För första gången i år låg det tät morgondimma över fälten, när jag gick morgonrundan med hunden på tisdagen. Det börjar också bli mörkt när jag går sista rundan. Augusti må vara den sista sommarmånaden, men hösten lurar runt hörnet.

Jag håller fortfarande på med avslutningsarbeten uppe längs gränsen mot grannen. Det tog längre tid än beräknat, eftersom jag blev distraherad av kaprifolen. Dessutom använde jag tidigare delar av platån ovanför berget som upplag för mina förökningsprojekt, och en del gamla krukor visade sig fortfarande ha levande innehåll, som naturligtvis måste tas hand om. (Bl.a. hittade jag en pion, som möjligen kan vara en fröplanta av min gula Mlokosewitschii. Bara namnet gör ju att man absolut vill ha den, och gula pioner är dessutom väldigt sällsynta).

Nästa större projekt var annars att slutgiltigt göra i ordning Mellersta Platån för plantering. Det är åtskilliga år sedan jag med hjälp av Niklas la upp en rad med stora kullerstenar där, som en förlängning av den gamla stödmuren längs berget längre söderut, där det vuxit en rad låga williamsianumhybrider sedan mitten på nittiotalet. Ytan mellan stödmuren och berget har sedan dess används för lagring av höstlöv, och vid det här laget har det mesta av dessa förvandlats till fin matjord.

Berget sluttar emellertid betydligt flackare på den här sträckan, vilket innebär att jorddjupet, som är en knapp meter längs stödmuren på utsidan, minskar snabbt in mot berget. Efter årets långvariga torka har jag insett att jorden bara kommer att vara tillräckligt djup i framkanten och närmast den gamla planteringen, så det blir bara en rad med buskar längst större delen av stenmuren.

Själva bergssluttningen har ett väldigt tunt jordlager, med fin vegetation av mossa och blåbärsris, så den vill jag förstås behålla. Problemet är partiet där uppfyllnaden möter bergskanten. Även om jorddjupet bara är några decimeter där, finns det alltid saker som lyckas slå rot, och jag vill helst inte ha dit en massa sly. På sikt blir det förstås marktäckare på hela ytan, men de kommer ändå inte att synas på baksidan, när rhododendronen väl vuxit sig stora.

Eftersom jag har underskott av massor för närvarande, bestämde jag mig för att gräva om hela partiet, använda all den färdiga kompostjorden i framkanten och bättra på med fyra balar torvströ. Här blev det nu plats för en högre rhododendron, Horison Monarch, i bakkanten, och fem medelstora längs muren; från väster till öster Loch Earn, Adenosum, Yufugense, Mrs Th Lowinsky och Hirtipes: De två första är ljusgula, övriga har olika nyanser av rosa, med mörkare fläckar. Det kommer förhoppningsvis att bli väldigt snyggt.

Jag fick också till en smal grusad gång upp till Övre Platån, så att man kan köra upp med skottkärra. Det lär behövas, eftersom det kommer att bli nästa lagringsområde för flerårskompost, nu när det nedre har blivit planteringsyta.

I bakkanten hamnade det översta lagret av ännu inte nedbrutna löv, plus de kasserade, halvruttna vedklampar, som blivit över, när vi sågade upp och klöv de gamla stockarna vid Wellfeltarnas vedförråd. (En del av trädstammarna, som legat under presenning i åratal, var helt enkelt för ruttna att använda som ved. Nu fick de bli fylle istället, och på sikt kommer även de att brytas ned till jord).

Som en extra bonus fick jag kvar en rätt rejäl hög av planteringsfärdig lövjord i nederkanten av uppfarten vid vedskjulet, efter att vedklamparna rensats ut. Det var ett annat av de ställen jag planerat för mina nya rhododendron. Med hjälp av innehållet i en stor gammal ringkompost, som stått där i många år, plus två balar torvströ, lyckades jag nu höja upp marknivån med en dryg halvmeter närmast branten. Där blev det nu plats för tre av de mera högvuxna rhododendronen; en röd Leo, vitrosa Decorum och rosa Fortunei. Ringkomposten fick flytta ut ett steg, och förhoppningsvis kan den upphöjda ytan utvidgas efter några år, och ge plats för fler buskar.

Ytterligare två nya rhododendron råkade jag samla på mig mer eller mindre av misstag, efter att en kompis hade tipsat mig om halva priset på perenner hos Blomsterhaga och Jordnära. Jag åkte dit för att hitta en vit höstflox, (vilket förstås inte fanns), och åkte hem med ett par ljusblå flox, tre gråbladiga Alunrot och en stäppsalvia. Det visade sig dessutom vara halva priset på en del buskar också, så då blev det två små finbladiga japanska lönnar som hette Emerald Lace och Seirya, och två rödblommiga rhododendron, en liten med vackert bladverk, som hette Red Jack och en lite större, Morgenrot.

Fast fler rhododendron är ju det sista jag behöver just nu, och när jag googlade Red Jack visade den sig vara dåligt härdig, zon 1-2, så den kanske inte ens överlever första vintern. Nu fick den ändå en plats, vid tvärstigen innanför mot bäcken. Och vem vet? Kanske den klarar sig och växer sig stor. Konstigare saker har hänt.

Och Gun har lovat att jag ska få ta en bit av hennes vita flox till hösten, så då löser det sig med den detaljen också.

Så här såg partiet närmast väster om mitt nya område ut 2016, då det var en ovanligt riklig rhododendronblomning.

I och med väderomslaget blir det lite nya rutiner för utearbetena. Å ena sidan slipper man vattningen och riskerar inte värmeslag vid grovarbete längre, men å andra sidan blir allting ofta genomblött och det är inte så kul att jobba ute i blöta heller. Så de olika projekten avbryts minst lika ofta som tidigare, men av andra orsaker. Man får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Och just nu har jag lite för många småprojekt på gång samtidigt.

En bieffekt av stormen var att marken täckts av ett lager barr och fnas, som tydligen blåsts av de kruttorra tallarna. Även frösådden på min bakre veranda var delvis bortspolad och täckt av fnas, så idag fick alla småkrukorna flytta in i växthuset, där det är lättare att hålla koll på skötseln. Hittills ser det rätt lovande ut, och en del kan nog få komma ut till sina permanenta växtplatser. Bl.a har jag fått ihop ett dussintal plantor av Slåttergubbe, vilket jag länge har velat får in i ängsmarken. Även fröplantorna av Japansk primula växer på bra, så jag kan snart förnya beståndet längs den Centrala Tvärstigen, där de håller på att gå ut.

Efter ytterligare ett par dagars småregn har åtminstone markytan blivit mättad med vatten, och det är läge att både så och plantera. I huvudsak är det kanten mot Amandas uppfart som får ta del av både fröna och småplantorna. Ytan där jordhögen tidigare låg är nu bar jord, i huvudsak utan uppslag av gräs eller ogräs, eftersom den varit täckt av markduk ett par år. Där hamnade nu både en del av de små frösådda slåttergubbarna, plus rätt stora mängder nya frön från Guns tomt, mest midsommarblomster, akleja och bollök, men även meconopsis och gul corydalis från min egen entrégång. (Jag har också tagit frön från mina ljusgula pioner, som jag gärna vill ha fler av, men dem tänker jag så i en låda, under lite mer kontrollerade former).

I vägkanten lite högre upp i backen klämde jag ner alla mina räddade jordgubbs- och smultronplantor från förökningsbordet. De gillar ju att växa soligt och öppet, så jag räknar med att de ska täcka marken, på några års sikt. Jag stoppade också ner ett halvdussin av de mystiska plantorna från förökningsbordet i bortre hörnet av stödmuren. Jag har fortfarande ingen aning om vad det kan vara, men det bör ju klarna på något års sikt. Förhoppningsvis är det något jag gillar, annars bör det vara enkelt att bli av med dem om det behövs, eftersom jag har dem samlade på ett ställe...

Samtidigt håller jag på med mitt nästa grävprojekt, i den bakre delen av gränsen mot granntomten. Där finns en tio meter lång och halvannan meter bred ränna med hyfsat djup jord, mellan en bergrygg och en låg stenmur, där det tidigare vuxit några enar, som emellertid gick ut för säkert tio år sedan. Numera växer där bara grovt gräs, som för tillfället dessutom var ordentligt torrt, t.o.m efter flera regnskurar, så det var ganska enkelt att hacka bort svålen, och fylla på med lite ny jord. Senare i höst ska mina krukade taxusar få flytta upp hit.

Därmed vinner jag två saker. På lite sikt kommer taxushäcken att skymma allt bråte som redan samlats på baksidan av nygrannens långa vedförråd. (Det är ett märkligt generellt beteende, som nästan alla villaägare tycks dela. Man vill inte själv titta på alla gamla stegar, kasserade parabolantenner och annan skrymmande bråte. Så därför travar man upp alltihop på baksidan av sitt garage - (eller i det här fallet vedförrådet), som i sin tur står 1.5 meter från tomtgränsen, enligt standardregeln i stadsplanen. Att de samtidigt exponerar skrotet mot grannen, tycks de aldrig tänka på)...

Den viktigaste poängen med flytten av taxusarna, är emellertid att jag på det viset frigör den främre delen av Mellersta Platån, så jag äntligen kan göra den färdig för de nya rhododendronplantorna från Glendoick, som hittills bara fått en tillfällig placering i entrélandet. Det går ingen större nöd på dem där, men även om rhododendron är jämförelsevis enkla att flytta, med sina kompakta rotklumpar, är det naturligtvis bättre att göra det, innan de hunnit växa sig alltför stora.

Arbetet i tomtgränsen komplicerades av att större delen av partiet var övervuxet av kaprifol, och den måste definitivt bort innan någon nyplantering kan ske. Det blev åtskilliga skottkärror fulla med hoprullade rankor, som tills vidare hamnade i övre delen av uppfarten, i väntan på nästa års bål. Eftersom kaprifolen också hade lyckats kväva ett par gamla enar, blev det ännu mera material till bålet. Och när man väl börjar röja bland kaprifol, tar det liksom aldrig slut, eftersom rankorna kan bli tjugotals meter långa, och rotar sig på alla ställen där de nuddar jordytan. Lyckligtvis är rötterna oftast ytliga, så det är bara att dra och nysta...

Jag blev tvungen att även röja en stor del av hörnet på Amandas tomt, för att kunna baxa ut den 6 meter långa armeringsmattan, som hittills stått lutad mot Puttens staket, efter att ha delat den på mitten i höjdled. Min senaste ljusa idé är nämligen, att genom att placera den vinkelrätt mellan mitt växthus och Puttens tomtgräns, kan jag få en helt hundsäker spärr mellan baksidan av mitt hus och deras tomt. Eftersom Nelly numera oftast är med när jag jobbar ute, är det skönt att slippa oroa sig för att hon ska få för sig att jaga deras katt.

Det ena leder ofta till det andra, och klippningen av buxbomshäckarna i Rosengården förra veckan fick som följd att jag påmindes om ett tidigare projekt där, som jag lämnat oavslutat i våras. Det handlar om snigelstaketet kring den centrala fyrkanten, där jag lyckats sabotera funktionen genom diverse tillägg, som nergrävda vertikala plåtar och påfyllnad med cement mellan stenläggningen och plåtarna, efter att sniglarna till slut ändå tog sig in till grönsakerna. Inget av tilläggen hjälpte mot sniglarna. istället skapade de nya problem, eftersom rotogräs lyckas skicka ner sina rötter genom alla tillgängliga springor och håligheter, och sedan blir omöjliga att bli av med. Bl.a fanns det en snårvinda, som fortfarande lyckas skicka upp nya skott från oväntade ställen, trots att jag har jagat den i tre år.

Rotogräset var faktiskt ett större problem än sniglarna, så jag bestämde mig nu för att ersätta plåtarna och cementen med en enkel grussträng mellan plattgångarna och matjordspartierna, vilket innebar rätt mycket grävjobb, men dessutom att snigelstaketet måste dras upp och delvis plockas isär. Och eftersom jag är totalt oteknisk, var jag rädd att jag inte skulle klara att sätta ihop det igen på egen hand efteråt.

Mot all förmodan lyckades jag dock med detta, så nu ser det riktigt prydligt ut i Rosengården, för första gången på flera år. Prydligt. men tomt, åtminstone i mittrutan, som just nu bara innehåller den tre meter höga jordärtskockan. Men till hösten ska årets frösådd och sticklingsförökning få flytta dit, så då får jag en definitiv indikation på om snigelstaketet fungerar igen.

Båda familjehusen är bebodda för tillfället; och det är Niklas och Katrins sista semestervecka, så Niklas genomförde sin självpåtagna årliga uppgift att vada ut i dammen och dra bort vassen i strandkanten. Det är inte ett jobb som jag avundas honom, men i år var vattnet i alla fall garanterat varmt och vattenståndet lågt efter den långa torkan. Normalt brukar han lämna själva komposteringen åt mig, eftersom vassen kan behöva ligga och rinna av först, men i år var han extra duktig och körde till och med upp grönmassan till mitt senaste utfyllnadsområde uppe på Mellersta Platån.

På onsdagen blev det också kräftskiva på Wellfeltarnas veranda, där tre generationer deltog i festandet. Goda kräftor, och så många att det inte var någon direkt konkurrens om de sista... Och vackert väder, vilket för en gångs skull var välkommet.

Men natten till torsdagen bröts äntligen den långa torkan av en regnskur, som gav 4 millimeter, och på fredagsmorgonen kom det in en kallfront, som var så kraftig att det till och med blev en klass 2 varning för hårda vindar, och den bidrog med ytterligare 6 mm. Lördag förmiddag späddes det hela på av ett rejält ösregn, med t.o.m lite hagel och ytterligare 12 mm, och ännu en skur på natten gav 4 till. Totalt har vi alltså fått 26 mm på ett par dagar, vilket motsvara en rotblöta. Det var nog också en fördel att det kom ett par småregn före ösregnet, så att inte allting bara rann av den stenhårda ytan.

Tyvärr blev en konsekvens av stormen, att en gammal asp på Guns tomt blev av med en stor del av kronan, som landade på garagetaket. Den här aspen, från mors och fars tid, betyder mycket för både mig och Gun. Men eftersom en arborist redan hade dömt ut trädet tidigare i somras är det tveksamt om det kommer att överleva den här skadan.

Att döma av väderleksrapporten verkar det äntligen bli en övergång till normalt svenskt sommarväder, d.v.s regn vartannat dygn. Det var i sista minuten, för under de senaste dagarna är det mycket som vissnat, och inte blev det bättre av vattningsförbudet heller. Jag klarar helt enkelt inte av att se mina mer än femtio år gamla rhododendron rulla ihop bladen, vilket de normalt bara gör under kalla vinterdagar, för att minska avdunstningen. Men när de gör det mitt i sommaren, är det sista tecknet på att de mår så dåligt att de snart kommer att dö. Så hade det här regnet inte kommit är det stor risk att jag hade brutit mot förbudet och smygvattnat här och var.

Hettan fortsätter och hundpromenaderna förläggs numera ofta till Kroksjön, där hundarna kan bada. Särskilt Castor är fullkomligt pinntokig. Han rusar i förväg ut i vattnet, och står sedan och flåsar av iver i väntan på att man ska kasta pinnar åt honom. Stackars Nelly får knappast en chans; var gång jag lite diskret försöker slänga en pinne åt henne också, överger Castor den han redan har i munnen, för att istället simma ikapp Nelly och sno hennes.

Till och med jag har äntligen badat denna extremsommar. Jag har börjat gå ner till Margaretaviken med Nelly på eftermiddagarna, och eftersom det är en långgrund sandstrand där, är det lätt att vada ut. Oftast får vi vara ensamma där, men på onsdagen var det riktig trängsel, först ett par med två King Charles spaniel, (som också var väldigt duktiga på att simma efter pinnar). Dessutom ett helt sällskap, som parkerat sig i solstolar på den lilla tillgängliga strandytan. Tydligen är det internationella kappseglingar i Alingsåsviken i tre dagar, och de var där för att titta på start och målgång. Inte riktigt min grej - segling är nog den mest långtråkiga sport jag kan tänka mig för åskådarna.

Värmen och torkan fortsätter minst en vecka till enligt väderrapporterna, så det gäller att hitta sysslor utomhus som inte medför risk för värmeslag.

I början av veckan tog jag därför itu med en uppgift, som fått vänta alldeles för länge; att äntligen tömma det långa bordet med småkrukor, som belamrat ytan framför uthuset i alltför många år. Det är en relikt från min förökningsperiod för ett tiotal år sedan, och har inte fått någon tillsyn under de senaste fem åren. Men förvånansvärt nog är det fortfarande liv i en del av krukorna. Mest består förstås grönskan av jordgubbar och smultron, som tydligen spritt sig med revor mellan krukorna. Uppenbarligen gillar de miljön tillräckligt för att både blomma och sätta frukt. Jag har plockat både jordgubbar och smultron direkt från långbordet i sommar.

Men även en del av de gamla sticklingarna och fröplantorna har lyckats hålla sig vid liv trots vanskötseln. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande ting, och dessutom vill belöna uthållighet hos växter, handlade det alltså inte om en snabbrensning. Projektet innebar en omfattande sortering, för att rädda så mycket som möjligt av det som var vid liv. Vilket i sin tur krävde två olika skottkärror och ett avlastningsbord för själva hanteringen.

Det var ett lämpligt projekt i värmen, eftersom det krävde minimalt med kroppsansträngning. Däremot behövdes en hel del tankemöda, eftersom alla etiketter vid det här laget hade försvunnit eller var oläsliga, och jag därmed fick stora problem med att identifiera vad som växte i krukorna och eventuellt var värt besväret att rädda.

Jag hade hoppats på att bli av helt med långbordet, men i slutändan blev det så många krukor med växter som jag bedömde förtjäna en ny chans, att de inte ens rymdes på halva bordet. De ska få en ny chans i ängspartierna kring dammen och längs Amandas uppfart, när det väl börjar regna. I övrigt blev det en full kärra med kompostmaterial, och en annan kärra med riktigt fin matjord. (Det mesta av jorden gick dock åt direkt vid omkrukningen av de överlevande plantorna).

Nästa hanterbara uppgift i stekvärmen var att klippa häckarna. Rönnsumaken ser aldrig särskilt rolig ut efter en klippning, men jag vet ju att den hämtar sig, och den måste hållas i schack om den inte ska ta över hela området. Bokhäcken fick dock vänta eftersom vägkanterna av någon anledning inte är slagna, och det blev svårt att komma åt i de höga gräset. Istället gav jag mig på buxbomshäckarna i Rosengården, som är lätta och roliga att klippa.

Just nu blommar höstfloxen vackert där, vilket förstås beror på att jag faktiskt vattnat en del. Det är förstås för tidigt för säsongen, men blomningen är överdådigt grann, och så mycket annat finns ju inte att glädja sig åt en sådan här torrsommar. Mest är det röda nyanser, som varierar från ljusrosa till djuprött och violett, och egentligen skulle det behövas några vita för att lätta upp intrycket. Jag planerar att dela alla plantorna och sprida ut dem över hela Rosengården till hösten, kanske kan jag hitta några vita att komplettera med på någon plantskola då.

En annan sevärdhet i Rosengården just nu är en jordärtskocka, som jag köpte i en liten kruka för två år sedan. I år har den har flera tre meter höga stammar med blomknopp i toppen. Tyvärr hamnar blommorna lite för högt för att ge bra effekt, men enbart växtkraften är imponerande, särskilt en sådan här sommar, då det mesta är torrt och halvdött.

Och nu har det tydligen blivit vattningsförbud i hela Alingsås också, enligt AT. Hur ska detta sluta?