Vädret är naturligtvis fantastiskt i och för sig; sol och värme och till och med hyfsad temperatur på badvattnet i sjön. Det är bara det att det råkar vara fel tid på året; det känns mera som midsommar än slutet på maj. Redan blommar gullregnen, åtminstone några av dem; (det ser ut som om ungefär hälften hoppar över blomningen helt i år, vilket är ovanligt). Slån, hagtorn, häggmispel, fläder och schersmin är också på gång, och de första rosorna har slagit ut, mest vresrosor. I markskiktet har olika sorters nävor börjat blomma, t.o.m den högvuxna sorten, som faktiskt heter Midsommarblomster. I övrigt är det liljekonvalj, förgätmigej, Bluebells, rödblära, gökblomster och körvel som dominerar, och mitt lilla kvarvarande bestånd av japanska primulor blommar vackert vid damminloppet. Japanerna, med sina många olika färgkombinationer, är dekorativa, men behöver uppenbarligen förnyas med frösådd, åtminstone vart femte år. (Lyckligtvis är de lättförökade, de brukar t.o.m fröså sig själva i dammfåran och i gruset på stigarna om de får chansen. Men fröplantorna måste förstås grävas upp och planteras om på något ställe med mera jord, för att kunna växa till full storlek, och jag har slarvat med det under några år).

Det är dock lite svårt att glädja sig åt blomprakten, för tidpunkten känns helt fel, om det nu är "Global Warming" eller bara ett ovanligt envetet högtryck över just Sverige. Allting blommar alldeles för för tidigt och blommar ut alldeles för snabbt, och ängsgräset är redan halvmeterhögt. Båda de bifogade bilderna är från ett tidigare år, och datumet på båda var 22 juni, d.v.s nästan en månad senare. Till och med maskrosorna verkar ha gått i frö allihop, vid det här laget, så det var tur att jag höll undan blommorna inne på området.

Mitt i veckan gick min varmvattenberedare sönder, vilket ju aldrig är kul, men i alla fall inte lika illa som när vattnet frös, för bara tre månader sedan. Jag trodde först att det var ett elfel, och ringde elektrikern Stefan, som konstaterade att det visserligen var värme elementet som hade bränt sönder, men att eftersom beredaren var 45 år gammal var det inte vettigt att byta ut det. Så på fredagen ringde jag Bosse på Värmebolaget, som var lite svår att få telefonkontakt med som vanligt, men som omedelbart ställde upp, när han insåg att det var kris. Han hade fullt upp att göra med ett annat jobb, men "Det är klart att jag måste hjälpa dig först!" sa han.

Det är något ganska härligt med hantverkare som man har känt i nästan hela sitt liv, och också lite kul med en apparat, som faktiskt har hållit i 45 år. Numera får man vara nöjd om de varar i 10 år. Det var Bosses pappa, Sven-Olof, som gjorde den ursprungliga VA-installationen både i mors och fars och mitt eget hus, och båda var delaktiga i arbetena med bäcken och vattenpumpen till den. Bosse och Stefan har gjort VA- och elinstallationerna i båda de nya familjehusen också. Nu lovade de att fixa det hela senast till på onsdag, vilket var en stor lättnad.

Det har varit torrt och soligt länge redan, och enligt väderleksrapporten ska det tydligen fortsätta så under den kommande veckan också. Så jag började stödvattna på flera utsatta ställen redan i början av veckan, och på en del ställen körde jag med kraftigare punktbevattning, t.ex på de nya rosorna och de uppkrukade små rhododendronplantorna från Glendoick. Småplantorna ska dock snart få flytta till entrélandet temporärt, i avvaktan på att jag ska få de permanenta nya växtplatserna klara. Det är där jag fortfarande sliter i värmen, för att göra klart för planteringen.

Men så länge det här torra och soliga vädret fortsätter, är det inte läge att flytta några plantor. Det är över huvud taget snudd på kris redan, och blir det inte regn snart kommer mycket att förstöras i hela trakten. Så nu, i slutet av veckan, vattnar jag i stort sett hela dagarna och flyttar runt vattenspridaren var tredje timme. Dessutom har jag fått fylla på dammen, eftersom vattenståndet var oroväckande lågt. Ända sedan den nya vägen kom till för åtta år sedan, har dammen börjat förlora vatten i norrhörnet, eftersom man vid vägbygget sprängde bort en strategiskt placerad bergsrygg, som tidigare höll vattnet och hela den stora lerfickan på plats.

Jag har också vattnat en del i sluttningen på de båda familjetomterna, eftersom sommarhusen står tomma för närvarande. Men med 7000 kvadratmeter att ta hand om, och delvis tunt jordtäcke är det en praktiskt taget omöjlig uppgift att hålla koll på allt, så jag börjar känna mig stressad...

Vipprams

Den bästa tiden på året sägs ju vara mellan hägg och syren, men i år blommar de samtidigt, eftersom det är så varmt att tiden liksom trycks ihop. Allting har liksom exploderat, och växer våldsamt, men redan börjar man oroa sig för vattning, för enligt rapporterna ska det soliga vädret vara i flera veckor.

Rhododendronen avlöser varandra nu, de har ju varierande blomtider från april till början av juli. Men det står redan klart att årets blomning inte ens kommer i närheten av fjolårets. Då var det en otroligt blomprakt i hela Västsverige, och det lär ha berott på att det hade varit extremt torrt just vid knoppsättningen under året innan. När växter "tror" att de ska dö, svarar de med att sätta massor av knoppar, för att släktet ska överleva. I år är alltså blomningen betydligt blygsammare, men fortsätter det här vädret kanske det blir en ny extremblomning nästa år. Samtidigt vill man förstås inte att hela buskarna ska dö, så därför blir det kanske nödvändigt att sätta på spridarna här och var.

I övrigt blommar fruktträd, hagtorn, doftolvon, svartaronia, slån, hägg och syrén och flera sorters Malus, både vit och röd.

Bland perennerna är det framför allt Vipprams, som man lägger märke till just nu. Det är en gammal trädgårdsväxt, som man konstigt nog inte ser så ofta nuförtiden, trots att den bara har goda egenskaper. Den är tålig och lättskött, utan större krav på jordmån. De vackra vita blomvipporna är nästan meterhöga, och även bladen är dekorativa. Hela plantan växer i en prydlig bunke, som om den stod i vas redan ute i trädgården. Och den förökar sig successivt utåt genom sidoskott, och blir bara större och vackrare för varje år. Mina fyra stora plantor kommer alla från sidoskott från mors gamla planta, som säker är över sextio år gammal vid det här laget.

Iögonfallande är också mina blommande svavelpioner, resultatet av en frösådd från Trädgårdsamatörerna, för ett trettiotal år sedan. Pioner är sällan gula, så svavelpionen, (Paeonia mlokosewitchii), är ett typiskt samlarobjekt. Mina tre exemplar är mera ljusgula än svavelgula, med de stora, öppna blommorna är jättevackra. och nästan självlysande i skymningen.

Myskmadran har också kommit igång, och blommorna svävar som ett skirt vitt flor över den täta mattan av små gröna blad. Den är min absoluta favorit bland marktäckarna, blomningen är vacker och varar länge, och rotfilten håller effektivt undan ogräset, samtidigt som buskarna den omger inte tycks påverkas negativt alls.

Entrélandet har tagit längre tid än beräknat, möjligen på grund av värmen, som gör att man inte orkar grovjobba så mycket. Många av stenarna är också så stora att de är på gränsen av vad jag orkar hantera. Men framför allt är det ogräset som jag måste bli av med helt, innan muren mot granntomten kan byggas upp igen. Det är absolut värsta sortens rotogräs; kers, kvickrot, nässlor och rävarumpor. Rötterna söker sig ner i djupa skrevor i berggrunden, där fukten stannar kvar länge, och att få upp dem helt och hållet är nästan omöjligt.

Efter att ha skrapat ut rötterna och den sista jorden med en liten trädgårdsspade, fyllde jag skrevorna med väggrus istället för matjord, och la markduk över det den djupaste skrevan innan de stora stenarna kom på plats igen. Förhoppningsvis kommer det att fungera, för jag tänker inte bygga upp den här muren en gång till i mitt liv. Biten mot granntomten blev jobbigast att få på plats igen, eftersom det är stora rullstenar, som ska vila på en sluttande bergkant. Den här sista korta biten har tagit längst tid och varit jobbigast av hela muren. Som vanligt blev det också ont om passande stenar mot slutet, och jag fick hämta fler från förrådet vid Amandas tomtgräns.

På söndagen blev muren äntligen klar, och jag kunde övergå till att ösa tillbaka jorden och blanda upp den med torvmull, eftersom jag har bestämt mig för en friväxande häck av rhododendron som avgränsning mot vägen och granntomten. Samtidigt blommar gulsipporna mot gränsen, och den stora gula azalean har slagit ut, så rötterna till dessa måste jag vara försiktig med. Det fanns också en del rötter kvar från de gamla enarna, som jag försökte bli av med, för att få till så bra planteringsgropar som möjligt, men till skillnad från rotogräset är det inte hela världen om det blir bitar av dessa kvar i jorden.

Rhododendron "Aksel Olsen"

Titelraden kommer från Evert Taubes "Vals på Ängön", som utspelar sig precis vid den här tiden på året, så det är mycket som passar in. Dock inser man att det är skillnad på floran i Stockholms skärgård och här. En annan Taube-klassiker, Sjösalavals, radar upp blommorna som redan slagit ut på ängen; "gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol". Både mandelblom och kattfot, har jag försökt få in på min ängsmark i flera år, utan att lyckas. Antagligen är det antingen för skuggigt eller för högt PH-värde här.

Gullvivor har jag däremot gott om, och de är ju egentligen vackrare än de tidigare lundvivorna, som det annars finns betydligt fler av överallt. Blommar gör också kabbeleka, kungsängslilja och pingstliljor, och den högvuxna jätteramsen, som är mer annorlunda än vacker. Den är från fars tid, och har spridit sig lite väl mycket nu för tiden.

Mattorna av rosa corydalis och ramslök är i full gång. Katrin kokade soppa på ramslöksblad redan för två veckor sedan, men nu först börjar de vita blommorna slå ut. Senare vissnar både corydalis och ramslök ner och försvinner, så de kan inte räknas till de riktiga marktäckarna, men just nu dominerar de på många ställen. Ramslöken har spritt sig över stora delar av woodlandet, och det är svårt att tro att alltihop härstammar från tre lökar, som jag stal vid en vägkant mellan Gränna och Linköping för mer än tjugo år sedan.

Strutbräken är också något av en karaktärsväxt i mitt woodland, och de är som trevligast att titta på just nu, när de håller på att veckla ut skotten. Senare på säsongen blir det nästan för mycket av dem, de växer i stora bestånd utmed alla strandkanter, och är på väg att ta över delar av ängsmarken också.

Det är mycket som är vackrast just i starten. Många av de exotiska buskarna, till exempel Katsura, Stewartia, Viburnum och japanska lönnar, har bladskott i rött eller brunt. Den första skira grönskan i trädkronorna är också extra läcker. Senare, när ekarna slagit ut, förvandlas bladmassan mest till en enhetlig grön spenat, och de låga vårblommorna försvinner i det allt högre gräset.

För tillfället håller jag på att djupgräva jorden i entrélandet för att bli av med allt rotogräs innan nyplanteringen. Jag försöker spara så mycket som möjligt av olika sorters smålökar och rosa corydalis, som täcker stora delar av ytan just nu, genom att gräva upp stora tuvor av dem och placera i krukor tills vidare. De tunna stänglarna på corydalisen är ömtåliga, och blommorna vissnar ner nästan omedelbart, när de blir störda, men kvar i krukorna blir de små runda rotknölarna, ungefär så stora som hasselnötter. Lökarna är tåligare, och blommar färdigt i krukorna. Det är bara att stoppa ner alltihop i jorden igen, när nyplanteringen väl är klar.

Fortfarande hittar jag massor av rötter från kers och nässlor i jorden, när jag gräver igenom den, och värre lär det bli, när jag ska ta mig an den inre delen närmast verandan, som är fullständigt igenväxt av fjälltolta. Men jag verkar ha lyckats utrota fjälltoltan på alla ställen där de tidigare växte i mitt woodland, så det ska nog gå att få bukt med den här också, även om det kommer att ta hela sommaren i olika etapper.

Italienresenärerna kom tillbaka på måndagen, och Lennart P. hjälpte mig att rulla undan den största stenen i stödmuren, innan han och Boel försvann ner till Belganet. I gengäld dök nästan hela den yngre generationen av Wellfeltare upp över Kristi Himmelsfärdshelgen, så på lördagen fick jag hjälp av Niklas och Lennart H. med att rulla tillbaka den igen. Det blev nödvändigt att riva hela stödmuren och bygga upp den igen i samma sträckning, för att bli av med rotogräset. Mycket riktigt hittade jag stora härvor av vita rötter under och mellan stenarna, så det var tur att jag gjorde jobbet ordentligt. Det här har varit ett segdraget arbete, men nu börjar jag äntligen se slutet på det.

Jätterams                                     Ramslök                                      Kungsängslilja

Stjärnmagnolian vid huset slog ut på måndagen, medan exemplaren nere i woodlandet, som står skuggigare, dröjde ett par dar till. På Valborgsmässoafton slog också den första av mina tidiga rhododendron ut, och nu i slutet av veckan blommar flera oreodoxa x williamsianumhybrider. Även björkarna slog ut samma dag, de är väldigt punktliga och tycks vara oberoende av väderleken.

Vädret var också typiskt för Valborgsmäss, med en ordentlig åskskur, men som tur var väntade vädergudarna till kvällen, förmodligen för att fördärva nöjet för så många valborgsfirare som möjligt. Det gjorde att jag hann ägna några timmar åt Rosengården, som blev försummad förra veckan, medan jag fixade med ön. Det är fortfarande en hel del som behöver göras där, men sen fick den stå på vänt ett tag till.

Resten av veckan ägnades istället åt entrélandet, eftersom jag och Nelly flyttade ner till Guns och Görans hus 1:a Maj, för att passa Castor en vecka, medan de är i Italien. Det begränsar mina möjligheter att arbeta utomhus ganska mycket, eftersom jag inte vill lämna hundarna ensamma för länge. Entrélandet går dock att jobba med, eftersom det vetter mot deras tomt, så att de kan hålla koll på vad jag sysslar med. Båda två verkar tycka det är väldigt viktigt, så de sitter där och glor på mig genom staketet hela tiden, för att sedan hälsa lika översvallande när jag kommer in genom grinden, som om jag varit borta i timmar.

Nelly var dessutom inte helt nöjd med att bara titta på mig genom ett nätstaket, även om avståndet mellan oss understeg 10 meter. På något sett lyckades hon ta sig ut från tomten. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, möjligen klämde hon sig under grinden. Hon är faktiskt smartare än man tror, även smart nog att inse att hon var på förbjuden mark. Så istället för att glatt rusa fram till mig och signalera ”Här är jag!” lade hon sig tyst och diskret invid staketet, alldeles utanför platsen hon tidigare haft som utsiktspunkt inifrån. Det tog ett bra tag innan jag upptäckte henne, men då fick hon följa med tillbaka in på tomten, eftersom det kan komma både bilar, katter och hundrädda ungar ute på vägen. Samma sak upprepades två gånger innan hon uppfattade budskapet, och la sig till ro med patetisk uppsyn, tätt tryckt mot insidan av staketet.

Efter det rullade arbetet på rätt bra, även om det är fysiskt ansträngande. Det är stora stenar som ska läggas på plats, och all jord och grus måste kärras i uppförsbacke nerifrån högarna vid Niklas och Katrins uppfart. Yttermuren behövde justeras, både för att kantstenarna tryckts ut, och för att bli av med kers och nässlor, som skickat rötter under och mellan stenarna. Framför allt vill jag ha jorden ogräsfri, innan jag gör något åt nyplanteringen. Jag försöker också bli av med så mycket som möjligt av rotsystemet från de gamla enarna, som togs bort förra sommaren, men ett par av stubbarna kommer att bli kvar, så jag får anpassa planteringen efter dem.

Avsikten är att få till en randplantering av Rhododendron mot både van det Puttens och vägen, så det går åt stora mängder torvmull, för att lätta upp den befintliga jorden. Jag har redan några buskar som ska flyttas upp från sydvästra tomthörnet, och en del av nyinköpen från Glendoicks kommer också att placeras här, mest Yakusimanumhybrider. Det kommer att se rätt tomt ut under några år, innan nybuskarna hinner växa till sig, men på sikt lär det bli en snygg och effektiv skärm. Tills vidare gäller det dock att få till några snabbväxande marktäckare. Förmodligen blir det lågväxande nävor; jag har siktat in mig på midsommarrean på Fly.

Jag har också stoppat ner de två azaleorna, Occidentale och Ben Cruachan, vid dammstranden, tillsammans med Knaphill-hybriden Persil från Fly, i den tredje gropen.

Vädret har varit fantastiskt hela veckan, jag tycker nästan synd om italienresenärerna, som missat det. Plötsligt är det grönt överallt, utom där mattorna av gul- och vitsippor, rosa Corydalis och gul svalört tar överhanden. Men den blomningen är ju ganska kortvarig, och bladen vissnar ner ganska direkt efteråt. Vad som också har kommit i gång är maskrosorna, så nu blir det att ha med sig en smal spade på hundpromenaderna. Jag har en gammal överenskommelse med maskrosorna i mitt woodland; så länge de inte blommar låter jag dem vara ifred, men så fort de visar färg sticker jag upp dem.