För första gången i år låg det tät morgondimma över fälten, när jag gick morgonrundan med hunden på tisdagen. Det börjar också bli mörkt när jag går sista rundan. Augusti må vara den sista sommarmånaden, men hösten lurar runt hörnet.

Jag håller fortfarande på med avslutningsarbeten uppe längs gränsen mot grannen. Det tog längre tid än beräknat, eftersom jag blev distraherad av kaprifolen. Dessutom använde jag tidigare delar av platån ovanför berget som upplag för mina förökningsprojekt, och en del gamla krukor visade sig fortfarande ha levande innehåll, som naturligtvis måste tas hand om. (Bl.a. hittade jag en pion, som möjligen kan vara en fröplanta av min gula Mlokosewitschii. Bara namnet gör ju att man absolut vill ha den, och gula pioner är dessutom väldigt sällsynta).

Nästa större projekt var annars att slutgiltigt göra i ordning Mellersta Platån för plantering. Det är åtskilliga år sedan jag med hjälp av Niklas la upp en rad med stora kullerstenar där, som en förlängning av den gamla stödmuren längs berget längre söderut, där det vuxit en rad låga williamsianumhybrider sedan mitten på nittiotalet. Ytan mellan stödmuren och berget har sedan dess används för lagring av höstlöv, och vid det här laget har det mesta av dessa förvandlats till fin matjord.

Berget sluttar emellertid betydligt flackare på den här sträckan, vilket innebär att jorddjupet, som är en knapp meter längs stödmuren på utsidan, minskar snabbt in mot berget. Efter årets långvariga torka har jag insett att jorden bara kommer att vara tillräckligt djup i framkanten och närmast den gamla planteringen, så det blir bara en rad med buskar längst större delen av stenmuren.

Själva bergssluttningen har ett väldigt tunt jordlager, med fin vegetation av mossa och blåbärsris, så den vill jag förstås behålla. Problemet är partiet där uppfyllnaden möter bergskanten. Även om jorddjupet bara är några decimeter där, finns det alltid saker som lyckas slå rot, och jag vill helst inte ha dit en massa sly. På sikt blir det förstås marktäckare på hela ytan, men de kommer ändå inte att synas på baksidan, när rhododendronen väl vuxit sig stora.

Eftersom jag har underskott av massor för närvarande, bestämde jag mig för att gräva om hela partiet, använda all den färdiga kompostjorden i framkanten och bättra på med fyra balar torvströ. Här blev det nu plats för en högre rhododendron, Horison Monarch, i bakkanten, och fem medelstora längs muren; från väster till öster Loch Earn, Adenosum, Yufugense, Mrs Th Lowinsky och Hirtipes: De två första är ljusgula, övriga har olika nyanser av rosa, med mörkare fläckar. Det kommer förhoppningsvis att bli väldigt snyggt.

Jag fick också till en smal grusad gång upp till Övre Platån, så att man kan köra upp med skottkärra. Det lär behövas, eftersom det kommer att bli nästa lagringsområde för flerårskompost, nu när det nedre har blivit planteringsyta.

I bakkanten hamnade det översta lagret av ännu inte nedbrutna löv, plus de kasserade, halvruttna vedklampar, som blivit över, när vi sågade upp och klöv de gamla stockarna vid Wellfeltarnas vedförråd. (En del av trädstammarna, som legat under presenning i åratal, var helt enkelt för ruttna att använda som ved. Nu fick de bli fylle istället, och på sikt kommer även de att brytas ned till jord).

Som en extra bonus fick jag kvar en rätt rejäl hög av planteringsfärdig lövjord i nederkanten av uppfarten vid vedskjulet, efter att vedklamparna rensats ut. Det var ett annat av de ställen jag planerat för mina nya rhododendron. Med hjälp av innehållet i en stor gammal ringkompost, som stått där i många år, plus två balar torvströ, lyckades jag nu höja upp marknivån med en dryg halvmeter närmast branten. Där blev det nu plats för tre av de mera högvuxna rhododendronen; en röd Leo, vitrosa Decorum och rosa Fortunei. Ringkomposten fick flytta ut ett steg, och förhoppningsvis kan den upphöjda ytan utvidgas efter några år, och ge plats för fler buskar.

Ytterligare två nya rhododendron råkade jag samla på mig mer eller mindre av misstag, efter att en kompis hade tipsat mig om halva priset på perenner hos Blomsterhaga och Jordnära. Jag åkte dit för att hitta en vit höstflox, (vilket förstås inte fanns), och åkte hem med ett par ljusblå flox, tre gråbladiga Alunrot och en stäppsalvia. Det visade sig dessutom vara halva priset på en del buskar också, så då blev det två små finbladiga japanska lönnar som hette Emerald Lace och Seirya, och två rödblommiga rhododendron, en liten med vackert bladverk, som hette Red Jack och en lite större, Morgenrot.

Fast fler rhododendron är ju det sista jag behöver just nu, och när jag googlade Red Jack visade den sig vara dåligt härdig, zon 1-2, så den kanske inte ens överlever första vintern. Nu fick den ändå en plats, vid tvärstigen innanför mot bäcken. Och vem vet? Kanske den klarar sig och växer sig stor. Konstigare saker har hänt.

Och Gun har lovat att jag ska få ta en bit av hennes vita flox till hösten, så då löser det sig med den detaljen också.

Så här såg partiet närmast väster om mitt nya område ut 2016, då det var en ovanligt riklig rhododendronblomning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...