Alla inlägg under juli 2018

Av Viveka Ramstedt - 30 juli 2018 07:43

Semesterfirarna har anledning att vara nöjda med den här sommaren, men för bönder, skogsägare och trädgårdsägare är den katastrofal. Det utlovade regnet under helgen uteblev helt i Alingsåstrakten. Hettan börjar ta både på krafterna och humöret. Man läser väderleksrapporterna maniskt, och spanar hoppfullt mot minsta moln på himlen. Grovarbete är inte att tänka på, och man behöver hålla sig i skuggan även för lättare sysslor utomhus, så arbetet får anpassas till detta.


Jag har ägnat större delen veckan åt att såga upp de sista resterna av grenar och slyträd till småved. Tvillingarna lämnade nämligen kvar en rätt stor hög med de klenaste delarna av riset. Tydligen är det svårt och farligt att såga upp detta med motorsågen, som fastnar i ojämnheterna, hoppar och slår. Själv använde jag handsåg, och höll mig i skuggan. Jag kunde förstås ha burit undan riset till det vanliga höstbålet istället, men det hade blivit ännu jobbigare i värmen. Dessutom går det åt mycket tändved till eldningen vi kakelugnen vintertid, så jag samlar småveden under skärmtak i gamla apelsinlådor från matvaruaffären. Jag börjar dock få ont om lådor, eftersom de är mer än tio år gamla, och börjar lossna i fogarna, tills de slutligen måste kasseras.

 

Till slut blev jag äntligen av med rishögen, och den stenlagda ytan bakom uthuset kunde sopas ren för första gången på tio år. Det behövdes, för lagret att sågspån, bark och flisor var nästan decimetertjockt, och det börjar växa upp småträd ur det här och var. Kvar står nu bara den gamla sågbocken, som är så skev och rutten att den knappt håller ihop i fogarna. Det är tveksamt om det ens lönar sig att reparera den, förmodligen får den bli till småved också. Fast inte just nu, jag är less på sågning för tillfället.

 

Huvuddelen av den lilla energi jag har går annars åt till att flytta runt vattenspridaren. Rutinen, som vid det här laget är väl etablerad, styrs av var det finns nyplanteringar, var jag vet sedan gammalt att jordlagret är lite tunt, och var vegetationen visar tecken på att må dåligt. När rhododendronen rullar ihop bladen, är det ett säkert varningstecken, och på lördagen hände det i entrélandet, som jag hittills inte brytt mig så mycket om, eftersom det fick en väldigt ordentlig genomvattning i samband med planteringen i början av juni. Nu mådde buskarna uppenbarligen dåligt, och eftersom de är nya - (och dyra) - har de hög prioritet.

 

Trots torkan hade dock en del av det gamla rotogräset börjat visa livstecken igen. Förmodligen hade det hamnat rotbitar av både nässlor, kvickrot och rävarumpor här och var i uppfyllnadspartierna, där den gamla jorden blandats med torvströ och ny matjord. Men så länge rötterna inte har haft tid att söka sig ner i bottenskrevorna igen, är de relativt lätta att bli av med, så jag beväpnade mig med grep och handspade, och rensade bort all synlig grönska av de värre sorterna, vilket resulterade i en fylld lövkorg med ogräsrötter.

 

Det tog ett par timmar, med avbrott för en badrunda med hundarna på eftermiddagen, och under tiden mörknade det hoppingivande och mullrade över sjön. Men fronten drog förbi på någon timme, utan att släppa ifrån sig mer än några ynkliga droppar, som inte ens räckte till att blöta ner ytan. Så på kvällen sattes spridaren på plats, och fick stå på någon timme för länge, medan jag som vanligt somnade framför Midsummer Murders på TVn. (Jag tycker programmet är småtrevligt, men det är samtidigt rena sömnpillret, och jag lyckas sällan hålla mig vaken till slutet. Så även denna gång missade jag vem mördaren var).

De nyplanterade rhododendronen hämtade sig dock efter vattningen, och det var ju huvudsaken.

 

I övrigt har det mest bara blivit småplock, städning och andra ströjobb under veckan. Bl.a annat fixade jag en lucka till krypgrunden under huset. Det är en rätt stor öppning där, för att man ska kunna ta sig in under den nya delen av huset. Tidigare har det inte varit något problem, eftersom alla vattenledningar legat under den gamla delen av huset, som är bättre skyddad. Men sedan jag fick kommunalt vatten och avlopp går både huvudvattenledning och avlopp genom den nya delen, och i vintras frös ju ledningarna, medan jag passade hus och hund nere hos Gun och Göran under deras Egyptenresa. Det är svårt att tro i stekhettan just nu, att det bara är ett halvår sedan en riktig styggvinter med 16 minusgrader, men extremt klimat lär ju bli vanligare i framtiden. Och att vara utan vatten är inte särskilt kul, så nu ville jag vara bättre rustad inför nästa vinter.

 

Projektet med luckan visade sig bli lite besvärligare än förväntat, eftersom det råkade växa en martagonlilja i kullerstensbeläggningen mitt framför ingångshålet, alldeles intill väggen. Hur i hela friden den lyckats fröså sig just där, och dessutom ta sig upp mellan kullerstenarna, är nästintill obegripligt. Och ändå konstigare var att den inte bara hade överlevt och blommat, utan även lyckats sätta en sidolök i den kruttorra sanden under takfoten och kullerstenarna. Det råder ingen direkt brist på just martagonliljor på min tomt; av någon anledning verkar de vara den enda sorts liljor som klarar av de otäcka liljebaggarna. Men en sådan överlevnadstalang måste förstås belönas, så innan jag kunde fixa till fundamentet, måste jag riva upp stenläggningen för att rädda den tappra liljan, och det tog lite extra tid.

 

Och sedan var det dags att flytta spridaren igen. Det är ett jobb som aldrig tycks ta slut den här sommaren.

Likasom torkan, att döma av väderleksrapporten.


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 23 juli 2018 07:44

På tisdagen kom äntligen ett oväntat regn. Det var ett rätt blygsamt duggregn, men det varade i några timmar, så totalt blev det 12 mm enligt Guns vattenspridare, (som dock möjligen inte var helt tom, när regnet började). Ett duggregn som det hör gör ändå mer nytta än ett slagregn, som bara rinner av den kruttorra marken. Och till skillnad från vattenspridaren, hamnar ju regnet överallt. Det av SMHI utlovade regnet på onsdagen blev däremot bara några droppar, men man får ju vara tacksam för det man får.

 

Det är ju slåttertid, så jag växlar mellan att räfsa gräs, (vilket är jättejobbigt), och att rensa undan kaprifol och ormbunkar, när jag behöver något lättare i hettan. Mellan varven flyttar jag runt vattenspridaren, var tredje timme, vilket jag börjar bli rejält trött på, vid det här laget. Men varje gång jag går morgon- och kvällsrundan med hunden blir jag på gott humör av att se se nyslagna fälten. Så här fint har det inte varit i Lövekulle på minst tio år. Nellie är om möjligt ännu lyckligare, och visar det genom att ta vidlyftiga ärevarv runt hela fältet i full fart, vilket hon inte har gjort sedan hon var unghund.

 

Och på morgnarna sveper jättestora flockar av kråkor och småfåglar runt över fälten, (vilket känns som fel tid, för det är väl ändå inte dags för höstsamlingen? Men kanske är fågelflockarna bara lyckliga av den ovanliga tillgången på frö, som ju blir lättare att komma åt i det korta gräset? Hur som helst, ännu en ovanlig händelse, detta onormala år)...

 

Tvillingarna har varit här och sågat upp de sista stammarna, så nu har jag en stor hög småved som måste in i vedboden innan höstregnen börjar. Jag funderar lite på att lämna högen kvar utomhus, i hopp om att vädergudarna ska skicka på mig ett ösregn, bara för att reta mig. Vilket påminner mig om en ganska märklig händelse, någon gång på nittiotalet, när det också hade varit en väldigt långvarig torka.

 

(Varning: Om du är mycket religiös, och därmed känslig för skämt om Gud, bör du hoppa över de två följande styckena. Men historien är faktiskt sann, även om jag är osäker om den exakta tidpunkten).

 

Det här var i alla fall på den tiden då mor fortfarande levde, och hennes dotterdotter (och min systerdotter) Emilie, var verksam som journalist. Alla frikyrkoförsamlingarna i Alingsås hade gått ihop, för att ordna ett gemensamt jättestort väckelsemöte i stan, och även inbjudit andra församlingar utifrån. Varken mor och jag var förstås direkt religiösa, men eftersom Emilie skulle bevaka den ovanliga händelsen för någon tidnings räkning, följde vi med henne in, av ren nyfikenhet. Intresset för mötet var uppenbarligen stort, och det var massor av folk som samlats på Savannen. De olika samfunden turades om att hålla predikningar, och mitt upp i alltihop var det någon som uppmanade alla i folksamlingen att lämna in små lappar med förböner, som sedan skulle läsas upp från podiet. Teorin var tydligen att eftersom det var så många troende samlade på samma plats, skulle förbönerna få en särskild kraft.

 

Varken mor eller jag trodde förstås på förböner heller, men det hade som sagt varit torka väldigt länge, så vi tyckte det vore en kul idé med en förbön om regn, och jag lämnade vederbörligen in lappen på det anvisade stället. Jag minns faktiskt inte om just vår förbön ens hann läsas upp, (förmodligen inte). Men nog blev vi bönhörda, och det långt över förväntan. Det dröjde inte ens en halvtimme, innan himmelens portar bokstavligen öppnade sig - det dundrade och blixtrade och regnet bara vräkte ned. Det fortsatte att hällregna hela helgen, mötena fick flytta in i tälten, som var alldeles för små, och i stort sett blev hela det jättestora väckelsemötet förstört. Och jag kan inte bli av med bilden av hur "Han däruppe" satt och skrockade i sitt vita skägg över hur de två vantrogna fruntimren minsann hade fått svar på tal. Man kan faktiskt nästan bli troende för mindre.

 

Men jag fortsätter att flytta runt vattenspridaren, och växlar mellan att räfsa gräs och gallra i vegetationen längs bäcken, när räfsandet blir för tungt i värmen. Bestånden av strutbräken och Aruncus har vuxit sig så täta att man knappt ens ser bäckfåran längre, så jag röjer bort det mesta av dessa, och samtidigt jagar jag aspsly överallt där det visar sig. Det är bra motion, och det slår mig att många betalar dyra pengar på gym, för att utföra nästan identiska kroppsrörelser. (Fast gymmen är ju förstås luftkonditionerade).

 

Asp-projektet är åtminstone delvis lyckosamt, såtillvida att de ringbarkade aspskotten är döda, men i gengäld sticker det upp massor av småskott överallt längs rottrådarna. De är för många och för små att ringbarka, så dem klipper jag bara bort vid marken. Det här kommer definitivt att bli en fråga om uthållighet.

 

Gothia cup pågår i både Göteborg och Alingsås, och Signes lag är med, så Katrin tillbringar mycket av dagarna i Göteborg, som stöttande förälder. (Laget vann sin grupp, men blev sedan utslagna i semifinalen).

 

På lördagen kom också Niklas ner från Stockholm, och övertog höskörden på ängsmarken, vilket var skönt, för räfsningen är jättejobbig, särskilt i de partier där det växer kvickrot, eftersom de långa revorna hamnar under röjsågens slaghöjd, och därmed måste dras loss med räfsan. All grönmassan har hamnat i mitt nya utfyllnadsområde bakom Rosengården, där marknivån för närvarande har stigit med ett par decimeter.

 

Senare kommer jag att gå över alla gräsytorna en gång till med motorklipparen, men just nu är det riktigt prydligt för en gångs skull.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 16 juli 2018 22:15

"Kraftiga regn" var utlovade från och med kl 13 på måndagen, och SMHI varnade till och med för skyfall, som skulle kunna leda till översvämningar. Massor av regn är ju precis vad vi behöver, så jag väntade otåligt och oroligt, eftersom SMGI inte gav någon garanti för var skurarna skulle hamna. Det dröjde emellertid ända till femtiden innan det började mullra i norr, men sedan kom det en rätt rejäl skur, så det planerade eftermiddagsbadet med Nelly fick ställas in p.g.a åskan. Någon översvämning blev det förstås aldrig, men det småduggade fortfarande, när vi gick kvällsrundan fyra timmar senare, så regnstället åkte på, för första gången på väldigt länge.

Totalt blev det dock bara 7 millimeter, och torkan ser ut att hålla i sig, så det blir att fortsätta med vattningen. En stor del av min tid går åt till att flytta runt spridarna till olika delar av tomten.

 

Ännu ett stor upprensningsprojekt är annars på gång den här veckan. Nu gäller det vildkaprifol, som hotar att ta över delar av området totalt, med sina mer än 20 meter långa rankor. Jag får skylla mig själv, för det var jag som planterade dem för nästan femtio år sedan - ett av mina mindre lyckade projekt. Tanken var att de skulle bilda låga, blommande buskage, som på västkusten, eller klättra upp i närmaste träd, för att sedan regna ner blommande rankor från trädkronan. Men eftersom det generellt är så skuggigt i hela området blir blomningen väldigt sparsam, och den dekorativa effekten därmed minimal.

 

Däremot tycks växtkraften vara i stort sett obegränsad, med påföljd att vissa partier av området har blivit närmast oframkomliga, eftersom de sega rankorna täcker både marken och lägre delar av annan vegetation, Finns det ingenting annat att slingra sig kring, så slingrar de sig runt sig själva, och bildar med tiden tjocka sega rep. Värst är det i utkanten av Amandas tomt, och i slänten mellan uthuset och 'Rhododendrondalen', där det knappt går att ta sig fram vid det här laget.

 

Större delen av måndagen gick åt till att röja själva entrén till Rhododendrondalen; den tvärstig som går mellan Ferievägen och bakdörren på mitt hus. I den ursprungliga planeringen var stigen nästan 2 meter bred, med sand som underlag istället för lövjorden i övriga delar av planteringen. I den andra ändan av stigen, där den möter Ferievägen, hade en stor hassel självsått sig, och eftersom den vuxit sig för stor att flytta, sågade jag bara ner den till roten. Stubben får jag fixa undan senare. Även ett par självsådda rönnar strök med, och sedan gav jag mig på lianerna.

 

Det visade sig faktiskt vara lättare än jag trott att bli av med kaprifolen, efter att jag hade lösgjort några av de tjockaste rankorna, som höll på att strypa stammarna på ett par jättestora gamla rhododendron. Hela trasslet hängde ihop, men rötterna var ganska ytliga, så det var bara att hugga tag i någon ända och dra, och sedan nysta upp dem, allteftersom de lossnade från sina fästen. Därför bestämde jag mig för att fortsätta med att röja ur den norra delen av rhododendronplanteringen, och sluttningen ut mot uthuset, som också var totalt övervuxet med kaprifol. Det är ett stort område, så jag hann bara med hälften under resten av veckan, delvis för att den tryckande värmen tar på energin.

 

På helgen dök Niklas och Katrin upp igen, och på lördagen slog Niklas slog av det mesta av ängsmarken med röjsågen, som har ett speciellt knivblad för slåtter. Han röjde också en del av den ganska vildvuxna vegetationen utmed stigarna på söndagen, medan Katrin drog till Göteborg med Signe, som ska delta i Gothia Cup under nästa vecka. Det här var en stor lättnad för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att slå med lie, och avskyr att jobba med maskiner.

 

Samtidigt som Niklas slog våra ängar var också betydligt större maskiner på gång nere på de stora fälten. De jobbade hela helgen, och fortsatte in på nästa vecka med att ta hand om grönmassan till ensilage, vilket är första gången på åtskilliga år. Det här var ett stort lyft för hela området - synd bara att det ska behövas extremtorka och foderbrist för att skötseln av fälten ska tas om hand på ett rationellt och ekologiskt hållbart sätt.

Av Viveka Ramstedt - 9 juli 2018 21:51

Nu blommar näckrosorna, men vattenståndet i dammen är lågt, så vi har varit tvungna att fylla på den. Torkan fortsätter, och det känns som om huvuddelen av min tid går åt att släpa runt bevattningsslangar till olika utsatta platser, för att rädda det som går.

 

Men trots hettan har jag faktiskt planterat den översta randzonen mot Ferievägen, dels med rotskott av forsythia från Guns trädgård, dels med de tre små plantorna av rosenspirea som jag "räddade" från stenbacken i höstas, och de två småsyrenerna från området innanför rönnsumakhäcken. Kanske inte optimala förhållanden för nyplantering, men eftersom jag vattnade ymnigt både före och efter, och planerar att fortsätta bevattningen tills det blir regn, så lär det nog klara sig.

 

I och med detta är faktiskt hela buskskärmen utefter Ferievägen klar, så nu är det bara att vänta på att buskarna växer till sig, för att parkens inramning mot omgivande vägar ska vara fullständig. Flytten av små-aspar och fröuppslag av lönn, gullregn, hassel och andra överblivna småplantor till några kvarvarande öppningar i buskskärmen mellan dammen och yttre ängen får dock anstå till i höst.

 

Nu är det också äntligen dags att göra i ordning flera platser för plantering av all nya rhododendron från Glendoick. Placeringen i entrélandet är definitivt tillfälligt; målet är att alla de nya buskarna ska få en permanent plats innan vintern. I veckan blev det därför en tur ut till Jordnära, där sex nya balar torvströ inhandlades. (Den förra omgången har redan gått åt i entrélandet och den sista randplanteringen).

 

Första steget blir att flytta upp alla de rotade sticklingarna av Taxus till gränsen mot Puttens. Dessa har alltför länge stått krukade innanför stödmuren på mellersta platån, men nu ska det partiet göras i ordning för en rad medelstora rhododendron från Glendoick utmed muren. Detsamma gäller den del av den gamla rhododendronplanteringen mot berget, som ligger närmast terrasserna mor Rosengården. Där har de flesta av de gamla buskarna gått ut, under årens lopp, men med en ordentlig jordförbättring och generell höjning av marknivån nivån innanför stödmuren, bör det gå att få ett tillräckligt jorddjup.

 

Några av de importerade plantorna ska också planteras i nya gropar, vid foten av den branta slänten öster om bäcken.

 

En mera långsiktig plan är att den långa svackan längs krönet av bergsryggen omedelbart norr om Rosengården också på sikt ska planteras med en rad rhododendron. Det är ett väldigt bra läge, skyddat från vindar, men relativt ljust, och väl exponerat mot tre av huvudstigarna i norr, öster och väster. Den första delen av denna svacka, närmast Rosengården, är redan utfylld. Tvillingarna har förberett fortsättningen, genom att såga undan ett antal 'skräpträd', och ta bort några gamla stubbar.

 

Jag har tillbringat ett par dagar under veckan med att ta hand om alla löv och kvistar efter tvillingarnas avverkning, genom att klippa dem i decimeterstora bitar, med hjälp av min pyttelilla, fula, men extremt effektiva japanska sekatör. Förspilld kvinnokraft, kan kanske tyckas, men det finfördelade materialet kommer att brytas ner tio gånger snabbare än om allt riset efter avverkningen bara hade fått ligga kvar. Lennart undrade varför jag inte körde riset genom flistuggen istället, men jag gillar inte att jobba med maskiner. Och i den här värmen går det ändå inte att göra tyngre arbeten utan att drabbas av solsting. så det här var en lämplig sysselsättningsterapi. Högarna av lite större stammar och grenar ska tvillingarna få såga upp till ved senare.

 

Planen är att också en mindre svacka ovanför den branta slänten, vid ändan av Amandas vägskaft, på sikt ska rensas från skräpbuskar och hallonsnår, för att senare fyllas ut och planteras med en rad medelstora rhododendron. Även detta är en plats som är skyddad mot vindar, men ändå väl exponerad åt flera håll.

 

För en gångs skull håller högarna av matjord, väggrus och stenflis vid Amandas uppfart på att ta slut samtidigt, och när de väl är borta får man en bättre överblick av vad som fortfarande behöver göras ovanför vändplatsen på Lilla Ferievägen. Förr eller senare kommer jag nog att vilja ha hem ny matjord, eftersom jag har flera stora utfyllnadsprojekt på gång, men just nu skulle det faktiskt kännas skönt att bara få undan alla högar som ligger i vägen lite varstans.

 

De sista resterna av den gamla jordhögen lär inte räcka långt ens om den drygas ut med lika delar kompost och torvmull. Huvuddelen av utfyllnadsmassorna måste förstås bestå av naturkompost, så båda de här partierna är långsiktiga flerårsprojekt, där jag kommer att kontinuerligt varv gräsklipp och höstlöv. Det blir stora mängder av bådadera årligen, så det är bra att ha ordentligt med utrymme för att ta hand om dem.

 

 

Röd näckros vid lågvatten

Av Viveka Ramstedt - 2 juli 2018 22:43

Varmt och vackert igen - egentligen ett perfekt sommarväder, men jag har svårt att njuta helt av det, eftersom det fortfarande är väldigt torrt. Jag har börjat vattna igen, tills vidare bara på de mest utsatta områdena, och där det är nyplanteringar. Två små syrener har fått flytta upp i ljuset till översta delen av randplanteringen, från området vid boken, där de haft det alltför skuggigt. Det har varit midsommarrea på Fly, och det kan jag aldrig motstå, så jag köpte två vita syrener och en röd smällspirea plus lite marktäckare, som också hamnade i den nygjorda planteringen.

 

Ett par dagar tidigare gjorde jag en snabbraid med Anna på Jordnära, där jag hittade en röd mininäckros, som bör klara det låga vattenståndet i min övre damm. Problemet är bara att vattenytan är fullständigt täckt av andnate, så det ser mera ut som en gräsmatta än en damm. Jag försöker hjälpa den stackars näckrosen genom att fiska upp andnaten med hjälp av en håv, men dels når jag inte hela vattenytan och dels återkommer den efter ett tag. Märkligt nog har jag inte samma problem i stora dammen, trots att dammarna ju delvis delar vatten genom bäcken. En positiv bieffekt är dock att andnaten är rena dynamiten i komposterna.

 

Större delen av veckan har annars ägnats åt att få ordning på växthuset, framför allt den hårdgjorda delen av golvet, där det var underskott på sand, så att trätrallarna låg och vickade. De nya skivorna levererades på jättestora lastpallar, som jag har sågat upp och använt som underlag för skivorna i växthuset. Ärtsingeln som jag använde att fylla upp nivån med måste i vanlig ordning kärras dit i uppförsbacke och bäras sista biten i hinkar. Fyra skottkärror gick det åt, innan jag var nöjd. Den här gången fick jag dock oväntad hjälp av Lennart, som kom rusande för att hjälpa till så fort han såg att jag fyllde en kärra.

 

Nu är i alla fall trägolvet på plats, och jag har dessutom rivit ut en ful hemmagjord hylla och även tillverkat en ny bordsskiva till avlastningsbordet mot husväggen av de sista resterna från lastpallarna, så växthuset ser riktigt funktionellt ut för närvarande, när all bråte är bortstädad. Enklaste sättet att ta hand om de överblivna bitarna av det gamla taket var att helt enkelt ställa dem mot långväggen på växthuset, som därmed får lite extra isolering vintertid. Det krävdes lite jobb med tillsågningen, och blev väl inte helt professionellt utfört, men det är bättre än att köra dem till tippen eller bara låta dem ligga i en hög.

 

En sak som också står högt på jobblistan i år är faktiskt en allmän uppstädning av hela området. Buskar som växer in över stigarna behöver beskäras, och komposterna snyggas till. En del envetna ogräs måste också bekämpas, så den här veckan har jag jagat nyuppslag av fjälltolta och kers. Jag har dessutom börjat hålla efter Aruncusen, som har blivit väl invasiv. Den är jättevacker när den blommar, och bladverket är också fint, men den sprider sig våldsamt med frö, och håller på att ta över stora delar av området. Speciellt i utkanten av rhododendrondalen mot vägen har den börjat ta så mycket plats att den riskerar att skugga ut buskarna. Så på en del ställen där har jag skurit ner hela plantan vid marken. Att få bort rötterna är betydligt jobbigare, särskilt bland rhododendron, så det tänker jag inte ens försöka med.

 

Det ligger också högar av annat bråte utmed både hus och uthus, som det är dags att sortera, slänga eller bränna. Det lär bli åtminstone en tur till sopåtervinningen med allt metallskrot. Prioritet ett är annars alla glömda småkrukor på bakre verandan och det långa bordet framför uthuset. Det mesta, men inte allt i krukorna är numera dött. Så nu ska bordet bort, krukorna tömmas, och innehållet antingen stoppas i jorden på lämpliga ställen, eller komposteras. Högarna av ris och nedtagna småträd ska antingen brännas på det årliga bålet, eller sågas upp och staplas i vedboden. Förhoppningsvis återkommer tvillingarna, för att ta hand om sågningen.

 

Det verkar inte bli några andungar på ön i år; kanske jag störde dem med gjutningsarbetena i våras. Däremot har rådjuren fortfarande sin barnkammare i dammparken. Helst håller de till på höjden bakom familjehusen. även om de är lite störda av att husen för tillfället är bebodda. Här är bildbeviset, taget av Lennart ut genom vardagsrumsfönstret förra veckan.

 

 


(Rågeten har faktiskt inte täcke på sig, det är en reflex av gardinen i det andra fönstret).

 


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se