Det har blivit lite mildare mot slutet av veckan, och tyvärr är isen fortfarande inte tjock nog för att man ska kunna gå ut på dammen. Jag har annars en stående order hos "Pensionärspojkarna" att de ska ta ner några björkar, som växer väl nära dammkanten och dessutom lutar sig oroväckande ut över vattenytan. Det skulle inte vara så kul om något av träden skulle falla i en storm och bli liggande ute i vattnet, (Det har hänt en gång, med en gammal gran, och det blev ett eländigt jobb sommaren därpå, att såga upp den till flyttbara bitar, stående i vatten nästan till midjan).

Förr i tiden brukade gläntan runt dammen vare en stilla oas även under vår- och höststormarna. Men det har blivit betydligt blåsigare i området, eftersom så stora delar av den omgivande skogen försvann i och med nybyggnaderna, och särskilt efter att den stora tomten i sluttningen mot Svallåsvägen kalhöggs för ett par år sedan. Ferievägen har förvandlats till något av en vindtunnel, och även de gamla träden i zonen närmast vägen lever numera farligt.

Men björkarna står alltså fortfarande kvar, och risken att de ska falla över vattnet vid nästa stora storm kvarstår också. Rosorna på ön har inte heller blivit beskurna, eftersom även det är enklast att göra, när isen ligger. Och så länge snön ligger kvar, lär inte mycket bli gjort utomhus.

Det enda som går att göra under den här årstiden och väderleken är att beskära buskar, klippa sly och ta hand om alla de nerfallna grenar och kvistar, som jag tidigare samlat i en stor hög på arbetsytan. Jag sågar och klipper dem i lagom långa bitar och använder dem som tändved i spisen, så de går inte till spillo. Fast först får de ligga och torka i gamla apelsinlådor, staplade på varandra på baksidan av huset. Det ser lite skräpigt ut, men fungerar.

Så när solen plötsligt tittade fram i fredags gav jag mig på den stora högen på arbetsytan med såg och grensax, och fyllde en skottkärra med tillklippta bitar. Sedan tog apelsinlådorna slut, så jag fick återgå till att beskära vinbärsbuskar och klippa sly igen. Inget av de här jobben är direkt lustbetonat, men det blir ju lite roligare om man har flera olika tråkiga uppgifter att växla emellan.

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro igen, den här gången Donizettis Kärleksdrycken. Det var en ny bekantskap för mig, och initialt var jag lite tveksam till den, eftersom komiska operor oftast har lite väl tramsig handling för min smak.

Men den här visade sig vara riktigt kul och uppfriskande, särskilt slutscenen, där charlatanen som sålde kärleksdrycken tog äran för alltsammans, inte bara att kärleksparet fick varandra, utan även att den fattige unge älskaren plötsligt blivit miljonär och därmed jättepopulär bland alla flickor i byn. (Hans rika onkel råkade nämligen ha dött mycket lägligt). Scenografin var som vanligt fantastisk, särskilt inledningsscenen, med allt skördefolket, var som en målning av Brueghel. Dessutom har den en av de där kända ariorna, som man vill sjunga med i, "Un furtiva lacrime".

Och så är det ju den där härliga, varma sextiotalsstämningen på biografen Nöjesstjärnan, med mysig personal och mumsiga mackor. Till och med toaletten ger en riktig nostalgikick, med sin fris av gamla bioaffischer; Borta med vinden, Casablanca, Singing in the rain...