska regelbundet, till och med under vägbygget, även om holkarna ibland snoddes av knipor. Vintern 2011-2012 fanns det två stora holkar på dammtomten, varav den ena var bebodd av ugglor.

En vinterdag 2012, när jag passerade med hundvalpen Nelly på en av våra promenader, blev hon plötsligt extremt intresserad av något uppe på verandan till Niklas och Katrins nya hus. Hon liksom stelnade till, och stod och illstirrade in genom de stora fönstren. Jag hade nyckel till huset, eftersom jag fungerar som familjens vicevärd, så jag gick in, för att kolla om det varit inbrott.

"Inbrottstjuven" visade sig vara en uggla, som tydligen hade ramlat ner genom skorstenen, och nu satt på golvet innanför fönstren och såg förvirrad ut. Jag vet inte hur länge den varit instängd, men när den såg mig och Nelly fick den förnyad kraft, och flög upp på landgången till vindsrummen, där den satte sig i ett av de runda fönstren.

Eftersom jag inte ville ha hundvalpen med uppför den branta lofttrappan, fick jag först barrikadera den med ett par stolar, innan jag gick upp. Vid det här laget var ugglan nog ganska trött, så jag kunde fånga den rätt enkelt och linda in den i min jacka. Det blev lite besvärligt att ta sig förbi trappbarrikaden med ugglan i famnen, men jag lyckades utan att bryta benen, och ugglan flög tillsynes oberörd ut genom köksdörren, när jag öppnade den.

Jag tror inte att familjen riktigt trodde på min ugglehistoria först, när jag berättade den. Jag tjatade om att de borde sätta metallnät för skorstensöppningen, men ingen lyssnade riktigt på mig.

Men året efter hörde vi plötsligt ett skrapande ljud från den öppna spisen, medan vi satt och fikade i vardagsrummet. Spisluckorna var stängda, och alla började skämta om att det nog var Vivekas uggla, som ramlat ner i skorstenen igen, men ingen kollade förrän lite senare. Lyckligtvis var inte brasan tänd.

Den här gången gick det lättare att schasa ut den och det finns också bildbevis. Ugglan mellanlandade på Katrins cykel, som stod i hallen, innan den fortsatte ur genom ytterdörren. Bilden, tagen av Signe, är inte så bra, men det väsentliga var ju att rädda ugglan. Och efter det blev det faktiskt nät för skorstenen.

Ugglorna fick sedan en stor kull ungar sommaren 2013. De höll till i skogen bakom Niklas och Katrins hus, och förde så mycket väsen på nätterna, att Arvid och Signe klagade på att de inte kunde sova. Men efter att ungdomarna gått ut på natten, och uggleungarna flugit så nära att de kunde känna vinddraget i håret, slutade de klaga och tyckte nog istället att det kändes spännande.

Under de påföljande åren snodde kniporna båda de stora holkarna vid dammen, och ugglorna försvann från närområdet, men hördes forfarande hoa på avstånd ibland. Sommaren 2017 satte vi upp en tredje uggleholk i skogen bakom Niklas hus, och nu hoppas vi att ugglorna ska upptäcka den och få ha den i fred för kniporna, eftersom den ligger längre ifrån dammen.

Både gräsänder och knipor häckar varje år vid dammen, sedan många år tillbaka. Jag tror att det är samma andpar, som dyker upp på vårarna, år efter år. Ofta har de också minst ett par av fjolårsungarna med sig. Det finns ju gott om mat för dem i dammen, och de brukar också traska upp längs bäcken till den lilla dammen, där de hittar mycket smaskiga insekter och maskar på vägen.

Så småningom blir det andbröllop i dammen, och därefter tar änderna över ön. Andhonorna har kommit fram till att ön är det säkraste stället för redet, och det har de säkert rätt i, eftersom traktens kattor verkar dra sig för att gå ut på bron. Samtidigt som honorna lägger sig på ägg, brukar hanarna också försvinna. De drar förmodligen kring i ungkarlsgäng, och lämnar omsorgen för den blivande familjen till honorna.

Änderna är så vana vid mig och hunden, att de inte ens reagerar, när vi passerar dem på ett par meters håll på morgonrundorna. Honorna bryr sig inte heller om att jag kommer ut på ön, för att titta till dem, medan de ruvar. De har valt ett hörn längst bort till vänster om japanlönnen, där de alltid placerar redet.

Men en ruvande and begränsar förstås tillgängligheten på ön för alla människor. Förra året förstördes första häckningsförsöket av ett par besökande flickor, som skrämde upp den ruvande andhonan, så att äggen blev tagna av kråkorna. De hade förstås ingen aning om att hon var där, och menade ingenting illa, men efter det satte jag upp en skylt, med texten "Gå inte ut på ön! Ruvande and".

Andparet påbörjade omedelbart en ny kull, men ett par veckor hade ju gått förlorade. Och just det året var det dessutom tre andhonor i följd, som fick varsin kull i tur och ordning ute på ön. Den första av honorna kom faktiskt på återbesök med ett par halvvuxna ungar, samtidigt som den tredje honan låg på ägg. Jag vet inte om det har med inbördes hackordning att göra, men hittills har jag aldrig sett mer än en ruvande hona på ön samtidigt. Hur som helst kunde inte ens vår familj komma ut på ön, förrän i mitten av juli, när halva sommaren gått.

Kniporna är betydligt skyggare än gräsänderna, och man ser egentligen inte till dem annat än på morgnarna. De är hålbyggare, och har numera ockuperat båda de stora holkarna vid dammen. Men tidigt på morgnarna, när det är lugnt i området, brukar de simma omkring i dammen för att proviantera. Och medan änderna lugnt ligger kvar på vattnet, när jag kommer förbi med hunden på morgonrundan, flyger kniporna alltid upp, med sitt typiska svirrande vingbrus och försvinner ner mot sjön.

Efter att de börjat ruva ser man över huvud taget inte till kniporna, annat än när de flyger in och ut ur holkarna. De brukar också vara snabba med att traska ner till sjön, så fort kullen är född, medan änderna gärna stannar ett par dar, innan de också ger sig iväg med ungarna i släptåg.

Efter häckningen försvinner både änder och knipor från dammen, men gräsänderna brukar komma tillbaka på höstarna och stanna några veckor, innan de tydligen drar söderut. Oftast är det en hel flock då, förmodligen stamföräldrarna med årets kull.

De stora holkarna, som kniporna häckar i, är förstås egentligen avsedda för ugglorna, men dessa förtjänar ett eget kapitel.

Hackspett på Guns fågelmatare

Det finns som sagt gott om fåglar i hela området runt dammen.

En stor del av äran för detta förtjänar nog min svägerska Gun, som matar dem året om. Hon gör av med en liter solrosfrö per dag, och det är en strid ström av fåglar hela dagarna utanför hennes köksfönster. Mest är det förstås mesar, pilfink och andra småfåglar, men även hackspettar kommer ofta och klänger sig fast i matbehållarna, vilket ser rätt roligt ut.

Själv är jag mindre flitig med fågelmatandet, även om jag har en specialtillverkad fröautomat, som Peter gjort åt mig, och som rymmer tre liter solrosfrö samtidigt. Den är strategiskt placerad utanför burspråksfönstret, för att Nelly, som är fågeltokig, ska ha något kul att titta på från "sin" stol, när hon är ensam hemma. Men eftersom den bara behöver fyllas på en gång i veckan, glömmer jag ofta bort det.

Mina speciella favoriter bland småfåglarna är rödhake och koltrast. Rödhaken för att den alltid kommer och håller mig sällskap medan jag jobbar med något av mina projekt. Det är förstås daggmaskar och insekter den är efter, och den har lärt sig att jag är en lämplig person att hålla sig i närheten av. Den sitter oftast på ett spadskaft eller ett skottkärrehandtag ett bit bort, och väntar på att jag ska få upp någon smarrig godbit, och så fort jag går undan från en bit uppgrävd jord, är den framme och kollar.

Koltrasten älskar jag för att den sjunger så bedövande vackert om vårarna. Min definition av lyx är, att ligga i badkaret med fönstret öppet och höra koltrasten sjunga från toppen av granen utanför. Dekorativ är den ju också, och det enda jag har emot den är, att den har en förmåga att placera sina bon på för mig olämpliga ställen. Oftast ovanpå vedtravarna i den halvöppna vedboden, vilket hindrar mig från att få in den nykluvna veden på vårarna, för man vill ju inte störa en häckande fågel. Ibland placerar den i stället boet ovanpå de stegar, som hänger på min husvägg. Det kan vara besvärligt att inte kunna komma åt sin stege, när man behöver den, men koltrasten har förstås företräde.

Men det hittills värsta valet var, när jag höll på att bygga en hundgård åt Nelly, (faktiskt huvudsakligen för att skydda just koltrasten med familj). Nelly är som sagt lite fågeltokig, och en kull trastungar, som virrar runt på marken, gör henne fullständigt ballistisk, så speciellt på vårarna måste hon hållas under kontroll. Nu valde alltså koltrasten att placera sitt bo uppe på en tom blomkruka på en av hyllorna som täcker min bakre husvägg, och alltså mitt inne i hundgården. Så bygget fick stoppas tills ungarna var utflugna.

Koltrastboet                                                    Hemmagjord mesholk                                Uggleholk (notera djupet)

Vi försöker förstås hjälpa småfåglarna på traven, dels genom att plantera buskar, som både ger skydd och ätbara bär, och dels genom att sätta upp massor av fågelholkar. Holkarna har förstås ett "bäst före"-datum, och eftersom många av dem är mer än 30 år gamla, var det ett ovanligt stort antal som helt enkelt trillade ner förra året, efter att spikarna arbetat sig igenom det ruttna trävirket. Jag brukar spika ihop dem själv av överblivna brädstumpar, och med hjälp av en svängborr, som ger ett lagom stort hål för mesar. Men den här gången blev det färdigköpta små holkar, som Lennart P. fixade, genom en kontakt nere i Blekinge.

Det blev också en ny uggleholk förra året, eftersom en av de gamla också trillade ner. Men ugglorna, (liksom kniporna, som oftast snor deras holkar), förtjänar faktiskt ett eget kapitel.

Frukter av Doftolvon

Har man en vattensamling, så har man också ett djurliv.

Min damm är så gammal att den numera är en stabil biotop, med ett fullt utvecklat system av olika organismer, från insekter och vattenlevande småorganismer till fåglar och däggdjur. De enda typer vi egentligen saknar är större vattenlevande djur, som kräftor och fiskar. Vi har försökt plantera in både kojkarp och flodkräftor, båda inköpta för dyra pemgar. Men i båda fallen försvann de omedelbart i det svarta vattnet, och har sedan aldrig synts till. Kräftorna traskade förmodligen ner till den närbelägna sjön, de kan ju röra sig långa sträckor på land. Men vad som hände med kojkarparna är ett mysterium. De ska ju vara härdiga, och dammen har flera djuphålor, som aldrig bottenfryser.

Något som vi har gott om är däremot grodor.

Grodleken tidigt på vårarna är något av en happening. Det bubblar och kokar överallt längs dammkanterna, när jag passerar på kvällsrundan med hunden. Sedan hänger grodrommen i stora sjok av gelé kring vassstråna i några veckor, innan larverna kläcks. Om man har tur kan man sedan få se en massa pyttesmå grodor kravla sig upp på ängen nån gång mitt i sommaren. I övrigt ser man inte så mycket av grodorna under resten av året.

En del av dem äts förmodligen upp av snokarna. Vi har nämligen en stor population av snok runt dammen också. De är goda simmare, och man ser dem ofta fara fram bland näckrosbladen, med små svallvågor efter sig. Vi har inget emot snokarna, de är goda nyttodjur, och helt ofarliga, utom förstås för smågnagare. Man kan till och med unna dem en och annan groda. Men kanske det också var de som åt upp kojkarparna?

Och ett år blev ungdomarna lite hysteriska, när de upptäckte en kull av 18 slingrande småsnokar ute på ön. Förmodligen hade de kläckts där. Annars övervintrar de oftast i mina lövkomposter. Det har hänt några gånger att jag har fått ett helt ormbo på grepen, när jag kastar om komposterna tidigt på våren. Då blir jag lite chockad, även om jag inte är ormrädd, mest för att jag får dåligt samvete. För hur kul kan det vara att plötsligt få sitt hem upplyft i luften av en jättevarelse? Jag brukar snabbt be om ursäkt, dra mig tillbaka och överlämna just den komposten åt snokfamiljen, tills de är redo att flytta ut.

Grodorna har för övrigt också den fördelen att de äter upp en del av mygglarverna. Har man en damm, så har man förstås också myggor. Men faktiskt förvånansvärt få. De flesta av dem som överlever grodlarver, dykarbaggar och salamandrar blir förmodligen mat åt alla småfåglar.

För vi har förstås ett rikt fågelliv också. Men mer om detta i ett annat avsnitt.