Till slut fick jag alltså tag i pensionärstvillingarna, som haft ett flerårigt vilande uppdrag att ta ner tre björkar i strandkanten till dammen, så snart det blivit kallt nog för att vattnet ska frysa till. Anledningen är träden lutar så kraftigt mot dammen att de garanterat skulle hamna i vattnet om de föll av sig själva. Och att vada ut i vattnet till midjan för att såga upp och avlägsna grenar och stammar, är inte ett jobb som jag skulle önska åt någon. Jag har gjort det själv en gång för längesedan, när en gammal gran föll tvärsöver dammen, och det var inte kul.

Det är synd på björkarna, som är vackra och dekorativa, och långt ifrån döende. Men jag vågar inte ta risken att vänta längre, eftersom hela området har blivit mycket blåsigare, sedan så många trän tagits ner i vägområdet och på granntomterna. Och det här är alltså första gången på åtskilliga år, som det hållit sig kallt tillräckligt länge för att isen ska bli tjock nog att bära vikten av människor och fallande träd.

Vid det här laget är jag hjärtligt trött på vintern och snön, (som det kom en ny rejäl portion av förra måndagen). Men det håller på att slå över till blidväder, och under början av veckan oroade jag mig som omväxling över att isen på dammen skulle hinna försvagas så mycket att vi trots allt inte skulle kunna genomföra den planerade trädfällningen.

Men fredagen kom, isen ligger, och tvillingarna dök upp med motorsågar och rep på förmiddagen, som vi kommit överens om. Egentligen hade jag velat titta på, men det var fortfarande rätt kyligt, och man kan ju inte stå och hänga över axeln på dem i timtal medan de jobbar. Tvillingarna har fällt träd på trixiga platser åt oss tidigare, så jag litade på att de visste vad de gjorde. Så jag gick en runda med hunden istället, och missade hela föreställningen.

Ett par timmar senare kom de dock upp till huset och ville att jag skulle komma ner för att konferera. Vid det laget hade de hunnit ta ner två av träden, och även flytta alla stammar, grenar och kvistar från isen upp på östra ängen, där det nu låg en försvarlig hög, som så småningom ska vidare upp till vedklyven och bålet. Den saken är det dock ingen större brådska med, eftersom det inte är beroende av is på dammen. Det är något som Familjen Familj bör kunna klara själva under ett par arbetsdagar i april.

Problemet var den tredje björken, som växer precis mittemot ön, och även lutar kraftigt direkt mot den. Faller den fel skulle den kvadda Peters stålställning för rosorna, och det skulle bli både dyrt och stökigt. De var oroliga för att det inte skulle gå att få trädet att falla i önskad riktning, även med hjälp av rep och dragspel, och ville ha en direkt order från mig, för att våga ta risken. Något som jag faktiskt inte var omedelbart beredd att ge, eftersom onekligen verkade vara en stor chansning.

Men det var inte heller lockande att låta björken stå kvar, eftersom den lutar kraftigt ut över vattnet, och stammen dessutom har en lång längsgående spricka, så trädet är uppenbarligen inte friskt. Missar vi chansen nu, medan isen är kvar, finns det risk att det faller av sig själv, innan nästa möjlighet inträffar. Och faller det av sig själv hamnar det garanterat tvärs över ön.

Resten av helgen använde jag själv till att beskära rosorna på ön, och röja undan en del sly närmast vattnet, eftersom man nu kommer åt från vattensidan.

P.S Måndag EM:
Till sist fälldes den tredje björken faktiskt på måndagen, utan större incidenter än att en av tvillingarna blev blöt om foten när han trampade igenom isen, som börjar bli riktigt rutten i strandkanten efter flera dagars blidväder. De hann också ta ner det döda trädet vid portalen, och såga upp det i någorlunda hanterliga bitar, innan både bensinen och sågkedjan tog slut. Så nu ligger en två meter lång stamstump kvar vid portalen, och högar av kubbar, grenar och ris lite varstans runt dammen. Och där lär de få ligga, tills snön är borta, så det går lite enklare att komma åt med en skottkärra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...