Vipprams

Den bästa tiden på året sägs ju vara mellan hägg och syren, men i år blommar de samtidigt, eftersom det är så varmt att tiden liksom trycks ihop. Allting har liksom exploderat, och växer våldsamt, men redan börjar man oroa sig för vattning, för enligt rapporterna ska det soliga vädret vara i flera veckor.

Rhododendronen avlöser varandra nu, de har ju varierande blomtider från april till början av juli. Men det står redan klart att årets blomning inte ens kommer i närheten av fjolårets. Då var det en otroligt blomprakt i hela Västsverige, och det lär ha berott på att det hade varit extremt torrt just vid knoppsättningen under året innan. När växter "tror" att de ska dö, svarar de med att sätta massor av knoppar, för att släktet ska överleva. I år är alltså blomningen betydligt blygsammare, men fortsätter det här vädret kanske det blir en ny extremblomning nästa år. Samtidigt vill man förstås inte att hela buskarna ska dö, så därför blir det kanske nödvändigt att sätta på spridarna här och var.

I övrigt blommar fruktträd, hagtorn, doftolvon, svartaronia, slån, hägg och syrén och flera sorters Malus, både vit och röd.

Bland perennerna är det framför allt Vipprams, som man lägger märke till just nu. Det är en gammal trädgårdsväxt, som man konstigt nog inte ser så ofta nuförtiden, trots att den bara har goda egenskaper. Den är tålig och lättskött, utan större krav på jordmån. De vackra vita blomvipporna är nästan meterhöga, och även bladen är dekorativa. Hela plantan växer i en prydlig bunke, som om den stod i vas redan ute i trädgården. Och den förökar sig successivt utåt genom sidoskott, och blir bara större och vackrare för varje år. Mina fyra stora plantor kommer alla från sidoskott från mors gamla planta, som säker är över sextio år gammal vid det här laget.

Iögonfallande är också mina blommande svavelpioner, resultatet av en frösådd från Trädgårdsamatörerna, för ett trettiotal år sedan. Pioner är sällan gula, så svavelpionen, (Paeonia mlokosewitchii), är ett typiskt samlarobjekt. Mina tre exemplar är mera ljusgula än svavelgula, med de stora, öppna blommorna är jättevackra. och nästan självlysande i skymningen.

Myskmadran har också kommit igång, och blommorna svävar som ett skirt vitt flor över den täta mattan av små gröna blad. Den är min absoluta favorit bland marktäckarna, blomningen är vacker och varar länge, och rotfilten håller effektivt undan ogräset, samtidigt som buskarna den omger inte tycks påverkas negativt alls.

Entrélandet har tagit längre tid än beräknat, möjligen på grund av värmen, som gör att man inte orkar grovjobba så mycket. Många av stenarna är också så stora att de är på gränsen av vad jag orkar hantera. Men framför allt är det ogräset som jag måste bli av med helt, innan muren mot granntomten kan byggas upp igen. Det är absolut värsta sortens rotogräs; kers, kvickrot, nässlor och rävarumpor. Rötterna söker sig ner i djupa skrevor i berggrunden, där fukten stannar kvar länge, och att få upp dem helt och hållet är nästan omöjligt.

Efter att ha skrapat ut rötterna och den sista jorden med en liten trädgårdsspade, fyllde jag skrevorna med väggrus istället för matjord, och la markduk över det den djupaste skrevan innan de stora stenarna kom på plats igen. Förhoppningsvis kommer det att fungera, för jag tänker inte bygga upp den här muren en gång till i mitt liv. Biten mot granntomten blev jobbigast att få på plats igen, eftersom det är stora rullstenar, som ska vila på en sluttande bergkant. Den här sista korta biten har tagit längst tid och varit jobbigast av hela muren. Som vanligt blev det också ont om passande stenar mot slutet, och jag fick hämta fler från förrådet vid Amandas tomtgräns.

På söndagen blev muren äntligen klar, och jag kunde övergå till att ösa tillbaka jorden och blanda upp den med torvmull, eftersom jag har bestämt mig för en friväxande häck av rhododendron som avgränsning mot vägen och granntomten. Samtidigt blommar gulsipporna mot gränsen, och den stora gula azalean har slagit ut, så rötterna till dessa måste jag vara försiktig med. Det fanns också en del rötter kvar från de gamla enarna, som jag försökte bli av med, för att få till så bra planteringsgropar som möjligt, men till skillnad från rotogräset är det inte hela världen om det blir bitar av dessa kvar i jorden.

Rhododendron "Aksel Olsen"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...