I och med väderomslaget blir det lite nya rutiner för utearbetena. Å ena sidan slipper man vattningen och riskerar inte värmeslag vid grovarbete längre, men å andra sidan blir allting ofta genomblött och det är inte så kul att jobba ute i blöta heller. Så de olika projekten avbryts minst lika ofta som tidigare, men av andra orsaker. Man får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Och just nu har jag lite för många småprojekt på gång samtidigt.

En bieffekt av stormen var att marken täckts av ett lager barr och fnas, som tydligen blåsts av de kruttorra tallarna. Även frösådden på min bakre veranda var delvis bortspolad och täckt av fnas, så idag fick alla småkrukorna flytta in i växthuset, där det är lättare att hålla koll på skötseln. Hittills ser det rätt lovande ut, och en del kan nog få komma ut till sina permanenta växtplatser. Bl.a har jag fått ihop ett dussintal plantor av Slåttergubbe, vilket jag länge har velat får in i ängsmarken. Även fröplantorna av Japansk primula växer på bra, så jag kan snart förnya beståndet längs den Centrala Tvärstigen, där de håller på att gå ut.

Efter ytterligare ett par dagars småregn har åtminstone markytan blivit mättad med vatten, och det är läge att både så och plantera. I huvudsak är det kanten mot Amandas uppfart som får ta del av både fröna och småplantorna. Ytan där jordhögen tidigare låg är nu bar jord, i huvudsak utan uppslag av gräs eller ogräs, eftersom den varit täckt av markduk ett par år. Där hamnade nu både en del av de små frösådda slåttergubbarna, plus rätt stora mängder nya frön från Guns tomt, mest midsommarblomster, akleja och bollök, men även meconopsis och gul corydalis från min egen entrégång. (Jag har också tagit frön från mina ljusgula pioner, som jag gärna vill ha fler av, men dem tänker jag så i en låda, under lite mer kontrollerade former).

I vägkanten lite högre upp i backen klämde jag ner alla mina räddade jordgubbs- och smultronplantor från förökningsbordet. De gillar ju att växa soligt och öppet, så jag räknar med att de ska täcka marken, på några års sikt. Jag stoppade också ner ett halvdussin av de mystiska plantorna från förökningsbordet i bortre hörnet av stödmuren. Jag har fortfarande ingen aning om vad det kan vara, men det bör ju klarna på något års sikt. Förhoppningsvis är det något jag gillar, annars bör det vara enkelt att bli av med dem om det behövs, eftersom jag har dem samlade på ett ställe...

Samtidigt håller jag på med mitt nästa grävprojekt, i den bakre delen av gränsen mot granntomten. Där finns en tio meter lång och halvannan meter bred ränna med hyfsat djup jord, mellan en bergrygg och en låg stenmur, där det tidigare vuxit några enar, som emellertid gick ut för säkert tio år sedan. Numera växer där bara grovt gräs, som för tillfället dessutom var ordentligt torrt, t.o.m efter flera regnskurar, så det var ganska enkelt att hacka bort svålen, och fylla på med lite ny jord. Senare i höst ska mina krukade taxusar få flytta upp hit.

Därmed vinner jag två saker. På lite sikt kommer taxushäcken att skymma allt bråte som redan samlats på baksidan av nygrannens långa vedförråd. (Det är ett märkligt generellt beteende, som nästan alla villaägare tycks dela. Man vill inte själv titta på alla gamla stegar, kasserade parabolantenner och annan skrymmande bråte. Så därför travar man upp alltihop på baksidan av sitt garage - (eller i det här fallet vedförrådet), som i sin tur står 1.5 meter från tomtgränsen, enligt standardregeln i stadsplanen. Att de samtidigt exponerar skrotet mot grannen, tycks de aldrig tänka på)...

Den viktigaste poängen med flytten av taxusarna, är emellertid att jag på det viset frigör den främre delen av Mellersta Platån, så jag äntligen kan göra den färdig för de nya rhododendronplantorna från Glendoick, som hittills bara fått en tillfällig placering i entrélandet. Det går ingen större nöd på dem där, men även om rhododendron är jämförelsevis enkla att flytta, med sina kompakta rotklumpar, är det naturligtvis bättre att göra det, innan de hunnit växa sig alltför stora.

Arbetet i tomtgränsen komplicerades av att större delen av partiet var övervuxet av kaprifol, och den måste definitivt bort innan någon nyplantering kan ske. Det blev åtskilliga skottkärror fulla med hoprullade rankor, som tills vidare hamnade i övre delen av uppfarten, i väntan på nästa års bål. Eftersom kaprifolen också hade lyckats kväva ett par gamla enar, blev det ännu mera material till bålet. Och när man väl börjar röja bland kaprifol, tar det liksom aldrig slut, eftersom rankorna kan bli tjugotals meter långa, och rotar sig på alla ställen där de nuddar jordytan. Lyckligtvis är rötterna oftast ytliga, så det är bara att dra och nysta...

Jag blev tvungen att även röja en stor del av hörnet på Amandas tomt, för att kunna baxa ut den 6 meter långa armeringsmattan, som hittills stått lutad mot Puttens staket, efter att ha delat den på mitten i höjdled. Min senaste ljusa idé är nämligen, att genom att placera den vinkelrätt mellan mitt växthus och Puttens tomtgräns, kan jag få en helt hundsäker spärr mellan baksidan av mitt hus och deras tomt. Eftersom Nelly numera oftast är med när jag jobbar ute, är det skönt att slippa oroa sig för att hon ska få för sig att jaga deras katt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...