Semesterfirarna har anledning att vara nöjda med den här sommaren, men för bönder, skogsägare och trädgårdsägare är den katastrofal. Det utlovade regnet under helgen uteblev helt i Alingsåstrakten. Hettan börjar ta både på krafterna och humöret. Man läser väderleksrapporterna maniskt, och spanar hoppfullt mot minsta moln på himlen. Grovarbete är inte att tänka på, och man behöver hålla sig i skuggan även för lättare sysslor utomhus, så arbetet får anpassas till detta.

Jag har ägnat större delen veckan åt att såga upp de sista resterna av grenar och slyträd till småved. Tvillingarna lämnade nämligen kvar en rätt stor hög med de klenaste delarna av riset. Tydligen är det svårt och farligt att såga upp detta med motorsågen, som fastnar i ojämnheterna, hoppar och slår. Själv använde jag handsåg, och höll mig i skuggan. Jag kunde förstås ha burit undan riset till det vanliga höstbålet istället, men det hade blivit ännu jobbigare i värmen. Dessutom går det åt mycket tändved till eldningen vi kakelugnen vintertid, så jag samlar småveden under skärmtak i gamla apelsinlådor från matvaruaffären. Jag börjar dock få ont om lådor, eftersom de är mer än tio år gamla, och börjar lossna i fogarna, tills de slutligen måste kasseras.

Till slut blev jag äntligen av med rishögen, och den stenlagda ytan bakom uthuset kunde sopas ren för första gången på tio år. Det behövdes, för lagret att sågspån, bark och flisor var nästan decimetertjockt, och det börjar växa upp småträd ur det här och var. Kvar står nu bara den gamla sågbocken, som är så skev och rutten att den knappt håller ihop i fogarna. Det är tveksamt om det ens lönar sig att reparera den, förmodligen får den bli till småved också. Fast inte just nu, jag är less på sågning för tillfället.

Huvuddelen av den lilla energi jag har går annars åt till att flytta runt vattenspridaren. Rutinen, som vid det här laget är väl etablerad, styrs av var det finns nyplanteringar, var jag vet sedan gammalt att jordlagret är lite tunt, och var vegetationen visar tecken på att må dåligt. När rhododendronen rullar ihop bladen, är det ett säkert varningstecken, och på lördagen hände det i entrélandet, som jag hittills inte brytt mig så mycket om, eftersom det fick en väldigt ordentlig genomvattning i samband med planteringen i början av juni. Nu mådde buskarna uppenbarligen dåligt, och eftersom de är nya - (och dyra) - har de hög prioritet.

Trots torkan hade dock en del av det gamla rotogräset börjat visa livstecken igen. Förmodligen hade det hamnat rotbitar av både nässlor, kvickrot och rävarumpor här och var i uppfyllnadspartierna, där den gamla jorden blandats med torvströ och ny matjord. Men så länge rötterna inte har haft tid att söka sig ner i bottenskrevorna igen, är de relativt lätta att bli av med, så jag beväpnade mig med grep och handspade, och rensade bort all synlig grönska av de värre sorterna, vilket resulterade i en fylld lövkorg med ogräsrötter.

Det tog ett par timmar, med avbrott för en badrunda med hundarna på eftermiddagen, och under tiden mörknade det hoppingivande och mullrade över sjön. Men fronten drog förbi på någon timme, utan att släppa ifrån sig mer än några ynkliga droppar, som inte ens räckte till att blöta ner ytan. Så på kvällen sattes spridaren på plats, och fick stå på någon timme för länge, medan jag som vanligt somnade framför Midsummer Murders på TVn. (Jag tycker programmet är småtrevligt, men det är samtidigt rena sömnpillret, och jag lyckas sällan hålla mig vaken till slutet. Så även denna gång missade jag vem mördaren var).

De nyplanterade rhododendronen hämtade sig dock efter vattningen, och det var ju huvudsaken.

I övrigt har det mest bara blivit småplock, städning och andra ströjobb under veckan. Bl.a annat fixade jag en lucka till krypgrunden under huset. Det är en rätt stor öppning där, för att man ska kunna ta sig in under den nya delen av huset. Tidigare har det inte varit något problem, eftersom alla vattenledningar legat under den gamla delen av huset, som är bättre skyddad. Men sedan jag fick kommunalt vatten och avlopp går både huvudvattenledning och avlopp genom den nya delen, och i vintras frös ju ledningarna, medan jag passade hus och hund nere hos Gun och Göran under deras Egyptenresa. Det är svårt att tro i stekhettan just nu, att det bara är ett halvår sedan en riktig styggvinter med 16 minusgrader, men extremt klimat lär ju bli vanligare i framtiden. Och att vara utan vatten är inte särskilt kul, så nu ville jag vara bättre rustad inför nästa vinter.

Projektet med luckan visade sig bli lite besvärligare än förväntat, eftersom det råkade växa en martagonlilja i kullerstensbeläggningen mitt framför ingångshålet, alldeles intill väggen. Hur i hela friden den lyckats fröså sig just där, och dessutom ta sig upp mellan kullerstenarna, är nästintill obegripligt. Och ändå konstigare var att den inte bara hade överlevt och blommat, utan även lyckats sätta en sidolök i den kruttorra sanden under takfoten och kullerstenarna. Det råder ingen direkt brist på just martagonliljor på min tomt; av någon anledning verkar de vara den enda sorts liljor som klarar av de otäcka liljebaggarna. Men en sådan överlevnadstalang måste förstås belönas, så innan jag kunde fixa till fundamentet, måste jag riva upp stenläggningen för att rädda den tappra liljan, och det tog lite extra tid.

Och sedan var det dags att flytta spridaren igen. Det är ett jobb som aldrig tycks ta slut den här sommaren.

Likasom torkan, att döma av väderleksrapporten.