Redan den sextonde hade Skunkkallan stora knoppar, och under veckan har den kommit i full blom.

I höstas var det en artikel i Alingsåstidningen, om att all Skunkkalla skulle utrotas vid kyrkogården, och helst även i övriga delar av Alingsås. Även tidskriften Trädgårdsamatören har publicerat en lista på växter, som anses vara så invasiva att de kommer att förbjudas i hela EU. Skunkkalla finns med på den listan, men eftersom min damm saknar utlopp, och mina tre exemplar har hållit sig på samma plats i 14 år, så kommer jag inte att ta bort dem frivilligt.

Första gången jag träffade på Skunkkalla, var någon gång på åttiotalet, i "Naturdalen" på Botaniska Trädgården, av alla osannolika ställen. De gigantiska, knallgula blomspirorna såg också fullkomligt osannolika ut bland mattorna av vitsippor och svalört, ungefär som något utomjordiskt väsen, som släpps ner från ett rymdskepp. Jag drabbades av akut ha-begär, men det skulle dröja ganska länge innan jag kunde tillfredsställa det.

Åtskilliga år senare, 2004, skulle Emilie, som då jobbade på Hallandsposten, göra ett reportage om den berömda trädgården Vargaslätten, och jag fick följa med som ledsagare. Vi var där i september, så skunkkallan, som växte i massor längs dammkanterna, var inte i blom, men jag hade ju sett den i Botan tidigare och de gigantiska bladen går inte att missta sig på. "Det är ett förfärligt ogräs, akta dig för den", sa trädgårdsmästaren, Nils Olof Nilsson, men jag lyssnade naturligtvis inte på det örat.

På hemvägen passerade vi ett dike, som var mer eller mindre igenväxt av förrymd skunkkalla. Jag hoppade ur bilen och med bara händerna rotade jag upp ett exemplar ur dyn, som fick följa med hem. Ett år senare fick jag två andra exemplar av Gun, som besökt en annan berömd samlarträdgård i Belganet, nere i Blekinge.

Skunkkallan är säkert utrotad från Botans naturdal vid det här lager, och detsamma gäller möjligen även trädgårdsrymlingarna från Vargaslätten och beståndet i Belganet. Men mina tre exemplar växer fortfarande vid in- och utloppen kring dammen, och där har de snällt hållit sig på plats i 14 år. Eftersom det inte finns något öppet utlopp från dammen, bara ett bräddavlopp i form av ett underjordiskt rör genom en stenkista, har den ingen chans att rymma från området. Jag följer dessutom numera Nils-Olofs instruktioner om att ta bort fröställningarna, eftersom jag inte vill ha den runt hela dammen. Den äldsta har faktiskt skickat ner ett par små avkomlingar längre ner i inloppet. De ska få blomma klart i år, men sedan kommer jag att gräva bort fröplantorna. Blommorna, som egentligen är hölsterblad, är fantastiska, men de jättestora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren, är mindre attraktiva.

I övrigt har vitsippor, lundvivor, corydalis rosea och större påskliljor slagit ut under veckan, medan vintergäcken och snödropparna nu officiellt är utblommade. Tiden börjar så småningom komma i led. Tvillingarna har också tagit bort de sista stamresterna vid norra entrén, så stigen år framkomlig igen.

Större delen av veckan har jag tillbringat i Rosengården, som var i behov av en kraftig upprustning. De nya rearosorna har kommit i jorden, och de gamla har beskurits och fått lite ovanlig omvårdnad i form av aska och kogödsel kring rötterna, som jag hoppas ska få bättre fart på dem. Jag har även gjort en snabbvisit på Lyckas, där jag inhandlade två balar torvströ och ytterligare två rosor; en Ghislaine de Feligonde och en Climbing Bonica, som jag hoppas ska vilja klättra på ingångsportalen. Dessutom har jag hunnit plantera två av mina nya rhododendron vid min västra uteplats och två azaleor nere vid dammen i de gropar som Niklas grävde i vintras. De övriga har fått en tillfällig vistelseplats i lövupplaget bakom Rosengården, där jag kan hålla ett öga på dem, så att de inte torkar ut.

Det har gått åt många kärror med ny matjord och torv nerifrån upplaget vid Niklas och Katrins infart. På torsdagen fick jag plötsligt sällskap där av Nelly, som rymt ur sin hundgård. Det sägs ju att hundar inte kan skämmas, men Nelly visade tydliga tecken på att vara medveten om att hon var på förbjudna vägar. Hon hade den där speciella, teatraliska uppsynen av "snälla, döda mig inte!" som hon annars bara anlägger, när jag planerar att ta upp henne på trimbordet.

Nu fick hon faktiskt stanna med mig utanför hundgården, och visade inga tecken på att vilja ge sig på rymmen på egen hand. Det enda hon var ute efter var uppenbarligen att hålla sig nära mig, antingen jag planterade rosor eller kärrade jord, så i fortsättningen kommer jag nog att våga ha henne med okopplad när jag jobbar utomhus. Hon fyllde ju 7 år i höstas, så kanske hon äntligen blivit vuxen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...