Påsken bjöd på fortsatt vinter, vackra och soliga dagar, men åtskilliga minusgrader på nätterna, och snön ligger kvar på många ställen. Fortfarande alltså ingen vår, eftersom definitionen är att medeltemperaturen under dygnet skall vara över 0°C men under 10°C under minst sju dagar i följd.

Niklas och Katrin är i USA över påsk, för att hälsa på Amanda innan hon och familjen flyttar tillbaka till England i sommar. Men Boel och Lennart var uppe, och jag hade hoppats på hjälp med att bränna upp alla grenar och kvistar, efter björkarna. Men det blev ett fiasko, eftersom vi inte lyckades få igång elden. Riset var väl för färskt, även om det legat ett tag nu. Och jag kan inte ens kärra undan björkkubbarna, eftersom de frusit fast i marken.

Det här är faktiskt den sämsta vår jag kan minnas över huvud taget, och vid min ålder har man rätt många att se tillbaka på. Med de här stora temperatursvängningarna mellan dag och natt är det stor risk för frostskador på flera av mina känsligare buskar. Saven stiger och knopparna sväller i solen på dagarna, och sen kan det bli både barkskador och knoppsprängning, när temperaturen faller långt under noll på nätterna.

Fåglarna har säkert farit illa också, även om både Gun och jag matat dem kontinuerligt hela vintern. Till och med trastarna, som egentligen är insektsätare, är numera dagliga besökare, och tävlar med mesarna om solrosfröna. Jag har börjat slänga ut det direkt på verandagolvet, eftersom trastarna är lite för stora och klumpiga för fröautomaterna.

Men fågelsången har ändå börjat lite försiktigt nere runt dammen, och ett annat säkert vårtecken är hackspettens trummande. I år är det dessutom en ovanligt smart hackspett, som kommit på att det låter betydligt mer om den trummar på ett bleck upptill på telefonstolpen, istället för på själva trästolpen. Huvudsyftet med trummandet är ju inte att hacka fram insekter, utan att kungöra för traktens alla hackspettshonor, att här finns det en ovanligt stark och uppfinningsrik hane, som vill föra sina gener vidare.

Större delen av mitt woodland är ju en norrsluttning, vilket gör att jag ligger ett par veckor efter Guns tomt. Ändå blommar det faktiskt lite här och var nu, även hos mig. Så fort en snödriva smälter undan kommer stora grupper av snödroppar och vintergäck i full blom fram i dagen. Tydligen blommar de även under snön, vilket är lite märkligt.

På lördagskvällen var det opera i Nossebro igen, och Gun, Boel och jag åkte upp, med Gun vid ratten. Mozarts Cosi van Tutte är inte min älsklingsopera, eftersom handlingen är mer en lovligt tramsig, men musiken är ju fin, och atmosfären i Nossebro alltid lika mysig. Det blev dock väldigt sent, nästan midnatt innan vi var hemma igen.

Jag var därför ganska trött på söndagen, då jag körde upp för att hämta mina nya rhododendron från Glendoick, hos en bonde i Stenungsundstrakten, som hade dem på mellanförvaring. Det blev också jobbigare än beräknat, eftersom halva Göteborg runt Tingstadstunneln var avstängt för olika väg-, tunnel- och broprojekt, så jag körde rejält fel både på upp- och nervägen. Bondgården var inte helt lätt att hitta heller, trots att jag slagit upp adressen i Hitta.se. Så större delen av söndagen gick åt, och jag var så trött när jag kom hem, att jag bara stupade i säng direkt efter middagen.

Mina sjutton nya små-rhododendron fick vänta på omvårdnad till Annandagen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...