Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.